Hälsningar Från Hjärtat

14.

Skoskaven var enda anledningen till att Simon vek av från motionsspåret istället för att ta ytterligare ett varv. Han hade promenerat runt större delen av måndagen och både ben, fötter och rygg smärtade.

Det hade varit knäpptyst från Alva sen natten till lördagen. Han kunde inte sluta tänka på det som hände. Det skavde och var giftigt, fick honom att må väldigt illa. Han hade inte försökt att nå henne men hade lovat sig själv att höra av sig idag. Om det funnits en instruktionsbok om hur man räddar en vänskap hade han köpt den direkt.

Föräldrarnas bilar stod på uppfarten tillsammans med Alfreds nya moped. Simon hade hoppats på att hinna tillbaka före de kom hem från jobben och drog sig nu för att gå in. Både hans mamma och pappa hade under helgen reagerat på att något var fel och försökt få honom att prata om saken. Han vägrade. Till och med Alfred hade försökt luska fram vad det gällde och hävdat att han förtjänade att veta eftersom att Simon och han redan delade stora grejer med varandra. Där och då hade han tagit beslutet att aldrig berätta något om fyllekörningen för deras föräldrar. Det var för sent för det och han var inte beredd att svika förtroendet han fått av sin lillebror. Så länge det inte hände igen tänkte han vara tyst.

Han stod kvar på gatan och betraktade tvåvåningsvillan. I vanliga fall hade han gått till baksidan och satt sig under sitt favoritäppelträd men nu klarade han inte av att se altanen. Långsamt tog han fram sin mobil. Bortsett från några meddelanden i gruppchatten med grabbarna fanns inget nytt att se. Med darrande fingrar fick han fram smskonversationen med Alva och gjorde sig beredd att skriva ett nytt meddelande. Han ångrade sig och ringde upp istället. Svarade hon inte tänkte han skicka ett meddelande. Signalerna gick fram utan något svar. Kan vi prata? Tre läskiga ord. Vad skulle han ta sig till om hon skrev nej? Eller ännu värre, inte svarade alls?

När det inte gick att dra ut på det mer rörde han sig stelt mot huset. Mamma Carina var i full gång med maten och märkte inte att han kom in. Han smög upp för trappan till sitt rum och la sig raklång på sängen. Hur många timmar hade han ägnat åt att stirra upp i det vita taket? Bara den senaste helgen hade det blivit på tok för många.

Minuterna gick utan att något svar från Alva kom. Han skulle precis gå och duscha när mobilen vibrerade till på sängbordet. Innan han väckte skärmen tog han ett djupt andetag. Det var inte från Alva.

Jag är jätteledsen att jag inte har hört av mig förrän nu. Skulle jag kunna få förklara vad som hände i fredags? Det är inte som du tror.

Angelicas ord gjorde honom fundersam. Han var inte säker på att han ville träffa henne igen. Ändå gnagde tanken om att han kanske överreagerat och målat upp felaktiga bilder i sitt huvud. Kanske var det inte alls som han trodde? Om det inte vore för natten med Alva hade han nog svarat henne på en gång. Nu dröjde det länge innan han lyckades skriva ihop ett enda ord.

Visst.

Var ses vi?

Svaret från henne kom snabbt, snabbare än Simon hoppats på. Vad skulle han säga henne när han inte ens visste själv vad han kände?

Du får komma till mig om du vill prata.

Är du ensam hemma?

Nej.

Okej, jag plockar upp dig så åker vi någonstans och pratat ostört.

Angelica bodde fyrtio minuter bort, om det tog några minuter innan hon satte sig i bilen så hade han en knapp timme att förbereda sig på. Alldeles för kort tid. Han var tom på energi och orkeslösheten gjorde det svårt bara att ta sig till duschen. Ännu svårare att få på sig rena och snygga kläder. Jeansen var sträva mot benen och den enkla tröjan han valt kändes tight runt halsen trots att den inte var det.

Benen var dallriga när han gick ner för trappan. Carina såg upp från stekpannan när han försökte smyga förbi köket.

"Vi ska äta om fem minuter."

"Jag får värma mat senare, måste iväg på en grej", mumlade han till svar.

Carina såg med rynkad panna på sin son. Hon lät honom gå men följde honom så långt hon kunde med blicken. Simon blev stressad av att känna sig iakttagen och skyndade sig ut på gatan utan att knyta skorna. Han hade bett Angelica att plocka upp honom vid busshållplatsen.

En röd liten Fiat stod redan parkerad på bussfickan. När han närmade sig åkte passagerarsidans fönsterruta ner och Angelica vinkade från förarplatsen. Simon öppnade dörren och klev in i vad som mest påminde om en soptipp. Golvet var fullt med pantburkar och godispapper.

"Tack för att du tar dig tid", sa Angelica och la i växeln. "Vet du något bra ställe att åka till?"

Simon skakade på huvudet, fick inte fram några ord.

"Ingen gammal badplats som inte så många känner till eller något liknande?"

"Tyvärr", kraxade Simon.

Angelica verkade inte lägga märke till hur besvärad han kände sig, åtminstone gjorde hon inte en grej av det.

"Eller jo förresten, det finns en gammal fotbollsplan lite utanför centrum. Där brukar det vara lugnt."

Det var ingen som skötte om idrottsplatsen längre. Gräset växte fritt och huset med omklädningsrum hade sett sina bästa dagar. Simon och grabbarna brukade vara där ett par gånger om året och spela brännboll. Alis pappa kände en som ställde upp och klippte en yta enbart för deras aktivitetsdagar.

Angelica bromsade hårt. Framför bilen ringlade en stor orm.

"Jag hoppas att det inte finns sånna på fotbollsplanen", sa hon och följde ormens väg med orolig blick.

"Det gör det garanterat", svarade Simon och drog lite på mungiporna.

"Jag förstår om du är arg på mig och om du vill sluta hänga, men jag vill bara berätta allt från min synvinkel. Sen får du göra vad du vill efteråt."

Angelica pratade dämpat. Simon pillade på ett nagelband och undvek att se på henne. Han kände sig dum som tänkte mer på Alva än det kommande samtalet.

"Sväng höger här framme, in på grusvägen. Det är bara några hundra meter kvar."

De hade precis parkerat när Angelicas mobil började vibrera ilsket i facket vid växelspaken. Simon såg namnet som lyste upp på skärmen och fick en dålig magkänsla. Han hade kanske inte missuppfattat något trots allt.

"Han brukar aldrig ringa", mumlade Angelica. "Det kanske har hänt något."

"Svara", sa Simon och tänkte samtidigt att allt det här var helt onödigt.

Angelica svarade på vad som måste vara en rad snabba frågor. Hon flackade med blicken. Samtalet var kort och när hon la på lutade hon huvudet mot nackstödet och slöt ögonen.

"Vad är det?" Simon började tro att det faktiskt hänt något allvarligt.

"Adam undrade om jag pratat med hans mamma idag, vi brukar göra det då och då fortfarande. Deras sommarhus brinner och han tror att hon är där."

"Har du pratat med henne?"

Angelica skakade på huvudet så flera lockar föll ut från bullen på huvudet.

"Men jag vet att hon och hans pappa skulle dit i sommar. Dom har varit särbos ett tag men har planer på att flytta ihop igen."

Simon nickade långsamt. Tankarna malde i huvudet. Så slog det honom.

"Vad gör han nu?"

"Är på väg dit."

"Vet du vem som kör?"

"Ja, Alva."

Oron letade sig in genom varje por. Han visste inte vad han ogillade mest, att hon umgicks med honom igen eller att hon var på väg till en husbrand. Hur skulle Adam reagera om han möttes av hemska besked? Var Alva trygg?

"Det är drygt en timme härifrån", upplyste Angelica om. "Vill du åka dit?"

Han såg upp och mötte hennes blick. Hon ville det lika mycket som honom.