Hälsningar Från Hjärtat

19.

Veckorna som följde var lugna och stillsamma, åtminstone relationsmässigt. Simon försökte spendera så mycket tid som möjligt tillsammans med Hampus. Ali hade åkt på utlandssemester med sin familj, Sebbe var på fotbollsläger och Alva jobbade för det mesta.

Hampus var allt annat än ett dåligt sällskap, i alla fall om man frågade Simon själv. Hans föräldrar skulle kanske haft en annan åsikt. Men Simon gillade att leta genom de vuxnas alkoholskåp när priserna i barerna var alldeles för dyra. Att testa bilens topphastighet, som till hans besvikelse inte var speciellt hög, när motorvägen låg öde var också roligt men förmodligen skitdumt. En annan kväll hade de klättrat över ett staket för att gratis ta sig in på en konsert i grannstaden.

Det hade hunnit bli slutet på juli och Simon och Hampus hängde på stranden. De hade lagt ut ut sina handdukar så långt bort från de övriga badgästerna som möjligt, vilket resulterat i att de nästan befann sig i skogen. Trots att Simon städat i sanden innan han la ut handduken kände han flera kottar som gjorde ont mot ryggen. Men han tänkte inte klaga, han gillade att de kunde prata ostört med varandra.

"Hur gick det egentligen med hon den där Angelica? Visst hette hon så? Blev det inget?"

Hampus plockade ut sina hörlurar och satte sig upp. Simon funderade över vad han hade lyssnat på som fått honom att tänka på henne.

"Vi hörs lite då och då men har inte träffats något mer."

"Varför inte?"

Frågan hade inget enkelt svar. Sanningen var att det nog var han själv som krånglat till det. Hon hade velat träffats men Simon hade dragit lögnen att han kände sig krasslig. I själva verket var han rädd att Angelica skulle börja hoppas på något som han inte var redo att ge henne.
En lång stund övervägde han med sig själv om det här var något han kunde prata med Hampus om.

"Det blev lite rörigt", svarade Simon, fortfarande osäker på vad han kunde berätta och inte.

"Vadå rörigt? Berätta. Vi litar väl på varandra?"

Simon satte sig också upp, greppade en näve sand och kastade den mot Hampus. Vinden fick tag i de flesta kornen och Hampus brast ut i skratt åt hans misslyckade kast.

"Klart vi gör det. Men det är typ komplicerat. Eller var det i alla fall."

"Men berätta då, jag är grym på att lösa problem! Fick högsta betyg i det i högstadiet."

Simon himlade med ögonen. Han valde ändå att börja berätta. Lite visste Hampus redan, men långt ifrån allt. Historien om branden fick honom att gapa av förvåning, berättelserna om Adams dåliga beteende gjorde hans ögon svarta och när Simon kom till delen som handlade om Alva blev han knäpptyst.

"Jäklar vad ni ställt till det, allihop", sa Hampus, fortfarande med höjda ögonbryn och rynkad panna. "Men du och Alva umgås väl som vanligt igen?"

"Ja det gör vi väl. Det går över förväntan."

"Hur känner du nudå? När det kommer till Alva alltså."

Simon tittade ut över sjön. Ett vattenkrig mellan ett tiotal barn pågick i strandkanten. Föräldrarna gjorde sitt bästa för att hålla koll på dem utan att själva bli blöta.

"Jag vet ärligt talat inte. Det känns inte som det gjorde då i alla fall. Nu är det lugnare på något vis, mer som förut."