Mira

Kapitel 5

Det både luktar fräscht och är fräscht inuti bilen, det ser nästan nystädat ut, inte en skråma eller fläck på någonting. Hur har han ens råd med en så här fin bil? Är det hans egen verkligen?

"Vart ska vi?" Frågar jag och tittar upp på Rhydian.

"Det får du se" är allt han svarar.

Han vrider om nyckeln och bilen startar. Vi backar ut från parkeringen och han blinkar höger, släpper förbi ett par bilar och svänger sedan upp på vägen efter dem.

Vi kör igenom centrum och får stanna vid nästan varenda rödljus, dåligt flow. Och mycket trafik var det också, men vi tog oss tillslut igenom och han kör vidare in till den övergivna delen av staden.

Så han bor verkligen här... tänker jag och kikar ut genom fönstret. Jag har aldrig varit i den här delen av staden.

Det är verkligen som folk beskrivit det, fast värre. Vissa hus har till och med ramlat ihop och andra är det stora hål i taket på.

Här kan han väl ändå inte bo...

Det dyker upp en liten grusväg som leder in i skogen som han svänger in efter, nu verkar vi köra ifrån allting och ut i ingenstans.

Mitt tålamod tryter. Jag tänker inte bli kidnappad ut i skogen utav någon främling.

"Nu får du ta och berätta vart vi ska annars släpper du av mig nu direkt!" Väser jag och sätter armarna i kors.

Rhydian tittar förvånat på mig med ett höjt ögonbryn. "Vad for i dig nu då?" Säger han lugnt och vänder tillbaka blicken mot vägen.

"Jag känner inte dig och du kör ut mig mitt i skogen, hur vill du att jag ska reagera?"

"Vi är snart framme, lugna ner dig"

Jag blir nästan provocerad av hans lugna sätt att prata till mig.

"Stanna bilen!" Väser jag och knäpper av mig bältet.

"Miranda sluta" försöker han, men fortsätter ändå att köra.

"Då hoppar jag ur bilen då!"

Rhydian drar på munnen och ett litet leende visar sig. "Vad har du tänkt göra sen? Springa iväg?"

"Du är ju sjuk i huvudet! Du sa att vi skulle prata, det borde vi väl kunna göra här?"

Vi är mitt ute i ingenstans men han kan fortfarande inte förklara vad det är vi "är" eller hur han kan veta saker om mig fast vi aldrig träffats förr.

"Lugn Miranda. Jag kan inte berätta, jag måste visa dig".

"Mira" rättar jag honom.

"Okej förlåt, Mira" Säger han utan att lyfta blicken från vägen.

En vändplats med en bom på andra sidan dyker upp och Rhydian kör fram till bommen.

"Vänta här" Säger han och kliver ur bilen.

"Vart skulle jag tagit vägen..." suckar jag och lutar mig bak i sätet.

Han låser upp bommen och vi kör vidare ner för en lång backe.

Något slags läger uppenbarar sig bredvid en sjö. Där finns ett större hus med flera mindre hus runtom. Mitt på gräsmattan står något som liknar en boxningsring och det är även någon typ av skyttebana en bit in mot skogen.

"Vad är detta?" Frågar jag när vi rullar in mellan stugorna.

Tre vältränade killar utan tröja står på gräsmattan en bit bort och stirrar på oss.