Hälsningar Från Hjärtat

10.

Simons fingrar rörde sig snabbt över mobilskärmen. Meddelandet gick iväg och lästes nästan direkt. Han blev glad när de tre prickarna som avslöjade att Angelica skrev på ett svar dök upp. Redan på söndagskvällen, precis när han kommit hem från ön, hade han fått ett sms från henne och sen dess hade konversationerna bara fortsatt.

Helgen hade varit fantastisk. Precis vad han behövde. Han hade skrattat så han fick ont i magen, badat tills läpparna blev blå och ätit så mycket gott att han säkerligen gått upp flera kilo. Sent på lördagsnatten, med några för många öl och grillade marshmallows i kroppen, hade han och Angelica kysst varandra. Det hade känts bra och han längtade efter att få göra det igen. På något oförklarligt vis hade det varit annorlunda mot de kyssar han haft tidigare. Som om den här kunde vara början på något som faktiskt betydde något, istället för en kul grej bara. Hans erfarenheter av tjejer var just den, att de bara ville vara med honom ett kort tag. Det sårade mer än han ville erkänna. De flesta av dem hade bestämt hävdat att det inte berodde på honom men det var svårt att lita på det.

"Simon, middagen är klar."

Mamma Carina ropade med sin gälla stämma. Motvilligt lämnade han kvar mobilen på laddning och anslöt till familjen som redan satt samlad vid det runda köksbordet. Alfred hade redan börjat äta. Vänsterarmen var täckt med gips och tillsammans med några blåmärken var det de enda spåren efter hans fyllekörning. Simon var fortfarande osäker på om han gjorde rätt i att undanhålla sanningen för föräldrarna. Mopeden var redan stöldanmäld och om han uppfattat det rätt skulle försäkringsbolaget betala ut pengar eftersom mopeden var för skadad för att lagas. Det var alldeles för sent för att öppna munnen nu.

"Ska ni på marknaden och tivolit imorgon?" frågade pappa Petter och såg över glasögonkanten på sina söner.

"Självklart", svarade Alfred snabbt och stoppade in en hel köttbulle i munnen. Fortsättningen var knappt hörbar. "Nästan hela klassen ska dit."

Carina bad honom att svälja maten innan han pratade.

"Dudå Simon?" Petter bläddrade i dagstidningen som låg uppslagen bredvid hans tallrik.

"Det hade jag nog tänkt", svarade han dröjande. Det kliade i fingrarna av längtan efter mobilen. Han hade nyss ställt frågan om Angelica ville hänga med honom imorgon och hon hade säkert svarat. Han försökte att inte hoppas allt för mycket, hon hade säkert redan planer för en fredagskväll.

"När vi var unga var det årets största händelse. Minns du det Petter? Vi sparade pengar för att kunna spela bort dom på chokladhjulen." Carina log mot sin man.

"Vad korkade vi var", svarade han och skakade på huvudet. Mungiporna drogs uppåt och avslöjade att han också saknade de gamla tiderna, åtminstone litegrann.

Simon skyndade sig att äta upp och frågade om lov att gå från bordet trots att inte alla ätit upp. Väl uppe på rummet slängde han sig på den obäddade sängen, låste upp mobilen och möttes av ett stort ja. Han blev så glad att det pirrade i hela kroppen. Angelica ville gå på tivolit med honom. Hon skulle åka hit från grannstaden bara för att hänga med honom.

Under tiden som han förklarade läget för Hampus funderade han på vad han skulle ha på sig. Skulle han till och med lyxa till det och shoppa något nytt på förmiddagen? Han försökte lugna ner sig, ville inte måla upp scenarion i huvudet som aldrig skulle inträffa. Rummet kändes för litet och var alldeles för varmt. Om han inte skulle bli galen var han tvungen att gå ut.

När Simon snörade på sig de gamla löpskorna glodde Alfred på honom med en vaksam min.

"Vad?" frågade Simon som inte tyckte om att känna sig uttittad. Det bra humöret gjorde att frågan inte alls lät så dryg som han hade tänkt sig.