Kapitel 29

155 8 0
                                    

Dagen därpå vaknar jag upp bredvid Rhydian. Vi hade klämt ihop oss i hans lilla säng och sovit tillsammans för första gången. Det var underbart att sova med hans armar omkring mig.

"Dig tycker jag om" viskar jag, utan att förvänta mig något svar då jag tror att han sover.

Men nope, det gjorde han inte.

"Jag tycker om dig också" viskar han tillbaka och jag blir stel som en pinne, han hörde det där, oopps.

Det blir en lång tystnad innan Rhydian tar ordet igen. "Somnade du sötnos?" Viskar han med en hes morgon-röst.

Jag blir alldeles varm utav hans ordval, sötnos.. hur gulligt?!

"Nejdå, jag är vaken" viskar jag tillbaka.

"Bra" viskar han och rullar runt mig så vi ligger ansikte mot ansikte.

Hans bruna hår är alldeles rufsigt och hans ögon är smala och trötta. Han blinkar långsamt och blundar lite då och då.

"Hur mår du?" Viskar han.

"Jag vet inte" svarar jag och lägger mig på rygg, fortfarande med hans armar omkring mig. "Det är bara så mycket som händer. Visste du att jag har vingar?"

"Ja, Sam berättade det" svarar han med stängda ögon.

Jag stirrar upp i taket. "Det är galet"

Rhydian öppnar ögonen och beundrar mig. "Varför tycker du det?"

Jag lutar huvudet så vi ser in i varandras ögon. "Vingar? Tycker inte du att det låter som i någon saga?"

"Alltså Miranda.."

Jag struntar i att rätta honom, han får kalla mig vad han vill vid det här laget.

"..du har inte tänkt på att vi är människor som kan förvandla oss till vargar? Låter inte det som i en saga tycker du?"

Jag fattar hans poäng, allt låter som i en saga. Men det är verkligt och något jag aldrig hade trott på tidigare, men nu, nu låter det rimligt på något underligt sätt.

"Ja okej" svarar jag.

"Så.. vill du visa dina vingar för mig? Ängel" viskar han och kysser mig på halsen.

"Jag vet inte hur man gör" suckar jag.

Rhydian sätter sig upp i sängen och lägger armen bakom mig. "Det måste vara som att skifta. Du kanske borde prata med Sam om det?"

"Nej" svarar jag direkt. "Sam kommer bara försöka få över mig till deras flock så jag kan hjälpa dem med det där dumma kriget mot Taros"

..och precis som jag säger det så hörs ett ylande utifrån, jag känner igen det, Sam.. såklart.

Jag himlar med ögonen "jaja, dags att prata med honom då" suckar jag.

"Det fixar du Miranda. Och jag finns här och stöttar dig, alltid"

Jag pussar Rhydian på kinden innan jag kliver upp ur sängen och klär på mig.

"Hej! Mira!" Ropar en andfådd Sam. Han ser ut att ha sprungit ett maraton.

"Vad vill du Sam?" Frågar jag och sätter armarna i kors medans jag går fram och möter upp honom.

"Det är dags, Taros är påväg hitåt, de är här när som helst"

Jag visste om kriget, men jag trodde inte att det skulle komma så snart, jag har inte hunnit träna, eller ta farväl utav Cassidy..

"Okej" säger jag och försöker samla mig. "Vad gör vi nu?"

"Vi samlar de starkaste soldaterna i Snow och Baagøe, sedan står vi beredda" beordrar Sam.

MiraDär berättelser lever. Upptäck nu