Mira

Kapitel 17

Rhydian hade förklarat att vi måste häva förbannelsen under fullmåne då det är då som jag har som mest kraft.

Jag kan fortfarande inte förstå det, att jag är magisk. Och dessutom en vargmänniska. Det känns fortfarande så nytt och konstigt.

Vi fick lov att vänta några dagar tills fullmånen äntligen blivit hel och rest sig över natthimlen.

De dagarna hade jag mest spenderat hemma i min säng, funderande på Cassidy, hur hon mår. Och på Sam, vart han tagit vägen och varför han attackerat Cass och dödat Maria.

Ja, för jag är rätt säker på att det är han. Det måste vara det. Det kan inte vara en slump att jag hittar henne söndertuggad i skogen just när hon börjat umgås med honom.

Jag har varit till skolan några timmar då och då men inte sett till Sam något mer. Om jag ska vara ärlig så har jag nästan gett upp skolan. Jag har viktigare saker att tänka på just nu.

* * *

Dagen kom då det var dags för mig att häva förbannelsen på Sakko, Kenai och Lo.

Alla vid Camp 55 som visste om att jag var en Tenshi var nu nere i den underjordiska källaren med mig och Rhydian och skulle bevittna när jag väckte deras starkaste soldater som legat och sovit i tre år.

Jag följer bokens beskrivning och rör ihop ingredienserna och smetar sedan ut det i pannan på alla tre, som det står i boken att jag ska göra.

Vi tänder massor med ljus, det ska tydligen stärka magin ännu mer.

..sen säger jag orden.

"Metoto de toto. Cavopo de iou ti.. dodo"

Och plötsligt hände.. ingenting.

Gjorde jag något fel?

Jag tar irriterat upp boken och läser igenom sidan igen. Jag hade gjort allt rätt. De borde vaknat nu.

En suck hörs inifrån gruppen med vargmänniskor som förväntansfullt stått och tittat på när jag försökt väcka soldaterna.

"Jag visste att hon inte kunde det. Hon är inte kraftfull nog" säger Jenna innan hon vänder på klacken och lämnar källaren.

Jag ignorerar henne och sluter istället ögonen och tar ett djupt andetag.

"Metoto de toto! Cavopo de iou ti dodo!"

Ingenting händer.

Några fler fnyser och suckar ifrån gruppen innan de också lämnar källaren.

Jag upprepar orden igen, nu en aning högre och bestämt, men ingenting händer nu heller.

Leah kommer fram till mig och lägger en hand på min axel.

"Vi gör ett nytt försök nästa fullmåne" säger hon lite besviket innan hon vänder om och går iväg.

Till sist är det bara jag, Tara och Rhydian kvar nere i källaren.

"Vi chillar en stund Mira, fullmånen kommer vara uppe några timmar till, vi testar igen senare" Tröstar Rhydian.

Jag suckar besviket åt mig själv... jag trodde verkligen att det skulle funka.

Vi lämnar rummet och går ut från källaren.

Jag och Rhydian går tillbaka till hans stuga.

"Vi ses senare, då fixar du det, jag tror på dig!" Säger Tara innan hon viker av mot sin egen stuga.

Vi går in och jag slår mig ner vid Rhydians lilla bord mellan de två högochlåg-sängarna.

Med armbågarna i bordet muttrar jag: "Jag kanske inte är så speciell som du tror"

Rhydian sätter sig mittemot mig och tar tag i mina händer som jag gömt ansiktet i.

"Du kommer fixa det nästa gång"

Den där pirriga känslan jag får utav Rhydian bryter ut igen. Jag måste fråga honom vad det är.

"Rhydian.." börjar jag. Men hinner inte fortsätta innan ett högt ylande hörs utanför.

"Det där är inte från någon i våran flock" Säger Rhydian och reser sig hastigt.

Vi skyndar oss ut ur stugan och ser en stor svart varg stå mitt på gräsmattan.

Den doften känner jag igen.. Sam.

I nästa kapitel kommer det vara action! ;) Be aware..