Hälsningar Från Hjärtat

2.

"Din mobil ringer igen."

Adam Svensson låg utsträckt på handduken och hade ansiktet ner mot sanden, men sucken hördes tydligt.

"Ja men den ligger längst ner i väskan och jag orkar inte gräva fram den", svarade Alva Berg och satte sig upp. Hon blickade ut över den vindstilla sjön. Några enstaka barn plaskade i vattenkanten, annars höll sig alla på land. Vattentemperaturen hade inte hunnit över tjugostrecket ännu.

"Det är irriterande."

"Sluta vara så gnällig", sa hon och puttade retsamt till honom på axeln. Han rullade över på rygg, kisade mot solen och hade ett stort leende på läpparna. Värmen spred sig snabbt i hennes kropp och hon böjde sig fram och kysste honom. Hur hade hon överlevt utan det här så länge?

"Det finns barn här", mumlade han och försökte frigöra sig från henne när hon inte visade några tecken på att vilja avsluta närkontakten.

"Vi kan alltid åka hem igen."

"Glöm det, vi kom precis hit och du har lovat att bada med mig."

Det hade hon faktiskt gjort, något hon snabbt ångrade när hon kände på vattnet med fötterna. Långsamt tog hon sig längre ut. Adam kastade sig i, försökte spela cool och sa att det inte ens var kallt men grimasen i hans fräkniga ansikte sa något helt annat. När vattnet nådde Alvas mage skrek hon till. I nästa stund var Adam framme hos henne och tog tag i hennes fäktande armar, drog lätt i dem så att hon tappade balansen och föll framåt med ett högt plask. Hela kroppen frös till is. I spelad ilska jagade hon upp honom på stranden där han snubblade på sin egen handduk. Sanden fastnade mot den blöta kroppen.

"Den här sommaren kommer bli så bra", sa Alva och lutade sitt huvud mot Adams axel när de satt sig till rätta. Han la sin arm kring hennes överkropp och drog henne närmre.

"Bara vi tar vara på den."

"Hur menar du?"

"Så att det inte blir som sist."

Alva visste inte vad hon skulle svara. Hon förstod mycket väl vad han syftade på och det var inget som hon ville prata om nu, men samtidigt visste hon att de var tvungna och kanske var det lika bra att dra av plåstret. Hon kliade på ett myggbett på knät så det började blöda. Istället för att torka bort blodet började hon fläta sitt hår, allt för att se upptagen ut.

"Jag vet att vi pratade igår", sa Adam och försökte fånga hennes blick utan att lyckas. "Men vi behöver nog prata när vi är nyktra också."

Alva fortsatte med flätan, kramade vattnet ur det blonda håret och försökte borsta bort tovorna med fingrarna. Hon ville inte prata om det här. Magkänslan sa att de skulle bli osams och så ville hon inte börja lovet. De gälla ringsignalerna ljöd återigen från väskan och den här gången kunde Adam inte låta bli att vända upp och ner på den. Kläder, solkräm, solglasögon och fika landade i sanden. Överst i högen låg mobilen. Både Alva och Adam såg att det var Simon. Det förvånade henne inte. Hon ville så gärna svara men Adams kritiska blick fick henne att låta bli.

"Det där behöver vi också prata om", muttrade han och korsade sina armar över bröstet.

"Prata då", svarade Alva och ansträngde sig för att inte låta sur. Hon såg sig om på stranden för att försäkra sig om att ingen annan riktade sin uppmärksamhet mot dem. De få som var där var antingen upptagna med sina barn eller hade hörlurar.

"Jag vet att ni är kompisar och har varit det typ för alltid, men han verkar ju desperat?"

"Vad menar du?"

"Han har ringt sju gånger på en timme."

"Det kanske är viktigt." Alva fylldes av dåligt samvete. Fingrarna sökte sig mot mobilen. Han hade inte skickat något sms. Hon borde verkligen gå och ringa upp, bara för att kolla att allt var okej. Han hade trots allt verkat ganska ledsen igår.

"Alva", sa Adam efter en stunds tystnad. Han använde sin lenaste röst och sträckte ut en hand mot henne. Smekningen mot låret fick henne att rysa, samtidigt som hon ville slå bort den. "Jag vill verkligen att det här ska fungera och jag vet att du också vill det. Därför vill jag att du berättar allt du känner nu."

Hjärtat dunkade i bröstkorgen. Solskenet kändes olidligt varmt och luften var tjock. Vad skulle hon säga? Vad förväntades hon att säga? Vad hade Simon velat att hon sa? Tankarna fick henne att bli arg på sig själv. Hennes egna tankar och känslor var viktigast, det borde hon ha lärt sig vid det här laget.

"Jag vill inte att det ska bli som sist", mumlade Alva och flyttade sig lite längre bort på handduken. "Jag vill inte att vi ska bråka. Jag vill inte att du ska lämna mig med tystnad i flera dagar för att sen komma tillbaka som om ingenting har hänt. Jag vill inte att du ska vara arg över vem jag umgås med. Jag vill inte att du kysser andra tjejer på fester."

Hon höll andan. Adam stelnade till bredvid henne. Det var nu han skulle explodera och skälla ut henne.

"Jag har förändrats, för vår skull."

Orden förvånade henne och när hon såg på honom hade han ett sorgset ansiktsuttryck. Han välkomnande henne till sin famn och hon kunde inte låta bli att krypa in i den. Armarna kändes starka kring hennes tunna kropp.

"Jag vill inte skylla allt på dig heller", fortsatte Alva och slöt ögonen. "Det var många saker jag också kunde ha skött på ett bättre sätt."

"Vi glömmer det nu."

Han pussade henne i pannan och sekunden därpå började mobilen ringa igen. Den här gången kunde hon inte ignorera det. Hon reste sig upp för att gå iväg en bit och precis innan hon vände ryggen till såg hon hur Adam himlade med ögonen.
Där stranden slutade tog en gräsplätt med buskar och träd vid. I skuggan från en stor björk stannade hon och besvarade samtalet. Det enda som mötte henne i luren var tystnad men hon kunde höra hans andetag.

"Hallå?"

Mer tystnad.

"Simon?"

"Jag vill inte förlora dig", viskade han med bräcklig röst.

Nu var det hennes tur att vara tyst. Det spelade ingen roll vad hon sa, han skulle ändå aldrig förstå att hans rädsla för att förlora henne var obefogad. Det sårade henne att han inte litade på hennes ord.

"Vi har redan pratat om det här. Så många gånger."

"Jag vet", svarade Simon. Det lät som att han snyftade men hon var inte säker. När skulle det sluta svida att prioritera sig själv? Magontet slog ner i henne med full styrka. Smärtan av vetskapen om att andra var ledsna på grund av henne var nästan outhärdlig.

"Vi kan ses och prata mer någon dag i veckan", lovade Alva och höll tummarna för att hans värsta chock över hennes val angående Adam skulle ha gått över.

"Tack", mumlade han och la på.

Hon blev stående med mobilen i handen, stirrade på den släckta skärmen och försökte samla sig. Hon stod där så länge att Adam tröttnade på att vänta, han klädde på sig och samlade ihop deras saker och kom gående mot henne. I ena handen höll han hennes blommiga klänning som hon snabbt drog över den fortfarande fuktiga bikinin.

"Kom nu hjärtat, så åker vi hem och tittar på film istället."