Hälsningar Från Hjärtat

11.

Alva snurrade runt framför spegeln på Adams garderob och kände sig för en gångs skull nöjd. Hon hade tagit på sig sin röda långklänning, lockat håret och lagt lite extra tid på sminket. Den nya mascaran höll vad den lovat i reklamen.

"Du är den finaste jag vet."

Adam kom bakifrån, la armarna kring hennes midja och pussade henne i nacken. Hon rös av välbehag. Han hade fixat det kortklippta håret, tagit på sig jeansshorts med en ljusrosa piketröja till och använt parfymen som hon älskade. Skadorna efter skateboardolyckan var nästan helt försvunna, enbart några små ljusa ärr kunde skymtas i solbrännan.

"Tack för att du följer med", sa Alva och började plocka ihop sina saker i handväskan.

"Allt för dig."

"Jag lovar att det kommer bli kul. Du kan faktiskt inte säga att det är tråkigt eftersom att du aldrig har varit på julimarknaden."

Adam muttrade något till svar men när Alva såg på honom log han stort.

Besvikelsen över att Simon hade andra planer hade inte lagt sig än. Hon hoppades att Adam skulle få henne att glömma det under kvällen men samtidigt befarade hon att det inte alls skulle bli lika roligt som det brukade vara med Simon. Var det såhär han hade känt när hon blev tillsammans med Adam?

"Det kommer ju fortfarande vara massa barn där." Adam tittade på sitt armbandsur och suckade högt. "Du sa att vi inte skulle gå så tidigt."

"Klockan är nästan halv sju och jag lovar att de flesta ungarna är på väg hem."

Alva tog sin svarta jeansjacka från väggkroken och slängde den över axeln. Adam satt på huk och knöt sina skor. Hand i hand lämnade de källaren och gav sig av i den ljumna sommarkvällen. Fåglarna kvittrade och asfalten värmde luften mellan husväggarna.

Det var inte långt från Adam till centrum så de bestämde sig för att promenera hela vägen. De mötte familjer med tomma sockervaddspinnar och stora heliumballonger i händerna. En pojke i femårsåldern kramade en gosedjursanka hårt i sin famn.

"Den där blir ju strypt", sa Adam och nickade åt gosedjuret.

"När utvecklade du den här medkänslan för kramdjur?" Alva knuffade till honom i sidan och log fånigt.

Adam svarade inte, istället stannade han upp mitt på trottoaren och såg med uppspärrade ögon på marknadens ingång. Kön för att ta sig in på området var flera meter lång. Alva förklarade att det brukade vara såhär och drog med honom dit.

"Det här är helt sinnesjukt", muttrade han. "Tycker folk verkligen att det är roligt att åka tekopparna?"

"Lägg av", sa Alva lågt. "Vi kommer ha roligt och det är faktiskt inte bara små karuseller. Dessutom finns det massa annat att göra också."

"Som vadå? Betala för att dra i ett snöre och se om leksaken man får är blå eller röd?"

Alva svarade inte. Var han tvungen att bete sig såhär? Kunde han åtminstone inte vänta tills han faktiskt varit där innan han dömde ut det helt och hållet? Det här hade aldrig hänt om hon gått med Simon. Hon ångrade att hon inte gått med Hampus, Ali och Sebbe. Hon hade fått för sig att det skulle kännas konstigt att hänga med dem utan Simon. Förmodligen var det bara hon som tänkte alldeles för mycket.

Kön gick fort och när de med åkband runt handlederna tagit sig in på området styrde Adam stegen mot korvkiosken. Ett par skator hoppade runt den överfulla soptunnan och bråkade om ett glasspapper. Alva väntade vid bänken intill medan Adam handlade. De hade ätit precis innan de gick hemifrån och hon kunde inte låta bli att tycka att det var onödigt. Senast igår hade han sagt att han behövde börja träna och försökt få med henne på tåget.