~ Emelie's perspektiv ~
Klockan var runt 19:35. Mamma lagade maten medan jag spana in alla olika julklappar.
Jag måste ju också köpa något, annars känner jag mig liksom. Respektlös. "vad tänker du på då?" Fråga Max och vifta ena handen framför mitt ansikte "julklapparna. Jag måste ju också ge något" sa jag tyst. "du? Nej! Vi har redan fått vår julklapp och de är du" sa Max och log. "Köp inget. nåt oss" la han till. Hans ord räknas inte.
Men jag visste varken vad mamma, pappa eller Max önskar sig. Åhhh! Vart är Felix när man behöver honom?!
Jag gick snabbt upp till Max rum och kolla efter hans mobil. Som tur var hade han inget lösenord.
Jag bläddra snabbt in till kontakter och hitta "Felix💪💂" jag knappade in numret "07* ***** 12" sa jag tyst och skrev in numret i min mobil.
Snabbt ringde jag till Felix
"Ehmm? Hej de är Felix?"
"Felix de är Emelie!" Sa Jag tyst
"Ja hej!" Svara han glatt. Jag log för mig själv och gick in till mitt rum.
"Felix jag behöver din hjälp! Max låter mig inte köpa något till honom! Men jag tänker göra de ändå! Så vet du vad han typ önskar sig?" Sa jag snabbt
"Gulligt, men helt ärligt! Han gillade ett par vita skor. Han har velat ha dom i snart 2 månader! Men de kostar över 2000, så köp inte!" Sa han och skratta lite.
Nu vet jag precis vad jag ska köpa.
"Aa tack Felix! Tack du rädda mig" sa jag glatt
"haha varse! Ses imorgon sötis"
Jag kunde inte hjälpa att rodna lite.
Jag har aldrig blivit så hör omtyckt av andra.
Eller omtyckt av en familj. Trodde aldrig att jag skulle bli så här lyckligt över att bli bort adopterad
________
SNART 2k LÄSARE! LÖÖVVEEE YÖÖÖÖ😍❤️
