Hälsningar Från Hjärtat

6.

Alva sprang så fort benen bar henne. Tygpåsen hon hade i sin hand slog mot benet för varje steg hon tog. Vid övergångsstället såg hon sig inte om utan kutade rätt över. En röd liten bil bromsade så det skrek om däcken men Alva verkade knappt märka det. Hon fortsatte in i ett villaområde med välskötta trädgårdar och blänkande bilar på uppfarterna. Strax innan Adams vita hem stannade hon upp och hämtade andan.

Hur kunde Simon göra såhär mot henne? Det värkte i hela kroppen och hon visste inte om det berodde på ansträngningen eller tjafset med honom. Han fick skylla sig själv om deras kontakt blev sämre. Det skulle göra lika ont för henne men hon hade inga planer på att visa det för honom.

Alva öppnade grinden till det nymålade staketet och gick runt husknuten fram till källartrappan. Hon gick försiktigt ner för den och knackade hårt på dörren. Ingen öppnade. Hon knackade igen och la örat mot dörren men det var knäpptyst på andra sidan. Hon tog upp deras smskonversation och läste de senaste meddelanden. För en timme sen hade han sagt att han bara skulle vara hemma ikväll. Kunde han gått till affären för att handla? Hon tittade på klockan och konstaterade att affären var stängd sen länge. Det var bara ett par timmar kvar till midnatt.

Stentrappan var kall mot hennes bara ben när hon satte sig ner och lutade huvudet mot väggen. Tröttheten vällde över henne. Hon försökte ringa Adam utan att få något svar. Efter två sms la hon ner mobilen i tygväskan. Det var ingen idé att glo på den, magkänslan sa att svaret skulle dröja.

Om Simon inte fått för sig att gnälla så mycket hade hon fortfarande varit kvar i värmen under filten. De hade kunnat prata om precis vad som helst hela natten och ändå valde han att ifrågasätta Adam. Hade hon inte varit arg på Simon så hade hon ringt till honom nu. Istället satt hon kvar i trappan och väntade. Det luktade varm grill och nyklippt gräs. Svag musik hördes från en altan och i något av husen skrek ett barn. Alla hörde hemma någonstans. Alla utom hon. Lägenheten i centrum var inget hem. Morsan hade knappt fixat möbler. För tre år sen, innan farsan stack till huvudstaden med en ny tjej och nytt jobb, hade allt varit mycket bättre. De hade bott i ett mysigt hus och spelat kubb på sommarkvällarna.

Tårarna började rinna. Var befann sig Adam? Hon plockade fram mobilen igen och började söka genom sina sociala medier. Hon tittade på det Adams kompisar publicerat men ingenting avslöjade var han var någonstans. Trots att det var kallt och rått ute ville hon inte gå hem. Hennes lillasyster Ester hade en kompis över och det skulle förmodligen vara livat större delen av natten. Det var det sista hon ville ligga och lyssna på. Hon plockade upp sin tjocktröja ur påsen och drog den över huvudet, satte sig tillrätta och blundade.

Hon måste ha slumrat till för när hon slog upp ögonen duggade det ute och det enda som hördes var bruset från den större vägen på andra sidan villaområdet. Klockan var nästan tre på morgonen. Kroppen ömmade efter timmarna i stentrappan. Försiktigt reste hon sig upp, sträckte ut en kroppsdel i taget och skakade igång blodcirkulationen. Det fanns ingen mening med att sitta kvar här. Adam hade varken ringt eller smsat. Hon fick ont i magen av att fundera på vad han gjorde. Hade han inte lovat att han ändrat sig?

Benen var stela av köld när hon gick uppför trappan och ut på gräsmattan. Grinden gnisslade till och hon vände sig snabbt ditåt. Adam kom vinglande med en platspåse i ena handen. Alva gick med långa kliv fram till honom, sträckte ut armarna och puttade till honom i bröstet. Adam tappade balansen men höll sig på benen.

"Var i helvete har du varit?"

Adam höll upp ett hyssjande finger framför läpparna och såg sig om på gatan.

"Du säger inte åt mig att vara tyst", fortsatte hon ilsket.

"Jag har bara varit på fest", svarade han lågt och försökte lägga armarna kring henne. Hon slingrade sig undan och blängde på honom.

"Och mobilen hade du lämnat hemma eller?"

Han började känna genom byxfickorna och fick till slut upp mobilen vars skärm var helt förstörd. Han flinade och viftade med den framför hennes ansikte.

"Det hände visst en grej."

Alva dolde sitt ansikte i händerna och vände sig om. Skulle hon behöva stå ut med den här oron? Adam var framme hos henne och kramade om henne bakifrån. Han stank av alkohol.

"Du lovade", viskade Alva och kämpade mot tårarna som ville ut.

"Jag vet och jag håller det", viskade han tillbaka i hennes öra. "Jag trodde du skulle vara med dina kompisar hela kvällen. Hade jag vetat att du väntade på mig hade jag lånat någon annans telefon och ringt dig."

Han sluddrade men lyckades ändå låta trovärdig. Alva slappnade av i hans grepp, lyckades vända sig om och kramade tillbaka.

"Jag älskar dig Alvisen, det vet du ju."

Han pussade henne mjukt i pannan innan han tog hennes hand och ledde henne mot trappan. Trots att hon var besviken på honom följde hon med utan protester. Hon tänkte fråga ut honom om varenda minut av kvällen. Han hade faktiskt ljugit för henne.

Adam la sig raklång på sängen utan att ta av sig kläderna. Snarkningar började efter bara någon minut. Alva såg besviket på honom, gick till badrummet och låste efter sig. Medan hon borstade tänderna mötte hon sin egen blick i spegeln. Ögonen var röda efter både tårar och för lite sömn. Badrumslampan hade ett starkt sken som blottade varenda ojämnhet i hennes osminkade ansikte.

När hon kom ut igen ruskade hon Adam hårt. Han grymtade något, la sig på sidan och sov vidare.

"Vakna", sa hon och fortsatte att skaka hans kropp.

"Vad vill du?" muttrade han till svar utan att öppna ögonen.

"Varför sa du att du bara var hemma?"

"Jag vill inte prata nu."

"Men det vill jag."

Alva satte sig på sängkanten och väntade på en reaktion från honom som aldrig kom. Hans blå T-shirt hade åkt upp och visade upp den bleka magen som inte riktigt fick plats innanför byxlinningen. Fulla människor var inte charmiga.

"Du lovade mig."

"Du också", kontrade han med och la sig på rygg igen. Armar och ben var utsträckta och han påminde om ett barn som skulle göra en snöängel.

"Vad har jag gjort som inte var bra?"

"Du var väl med Simon hela kvällen?"

"Ja och det visste du om att jag skulle vara. Vi är kompisar och har alltid varit det."

Adam fnös. Helt plötsligt kändes den fula lägenheten väldigt lockande men hon vågade inte gå hem ensam.

"Om vi ska ha den här diskussionen varje dag kanske det här inte är en bra idé", sa Alva lågt och slöt ögonen.

Hjärtat slog snabbt i bröstkorgen och hon var rädd för vart samtalet skulle leda. Hon hade saknat Adam under deras tid isär och hon ville verkligen att det skulle fungera. Han hade sina brister, men han var också den som kunde göra henne lycklig. Efter ett gräl en gång hade hennes mamma sagt att det fanns många fiskar i havet men Alva var osäker på om det fanns någon som skulle få henne att känna lika starkt som Adam gjorde.

"Godnatt", sa Adam kort och placerade kudden över ansiktet. Strax därpå började snarkningarna igen.

Alva sov inte en minut mer den natten.

********
Nu börjar vi ha lärt känna Alva, Simon och Adam lite. Att det är en trio som inte går ihop är vi nog överens om. Vad tror ni, kommer Alva kunna lösa att ha både Simon och Adam i sitt liv?

Ha en fin dag!

// Johanna