Hälsningar Från Hjärtat

20.

Duggregnet hindrade ingen från att trängas i värmen runt grillen. Musiken strömmade ut från stora högtalare i partytältet. Flera ljusslingor i taket lyste upp i mörkret. Alva lämnade grillen och gick mot tältet för att ta skydd från regnet som tilltog i styrka. Både mörkret och kylan påminde dem alla om att hösten lurade bara ett stenkast bort.

På ett runt bord stod flera glas med bål kvar. Den smakade sött och fruktigt, Sebbe hade verkligen lyckats blanda den bra. Alva smuttade på drycken och såg på en grupp med tjejer som spelade något kortspel. Spelet verkade gå ut på att komma ihåg så många kort som möjligt och när det blev fel var det dags att dricka. Som gjort för att bli alldeles för full.

"Står du här och gömmer dig."

Hampus kom in i tältet, bärande på två fulla chipsskålar.

"Jag skulle inte kalla det för att gömma mig, jag är bara inte tillräckligt onykter för att inte bry mig om regnet", svarade Alva retsamt.

Hampus ställde ifrån sig skålarna på långbordet innan han kom tillbaka till Alva. Musiken var så hög att de var tvungna att höja rösterna för att höra varandra ordentligt.

"Hur känns det då?" undrade Hampus och fick bort kapsylen från ölflaskan med hjälp av en snusdosa som låg på bordet.

"Vad menar du?"

"Med det där."

Hampus nickade i riktning mot grillen. Till en början kunde Alva inte se något speciellt men när hon tittade lite åt vänster såg hon Simon och Angelica under päronträdet. De var så sammanslingrade att deras kroppar såg ut som en.

"Så länge han tycker om henne på riktigt så är jag glad för hans skull."

"Tror du att han låtsas?" Hampus höjde på ögonbrynen.

"Nej, eller jag vet inte vad jag tänkte. Jag är bara rädd att han trycker undan andra känslor. Men jag vet inte, det är svårt att prata med honom om det."

"Vill du veta en sak? Du och Simon är exakt likadana. Ni tänker alldeles för mycket. Förresten så måste du komma ihåg att han är kille, vi klarar bara av att tänka på typ en sak åt gången och just nu verkar han tänka väldigt mycket på Angelica."

Alva log och skakade på huvudet åt Hampus kommentar. Han hade alltid varit så lättsam och rolig. Innan hon hann svara något fick Hampus order om att vara med i kortspelet. Utan att tveka anslöt han till tjejerna och fyllde på allas små shotglas med en klar vätska.

Det var konstigt hur känslor kunde förändras. Nu stod hon ensam på en fest, nästan nykter och betraktade alla andra, utan att faktiskt känna sig ensam. De flesta firade den sista sommarlovshelgen ordentligt och skulle garanterat spendera sin sista lediga dag med att må pyton. Det tänkte inte Alva göra. Mått dåligt hade hon gjort tillräckligt den här sommaren. Alla verkade ha så roligt och det uppskattade hon. Hon hade också roligt, även om hon säkert uppfattades som tråkig. Grejen var bara att hon hade så mycket att tänka på, det fanns inte riktigt plats för vare sig alkohol eller för många konversationer. Det räckte med musiken som bedövade hennes huvud.

Klockan närmade sig midnatt och Alva kände sig färdig med festen. Hon gick mot huset för att leta reda på Sebbe. I det rymliga och ljusa köket stod han och en långhårig kille hon inte visste namnet på. Tillsammans förberedde de någon slags bakelse. Det hade kunnat vara en kladdkaka men den färgglada smeten ovanpå gjorde att hon tvivlade. Killarna brast ut i skratt när de upptäckte att de inte längre var ensamma.

"Vilken tur att du kom", sa Sebbe och gestikulerade mot kakan. "Det här var tamefan inte våran starka sida. Har du sett något värre någon gång?"

"Det ser så illa ut att jag inte ens kan försöka att rädda den", svarade Alva med ett leende. "Men det smakar säkert bra ändå."