Hälsningar Från Hjärtat

5.

Skrattsalvor hördes från teven när mannen på scenen sa något roligt. Simon drog på mungiporna och dippade ett chips. I andra änden av soffan satt Alva under en filt. Hon hade uppmärksamheten riktad mot sin mobil och såg frånvarande ut.

"Vill du titta på något annat?" Simon sträckte sig efter läskflaskan och fyllde på sitt glas. Alva hade knappt rört varken läsken eller snacksen.

Det här hade varit deras favoritfredagar. Visst var det kul med fest och andra aktiviteter, men att sitta fula och ofixade i soffan hade alltid stått högt upp på listan med deras favoritsysslor. De kunde sitta och prata och skratta tills klockan blev så mycket att det knappt var värt att gå och lägga sig.
Nu verkade det som att Alva helst hade varit någon annanstans. Han hade erbjudit sig att komma hem till henne, men det hade hon bestämt sagt nej till.

"Nej, det här är bra", mumlade Alva utan att slita blicken från mobilen. Hon skrev snabbt och det såg ut att bli långt.

"Du verkar lite frånvarande", fortsatte Simon och drog upp sina ben i soffan så att de nästan krockade med Alvas.

"Jag är bara trött. Jag var och hälsade på hos mitt sommarjobb idag så jag var uppe tidigt."

"När ska du börja?"

"Nästa måndag."

Han kände sig stressad över att själv inte fixat ett ordentligt sommarjobb. Han och Hampus hade kommit överens om att det nog var bäst att ta vara på det sista sommarlovet och inte sökt några jobb. Simon skulle bara jobba extra på sin morbrors målerifirma i slutet av sommaren men det skulle inte ge så mycket pengar. Förhoppningsvis kunde han fortsätta hjälpa till där på helger och kommande lov, annars visste han inte hur han skulle klara det sista läsåret.

Humorprogrammet tog slut och ett avsnitt ur en dramaserie började. Hans kompisar skrattade ofta åt honom när han sa att han tittade på linjär teve men det var något speciellt med att längta till ett visst klockslag för att se ett program. På streamingtjänsterna fick han bara beslutsångest över vad han skulle se på, vilket slutade med att han inte tittade på något alls.

"Lyxigt med ett eget vardagsrum, det skulle jag också vilja ha", sa Alva och sträckte sig efter chipsskålen.

"Det är ganska litet", svarade Simon och ångrade sig genast. Det var inte stort, men det fick plats en liten soffa och en tevebänk. Dessutom hade de byggt en dörr som ledde in till hans sovrum så det blev nästan som en liten lägenhet i huset som bara var hans territorium.

"Var glad att du inte bor i lägenhet med ett sovrum stort som en skokartong", muttrade hon tillbaka.

Simon visste hur mycket Alva längtade bort från sitt hem. En gång hade han erbjudit henne det här rummet men hon sa att hennes mamma aldrig hade tillåtit det och han var långt ifrån säker på hur hans egna föräldrar hade ställt sig till det heller.

"Det är inte så länge kvar tills du kan flytta hemifrån." Simon log uppmuntrade mot henne men Alva såg allt annat än glad ut.

"Jag kommer nog flytta till Adam innan dess", sa hon och fick beslutna ansiktsdrag.

Simon satte drickan i halsen. När hostattacken var över såg han på henne med rynkad panna.

"Allvarligt?"

"Ja, han har hela källaren för sig själv och hans farsa är skitschysst."

För bara en liten stund sen hade hon frågat massa om Alfreds moped och Simon hade fått känslan av att hon faktiskt trodde att det kunde vara Adam som var skyldig till den påhittade stölden. Hur kunde hon då få för sig att vilja bo med honom?
Han ville ha dåligt samvete för att han ljugit för henne, men det kom inte. Han tänkte göra allt som krävdes för att hålla henne borta från Adams skit. Det som gjorde honom orolig var hur hon skulle reagera om hon fick veta sanningen om mopedolyckan. Skulle hon lägga ihop ett och ett om hon såg Alfred och hans skador? Han ville så gärna prata med henne om det, men nu hade han redan trasslat in sig i lögner.

"Vad är det?" undrade Alva när han varit tyst för länge.

"Jag funderade bara."

"På vadå?"

Hon såg rakt på honom. En svag rodnad på hals och kinder började träda fram. Håret var uppsatt i en slarvig bulle på huvudet och flera hårtestar hade fallit ur och hängde ner vid ansiktet. Han tänkte att hon såg vild ut.

"Är det så smart att redan börja fundera på att flytta ihop med honom?" Han sa det mjukt och försiktigt, hoppades att hon skulle hålla sig lugn.

"När blev du någon relationsexpert? Om jag inte har helt fel har du aldrig haft någon tjej?" svarade hon bitskt.

Han svalde hårt. Hon var upprörd och han visste inte hur han skulle ta tillbaka kontrollen över samtalet. Dessutom trampade hon medvetet på ömma tår och det sårade honom.

"Förlåt att jag bryr mig om dig", mumlade han och satte sig upp i soffan. Han lutade sig framåt och vilade armbågarna på låren.

"Nu får du ge dig", svarade Alva och satte sig också upp. De var så långt ifrån varandra de kunde komma i soffan. "Om du brydde dig om mig på riktigt så hade du varit glad för min skull."

Han hade inget svar på det, hade redan ljugit tillräckligt för henne.

"Jag visste det", sa hon högt när han förblev tyst. Hon reste sig snabbt upp, filten gled av och landade i en hög på golvet.

"Vart ska du?" Simon såg storögt på henne.

"Till Adam", fräste hon till svar och samlade ihop sina saker.

"Kan vi inte prata ut först?"

"Vet du vad? Jag har ingen lust att prata med dig alls just nu. Du påstår att du är min bästa vän men nu beter du dig inte som en vän över huvud taget. Vänner är glada för varandras skull."

Hon lämnade rummet utan att se på honom. Han hörde hur hon sa hejdå till hans föräldrar innan ytterdörren stängdes efter henne.

Var det såhär det skulle ta slut? Var deras vänskap inte starkare? Trots att Alva skyllde allt på honom kände han inte att han var ensam ansvarig. Skulle han vara helt ärlig kände han sig övergiven. När hade hon senast frågat hur han mådde? Han kunde inte minnas det. Det gjorde kanske ingenting att hon stack.