Okej för de första! Jag har knappt någon fantasi mer :( För de andra! jag skriver kort, jag och när de är kort är de så himla dåligt! som de senaste kapitlet! (kapitel 25) Och alla andra kapitel är sjukt dåliga enligt mig! och jag försöker skriva långt men allt blir bara svart och så får jag så sjukt ont i huvudet! Men! Detta kapitel ska jag försöka göra så långt som jag kan! men VARNING FÖR DÅLIGTKAPITEL!
°Emelie's Perspektiv° "Men Felix! seriöst nu! de hände inget! vi gjorde ingeting! vi pratade bara och inget mer!" Sa Oscar, Jag fick nästan lite ont i hjärtat. Varför sa han inte sannigen? Skämms han över mig? Han verkar göra de om han inte ens erkänner att vi kysstes. Jag reste mig sakta upp och gick med snabba steg mot köket och satte mig på Max platts, Ett äpple tog jag och ett glas med vatten. Mina tankar vandrade bara till Max, Vart är han? och när kommer han hem? Om... Om hans ens kommer hem. Nej! nej! nej! jag ska inte tänka så! Max lever! han är glad och är påväg hem! inget har hänt honom! inget. inget. och inget! Jag försökte övertala mig själv men något i mig sa att de inte var sant, Något i mig säger att Max är i fara. Något i mig säger att Max skriker efter hjälp. Något i mig säger att Max blir nerslagen till golvet samtidigt som hans tårar sakta rinner från hans ögon, ner mot hans kinder och droppar mot golvet. "Oh max.. Vart är du?" viska jag fram med en spruken röst medan jag kollade ut genom fönstret och hoppades på att se honom komma glatt och öppna dörren och ge mig en kram så som han alltid gör, Men hoppet försvann, Han kom aldrig. Jag gick skakit ut från köket och sedan gick jag mot hallen. Sakta öppna jag dörren och gick ner två trappsteg som vi hade på verrandan och satte mig på den tredie trappsteget. Jag kolla helt tomt ut mot grinden och den lilla bilvägen som inte är över 50 visades. Jag fick en sådan konstig känsla i magen! Allt är mitt fel! Hade inte jag råkat berätta för mina vänner om hur jag behandlas skulle de aldrig polisanmäla mina föräldrar. Då skulle jag aldrig bli bort adopterad, då skulle inte Max vara skadat. En ensam tår rann ner från min kind och ja va snabb med att torka bort den. Men en tår kommer sällan ensam, Fler tårar ran från mina kinder.
Jag drog min handled genom mina ögon för att dölja att jag gråter. "Emelie?" Sa en lugn röst och jag koll sakta upp, i ett hopp om att de skulle vara Max, Men de va inte max. "Emelie är du okej?" Sa Felix som märkt mig sitta på verand trappan, Han satte sig brevid mig och la sin ena hand runt mig och masera min rygg medan han försökte torka mina tårar som var omöjliga att få bort. "Vad är de som hänt?" Sa han lungt och drog min närmre hans famn, "Max..Allt är mitt fel! precis allt! had-" Felix abröt mig, "stop precis där! De är långt från ditt fel! De är inte ditt fel gumman!" gumman? Kalla han mig nyss gumman? De va länge sen jag hörde någon säga så till mig. "Jag berätta för mina vänner..Efter de börja allt, Sen hamna jag här! ÅH! jag skulle aldrig sagt något! då skulle Max inte sitta i skiten!" snyffta jag fram, kanppt hörbart heller för den delen.
°Max perspektiv° Vart fan är jag? Sa rösten i mitt huvud gång på gång, Jag kollade ut genom de ganska så smala fönstret. Denna skog känner jag igen! jag tror jag är i skogen som är vid Felix eller något, whatever! Jag slog löst i mina lår och sedan min bak för att känna efter min mobil. "fan.." svor jag tyst när jag inte hitta den. Jag kollade runt i rummet men såg inget. Jag bästemde mig för att genast hitta en utväg från detta hemska ställe. Jag smög sakta fram till dörren och drog sakta ner haddaget och öppnade cirka 5 centimeter och kollade inan jag öppna hela dörren. Min mobil låg på en hylla så jag öppna snabbt dörren och tog den och försökte snabbt hitta vägen ut.
Både dörrar och fönster var låsta. Och om jag nu var "kidnappad" eller vad man nu ska säga? Så kunde dom väll ha mat eller något? Jag tryckte på hemmaknappen i min mobil och såg att jag hade fått många sms från både Oscar, Felix och Emelie. Hur mycket jag än ville svara så kunde jag inte, jag menar vad ska jag säga? "Hej! jag är i ett hus ;D Lyx semenster här asså!" Dom kommer bara ställa massa frågor som jag knappt kommer kunna svara på. Jag försökte åtminstånde öppna ett fönster för de fanns knappt någon ren luft. Fönstrerna Var svåra att öppna. men tillsut lyckades jag få upp dom. Lite friskluft kändes så himla bra för här inne lyckta de dött typ! Timmar och minuter gick men fortfarande kom ingen. DÅ bästemde jag mig för att svara på något av de 10 000 olika sms jag fått.
Mitt sms som jag skicka var först till Felix! de stod
"Yo bro! allt med mig är bra! Men jag är i någonslags styga :o Jag är inte kiddnappad om de är de du tror! jag vet hur mycket som snurrar i ditt huvud! Men aa! va inte oroliga! jag kommer snart! snart kan va om några timmar eller något! de är fett chill här"
Även om jag ljög där! de är äckligt, fult och ger mig kalla kårar. Jag hoppas att jag kommer ut härifån så snabbt som mölligt. För annars vet jag inte vad som händer! Min mobil burra till och jag tog snabbt upp den. Ett sms från Felix
"Du din psykopat! Vet du hur länge Emelie har gråtit och allt du har och säga är att du har de as chill på något jävla ställe! du ska hem nu!"
Och hur ska jag svara nu? Ibland kan vita lögner strula till de. För nu är allt upp och ner! Allt blev svårare nu. Men jag visste inte att Emelie vart så orolig. Den tjejen må vara min syster! men hon betyder verkligen så himla myclet för mig.
"Ta hand om Emelie den tiden jag är borta! Felix jag önskar jag kunde förklara med jag kan inte! sorry bro :( Men säg apsolut inget till Emelie okej? Säg inget! Lova mig de!" Svara jag snabbt på hans sms
"Bro! Jag lovar! men lova mig en sak, Var försiktig..."
__________
Förlåt för kort och himla tråkigt kapitel, Ibalnd vill jag bara sluta med denna för jag är verklignen usel på denna bok! :( Men kommenera vad ni tycker och rösta gärna :)
