STORMHJÄRTA

KAPITEL 1

Beatrice gick genom den satt frusen i tystnad och försökte lyssna till den främmande rösten. Hon tyckte att hon kände igen rösten. Den lät bekant på något sätt. "Lilla flicka..." sa rösten. Beatrice kände nu igen rösten och hon visste precis vem det tillhörde. Dominic Santiago, Sköldhjärtas kända lönnmördare, mest känd för att jobba för Höken, Alexander Fagrell. Hon måste ta sig ut härifrån innan han hittar henne. Borde hon gå till polisen? Men vad skulle polisen göra? Det fanns ingen riktig polis längre. Den hade upplösts när Peter Salazar invaderade staden och de kriminella tog över staden. Hon måste försöka fly. Men hur? Hur skulle hon kunna ta sig ut ur huset utan att han märker henne. Beatrice sneglade mot sitt sovrumsfönster och hon hoppade ur sängen. Snabbt började hon att klä på sig och hon öppnade fönstret till sitt sovrum. Hon tittade ner mot marken. Det var säkert minst tre meter ner till marken, men hon hade direkt inget val. Hon måste klättra, men utan skor. Som tur hade hon sina nya boots som hon fått av sin mamma i tidig födelsedagspresent några veckor tidigare. De passade också bra i det regniga vädret tillsammans med hennes jacka. Beatrice klättrade försiktigt ut genom fönstret. "Lilla flicka..." hörde hon Dominic säga och närma sig dörren till hennes sovrum. Var hon verkligen en liten flicka? Skulle inte tro det, tänkte hon. Hon klättrade ner för husväggen och släppte sedan taget. Hon lade säkert på marken, plockade upp sin ryggsäck och sprang. Det fanns bara en som hon visste att hon kunde gå till. Den nyblivna poliskommissarien. Fredrik Almfelt. Om någon kunde hjälpa henne så var det han.

Fredrik Almfelt satt vid bardisken till Caspians restaurang och bar, som han skaffat kort efter att poliskåren upplöstes. Caspian hällde upp whisky i sin kompis whiskyglas och han ställde ifrån sig flaskan. "Du borde ligga lågt från och med nu, Fredrik", sa han. Fredrik lyfte whiskyglaset och drack sin whisky. Caspian suckade och hällde upp mer whisky i hans glas. "Du borde skaffa ett jobb, Fred", sa han. Fredrik suckade och skakade på huvudet. "Jag har fått ett jobb, ett jobb som jag hade rätt till", svarade han. Caspian suckade. De båda hade haft sina drömjobb bortkastade dagen Petreus Salazar invaderade Sköldhjärta för femton år sedan, och de kriminella tog över staden. Även om Fredrik skulle officiellt ha titeln som poliskommissarie nästa år, skulle det ändå vara hopplöst. "Men Lovisa då?", frågade Caspian. "Din hustru, hon förtjänar en make som kan försörja familjen." Fredrik suckade djupt. "Hon är inte min hustru, Casper, hon är min fästmö och vi har inga barn så länge det här är Sköldhjärta." Caspian suckade djupt. "Jag tycker fortfarande att du borde skaffa ett jobb", upprepade han. "Du kan jobba för mig." Precis då öppnades dörren till restaurangen och Caspian tittade upp mot dörren.
Beatrice såg sig omkring i barren när hon lade märke till Fredrik Almfelt som satt vid bardisken, klädd i sin mörkblå kostym. Beatrice gick långsamt fram till honom. Fredrik suckade och vände sig bort från henne. "Ledsen tjejen", sa han. "Jag jobbar inte." Caspian sneglade mot henne och han ryckte på axlarna. "En lönnmördare bröt sig in i mitt hus", sa Beatrice. "Dominic Santiago." Caspian hällde upp whiskey i ett glas till sig själv. "Skatta dig själv lycklig att du lever", sa han. "Vad i hela friden är det för fel på de här poliserna?" tänkte Beatrice. "Vad är det med er?", frågade hon. "Tänker ni inte hjälpa mig?", frågade hon förvirrat. Fredrik skakade på huvudet och suckade. "Ledsen, flicka", svarade han. "Men det existerar ingen poliskår i Sköldhjärta längre." Beatrice suckade. "Okej..." svarade hon, sårad. "Jag antar att jag är ensam." Hon hoppade av stolen och Fredrik tittade mot henne. "Vart ska du?", frågade han lite oroligt. "Du borde inte vara ute på gatorna ensam." Beatrice vände sig om och hon fnös åt poliskommissarien. "Men det verkar inte som att jag har något val", svarade hon besviket och lämnade baren.
Fredrik vände sin blick mot Caspian som skakade på huvudet. "Bra jobbat, partner", sa han sarkastiskt. "Du har precis skickat en sjuttonårig flicka till hennes död." Fredrik höjde på ögonbrynen och gav honom en blick. "Seriöst?", frågade han. Caspian log ett oskyldigt leende. "Det är ett hårt jobb att vara polis utan tjänst", sa han. Fredrik suckade och ställde sig upp. "Kom igen", sa han. "Låt oss klå upp några kriminella." Caspian log stolt och nickade. "Det är den Fredrik jag minns!", sa han och lutade sig under bardisken där han gömde sin polisbricka och pistol. "Nu kör vi!", sa han och tillsammans lämnade de restaurangen.
De kom ut på de tomma ödsliga gatorna utanför restaurangen. Trots att det var ljust på himlen, kändes staden helt tom och ödslig. Fredrik gick fram till sin bil som stod parkerad på den tomma parkeringen och han öppnade bildörren till sin bil. Vem brydde sig ens om att han skulle köra efter att han druckit alkohol? Det fanns ingen polis och flera av de kriminella gjorde det hela tiden. Så det spelade direkt ingen roll över huvud taget om han hade druckit eller inte. Han hade ju knappt druckit två glas med whisky. Caspian klev in i bilen och satte sig bredvid honom i framsätet. Fredrik startade bilen och de körde iväg. "Hur vet vi ens vad hon går?", frågade Caspian. "Du kör rakt in mot Alexanders territorier, vet du väl?" "Perfekt!", svarade Fredrik. "Flickan sa att Dominic Santiago var efter henne och han jobbar för Alexander." "Herregud...", muttrade Caspian. Det skulle ligga väldigt risigt till när Alexander får reda på att de befinner sig inne på hans territorier. "Tänker du också konfrontera honom?", frågade Caspian oroligt. Fredrik vände sig och såg på honom. Han ryckte på axlarna. "Antagligen", svarade han. Caspian suckade. "Toppen!", sa han ironiskt. "Jag ser verkligen fram emot att bli nedskjuten av Dominic Santiago." Han minns fortfarande första gången som han hade träffat Alexander. Det var innan han hade blivit den största och mäktigaste kriminella bossen i hela Skölhjärta. Och nu var det på väg direkt in i Alexanders fälla.