Hälsningar Från Hjärtat

13.

Rullgardinen hindrade sommarljuset från att ta sig in i Alvas sovrum. Hon hade dragit upp täcket långt över huvudet och låg helt stilla i sängen. Orkade inte röra sig. Orkade inte känna något. Det förvånade henne att andningen fortfarande fungerade normalt. Illamående och magont avlöste varandra. I huvudet var det fullkomligt kaos av alla tankar som hon gjorde sitt bästa för att hålla på avstånd.

Adam hade lämnat henne ensam för att umgås med Angelica. Det gjorde ont, men smärtan var ingenting i jämförelse med vad hon känt när hon rusat från Simons altan. De hade kysst varandra och varit på god väg att gå längre än så. Det var så fel. Just där och då hade det känts bra och tröstande men när hon förstod vad hon höll på med var det som att bli överkörd av en buss. Hon och Simon var vänner. Vänner gör inte så med varandra. Dessutom hade hon varit otrogen mot Adam. Hade hon ens rätt att vara arg på honom nu när hon betett sig lika illa, kanske värre till och med? När hon sett Adam och Angelica hade de bara kramats. Om de inte gjort något mer var Alva den största skurken.

Det knackade på dörren. Alva grymtade under täcket men gjorde ingen ansats till att resa sig. Gångjärnen gnisslade när morsan försiktigt sköt upp dörren.

"Du har besök", sa hon med mjuk röst.

Alva kastade av sig täcket, satte sig upp i sängen och såg bestört på sin mor.

"Vem?"

"Adam. Jag tror att ni behöver prata med varandra." Morsan klev in i rummet och drog upp rullgardinen. "Dessutom behöver du duscha och äta. Imorgon tänker jag inte acceptera att du sjukskriver dig från jobbet."

Alva stönade och kisade mot det starka solljuset. Hon hade sin ljusblå pyjamas på sig, hade inte övergett den på hela helgen. När hon vaknade imorse fanns det inte en chans att hon skulle kunna presterat bra på jobbet. Chefen hade låtit förstående när hon beskrivit hur ont i huvudet hon haft hela natten.

"Ska jag släppa in honom hit eller be honom vänta i vardagsrummet?"

Pulsen ökade. Hon ville inte se honom. Inte prata med honom. Inte veta av honom. Tyvärr gick det inte att komma från att de behövde prata med varandra. Kanske skulle det bli den sista gången. Tanken gjorde henne upprörd.

"Släpp in honom", svarade hon och hävde sig upp från sängen.

Hon kastade en snabb blick i spegeln vid sminkbordet. Håret var hopsamlat i en trasslig fläta, mörka ringar under ögonen avslöjade hennes sömnbrist och hyn var alldeles rödmosig efter alla tårfyllda timmar i sängen. Steg närmade sig rummet och hon vände ryggen till den öppna dörren. Hon såg ut genom fönstret. Nere på gatan rörde sig människor med shoppingpåsar, barnvagnar och nyköpta blombuketter. Som om allt var precis som vanligt.

"Hej."

Adams hälsning var försiktig. Hon svarade inte.

"Kan vi prata?"

"Prata på", svarade hon med sprucken röst.

Adam kom fram till henne, strök henne längs vänstra armen. När han fick se hennes ansikte tittade han snabbt bort igen.

"Vad?" fräste Alva som hunnit uppfattat hans reaktion.

"Hur mår du?"

Frågan var säkert vänligt menad men Alva uppfattade den som ett hån. På lördagsmorgonen hade han hört av sig och frågat vart hon tagit vägen kvällen innan varpå hon svarat att det inte spelade någon roll eftersom han ändå var upptagen med Angelica. Inte ett ord hade de sagt eller skrivit till varandra sen dess.

"Vad vill du egentligen?"

"Jag vill bara prata", bad Adam och såg på henne med ledsna ögon. "Kan vi gå en sväng?"