Hälsningar Från Hjärtat

17.

Tårtorna var bakade, saften blandad och det ärvda finporslinet framdukat. Det hade hunnit bli fredag, men inte vilken fredag som helst. Alfred och Carina fyllde år. Simon, som varit iväg på ett extrajobb tillsammans med Hampus hela dagen, kramade om sin mamma och lillebror så fort han klev in i hallen.

"Du kommer alltid vara en lillskit", sa Simon och rufsade om Alfred i håret.

I köket stod pappa Petter och dekorerade de sista muffinsarna. Simon skyndade till badrummet, tog en snabbdusch och fick på sig sin svart- och vitrandiga skjorta. När som helst skulle gästerna komma. Han försökte få ordning på håret men det hade blivit för långt och levde sitt eget liv. Frustrerad konstaterade han att det liknande ett mörkbrunt fågelbo. I badrumsskåpet hittade han Alfreds hårvax och lyckades snygga till det litegrann.

Veckan hade varit märkligt lugn jämfört med den kaotiska starten. Angelica och han hade haft ett långt och bra samtal med varandra. En sak var klar, Adam var bara en enda stor skithög. Precis som Simon alltid hävdat.

Men även om Angelica var tillbaka, hade bett om ursäkt och verkligen varit ledsen var han avståndstagande. Inte för att han inte gillade henne, utan för att han saknade Alva så mycket att det var omöjligt att hålla fokus på någon annan längre än ett par minuter.

Simon förstod att Alva var ledsen. Hon hade verkligen försökt med Adam, både nu och då. Det var inte hennes fel att det inte fungerade. Hon kunde säga att hon också betett sig illa men det var bara för att Adam medvetet tagit fram de sidorna hos henne. Visste exakt vilka tår som var ömma.

Alva brukade alltid vara med på kalaset och Simon kunde inte låta bli att hoppas att hon skulle dyka upp. Han visste att mamma hade dukat åt henne också.

Gästerna hade börjat dyka upp. Ute på baksidan var bord och stolar uppställda som ett långbord mitt på gräsmattan. Längst till vänster stod parasollet och under det hade hans mormor och morfar satt sig. Alfred tog emot blommor från fastrar och kusiner. Simon gjorde sitt bästa för att hälsa ordentligt på alla. Han gillade myllret av släkt och vänner som alltid dök upp den här dagen. Känslan av att de alla var en enda stor familj värmde honom. Familjen hade varit komplett om bara Alva varit här.

Det pratades om jobb, semesterplaner, resor, relationer och trädgårdsarbete. Simon lyssnade med ett halvt öra. Han var så mätt efter allt fika att han knappt kunde röra sig. När diskussionen närmast honom övergick till politik orkade han inte sitta kvar längre. Han plockade med sig lite disk och bar in det till köket. Köksbordet hade förvandlats till ett presentbord. Bland alla blommor låg en skateboard. Alfreds arm skulle förmodligen precis ha läkt när det var dags för en ny omgång med gips. Simon log för sig själv. Brorsan ville testa allt, fasade inte för något.

"Förlåt att jag är sen."

Simon vände sig om så hastigt att det snurrade till i huvudet. Han grep tag om en stolsrygg och fokuserade blicken på Alva. Hon hade samlat ihop håret i två inbakade flätor och ansiktet hade en lyster han inte sett på länge. Den turkosa klänningen fladdrade i vinddraget från den öppna dörren. Hennes händer var fulla med blombuketter och chokladkartonger. Han mötte henne och delade ut en försiktig kram.

"Du anar inte hur glad jag är att se dig", viskade han i hennes öra.

"Jag ska bara gå och säga grattis."

Hon försvann ut på baksidan. Strax därpå kom hon och Carina tillbaka. Medan Carina fixade vaser åt blommorna tog Alva för sig av fikat. Simon gjorde henne sällskap ut igen och de slog sig ner längst ut, i skuggan från päronträdet. Det fanns så mycket som han ville säga till henne men det var inte läge nu. Istället var han tyst och lyssnade på samtalet som hon hade med hans moster. Plötsligt drabbades han av en känsla som gjorde att han inte kunde sitta kvar längre. Han reste sig och försvann upp på sitt rum.

Hur kunde det vara så naturligt att Alva var här och fikade med hela hans släkt när det brann i honom av osagda saker? Det kändes inte som det gjort förr. Kanske berodde det på att de inte pratat ordentligt med varandra om allt som hänt. Eller hade de börjat växa ifrån varandra? Vuxna sa alltid att det är sånt som händer. Han ville inte tro på det. Han och Alva skulle aldrig skiljas åt på grund av att de blev vuxna. Men det var något som var fel och han var tvungen att ta reda på vad innan han blev galen. Var det han som hade förändrats? Han hade knappt vågat tänkt på det tidigare men släppte fram känslorna nu. Han kunde inte ångra det som hänt på altanen. Inte på riktigt. Han var ledsen över hur det blivit, men inget i honom sa att det som hänt var fel. Det skrämde honom. Det borde kännas fel.

Lätta knackningar på dörren avbröt hans tankar. Alva smög in i rummet. Hon satte sig på sängkanten och tittade på honom med oroliga ögon.

"Hur är det?"

"Jag vet faktiskt inte", svarade han ärligt och satte sig upp i sängen.

"Vill du gå iväg och prata? De flesta börjar åka hem."

"Vi kan gå till grillplatsen vid elljusspåret, det brukar aldrig vara någon där."

"Kom då."

Alva reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand mot Simon. Han darrade av nervositet. Vågade han säga allt som rörde sig i hans överbelastade huvud?