STORMHJÄRTA

KAPITEL 12

Coriolanus satt inne på sitt kontor och signerade elevbetyg. Det har gått nästan åtta år sedan Beatrices död och Lucinda skulle fylla åtta år om tre dagar. Han hade fortfarande inte kommit på vad han skulle ge sin lilla flicka i födelsedagspresent. Kanske han bara skulle fråga vad hon önskar sig. Iallafall kan det inte bli fel då. Om Beatrice fortfarande hade levt skulle det här ha varit så enkelt.
Coriolanus tittade upp när han hörde dörren till kontoret öppnas och han log när han såg Lucinda komma in på kontoret. "Pappa...", sa hon och gick fram till honom. Coriolanus log mot sin dotter. "Jag har en fråga till dig, Lucy", sa han. "Vadå?", frågade hon och Coriolanus log. "Vad önskar du dig i födelsedagspresent?", frågade han. Lucinda log exalterat. "Mamma...", sa hon. "Jag vill veta om mamma!" Coriolanus svalde hårt. Det var inte svaret som han hade förväntat sig. "Vi pratar inte om din mamma, Lucy", sa han. "Varför?", frågade Lucinda ängsligt. "Alla har en mamma..." Coriolanus svalde hårt. "Vi pratar inte om henne, förstår du?", frågade han strängt. Tårar började att välla upp i hennes ögon. Coriolanus suckade. Men hon måste förstå. "Varför, pappa arg?...", frågade Lucinda ängsligt. "Jag vill ha mamma..." "Du kommer inte få veta din mamma, Lucinda!", sa Coriolanus upprört och reste sig upp. Lucinda snyftade. "Pappa är dum!", grät hon och sprang ut ur kontoret.
Coriolanus suckade djupt och lutade sig över skrivbordet. Han tog sedan sitt tomma whiskyglas som stod på skrivbordet och kastade in det i väggen så glaset gick i tusen bitar. Han snyftade, tårar rinnande nerför hans kinder. Han sjönk långsamt ner i sin kontorsstol och gav ifrån sig en djup suck. Han tittade på porträttet av Beatrice som hängde på väggen och suckade. "Om du ändå vore här...", sa han och snyftade. Han bröt sedan ihop och började gråta.

Lucinda sprang ut i trädgården. Om inte hennes pappa ville prata med henne om hennes mamma, kanske hon skulle fråga någon annan. Hennes syskon skulle inte ens märka om hon var borta.
Lucinda stannade utanför dörren till Lidwinas hus och hon ställde sig på tå för att titta in genom fönstret. Hon kunde se Lidwina och Elderick som stod tillsammans i hallen. Försiktigt knackade hon på dörren och Lidwina öppnade dörren. "Lucy?", sa hon, överraskad. "Vad gör du här, lilla vän?" Lucinda snyftade. "Pappa är arg...", svarade hon och gick in i huset. "Jag ville bara veta om mamma..." Lidwina vände sig och såg på Elderick som suckade. "Kom här, Lucy", sa Elderick. Lucinda gick fram till trollkarlen och Elderick gick ner på huk. Han lade sin arm runt henne. "När du föddes, klarade din mor inte av påfrestningen", förklarade han. "Hon somnade in i din fars famn kort efter att du föddes, hon dog, änglarna kom och hämtade henne, men hon finns alltid med dig i ditt hjärta." Lucinda snyftade tyst och tog ett steg tillbaka. "Mamma död på grund av mig?", frågade hon. Lidwina skakade på huvudet. "Nej, vännen", sa hon. "Lucy..." Lucinda snyftade och sprang sedan ut ur huset. "Lucy!", ropade Lidwina efter henne. "Lucinda, kom tillbaka!" Men hon var redan borta. Lidwina vände sig och hon tittade oroligt på Elderick.

Coriolanus satt inne på sitt kontor och skrev under det sista omdömet. Han började nu undra var Lucinda hade tagit vägen. Kanske borde han gå och leta efter henne. Han måste försöka prata med henne och förklara allt för henne. Han ställde sig upp och gick bort till dörren till kontoret. Han lämnade sedan sitt kontor och gick vidare genom korridoren. "Lucy?", ropade han. "Lucinda, är du här?" Och han tittade in i hennes sovrum, men det var tomt. "Lucy?", ropade han oroligt. "Pappa, vad gör du?" Coriolanus vände sig om och såg Giuliano som stod bakom honom. "Giuliano, har du sett Lucinda?", frågade han oroligt. Giuliano skakade på huvudet. "Inte sedan hon sprang iväg mot ditt kontor", förklarade han. "Vad hände?" Coriolanus suckade. "Änglar...", svor han tyst. "Hon måste ha blivit rädd och sprungit iväg efter att jag skrek på henne..." "Du skrek åt Lucy?", frågade Giuliano upprört. "Varför? Hon är åtta år gammal!" Coriolanus suckade. "Hon frågade om sin mamma", förklarade han. "Och du vet hur jag... Vi pratar inte om henne..." "Men vi borde prata om henne!", sa Giuliano. "Far, att du och Lucinda inte har det bra tillsammans, det kommer bara att göra din sjukdom värre, du måste hitta henne och förklara allt..." Coriolanus nickade och suckade. "Vi måste hitta henne", sa han. Giuliano nickade och kramade om sin far. "Vi finns här för dig, pappa", sa han. Coriolanus bröt kramen och han tog fram sin mobil. "Jag ringer AG8", sa han. "Kan du ringa Elderick? Vi behöver all hjälp vi kan få." Giuliano nickade. "Såklart, pappa", sa han. Coriolanus svalde hårt. Han hoppades bara att inga demoner hade hittat Lucinda, eller värre, Ängla Jägare. Han visste mycket väl vad det skulle göra för att få tag i honom. De skulle inte tveka att använda hans dotter.

Lucinda satt ensam och grät under ett träd vid den lilla skogen utanför staden. Hon lade inte märke till den unga kvinnan som dök upp vid hennes sida. "Varför gråter du, vännen?", frågade en röst. Lucinda tittade upp och såg den unga vackra kvinnan framför henne. "Vem är du?", frågade Lucinda. Den unga kvinnan log mot den lilla flickan och gick ner på huk framför henne. "Mitt namn är Emmeline, eldens och drakarnas fé", svarade hon. "Och jag har blivit skickad hit av min mor för att hjälpa dig, du kallade mig hit." Lucinda snyftade. "Vad är det?", frågade Emmeline. "Jag tror inte att min pappa älskar mig...", snyftade Lucinda. "Jag dödade mamma..." Emmeline skakade på huvudet. "Du har inte gjort något fel, Lucy", sa hon tröstande och kramade om henne. "Din mors död är inte ditt fel, det är inte någons fel..." Lucinda tittade upp på henne. "Jag vill ha min pappa...", grät hon. Emmeline nickade. "Och jag ska ta med dig tillbaka till din pappa", sa hon. "Alla letar efter dig..." Lucinda skakade på huvudet. "Jag vågar inte...", snyftade hon. Emmeline ställde sig upp och höll ut sin hand till henne. Hon tog ut sina vingar. "Lita på mig", sa hon. Lucinda svalde hårt och tog Emmelines hand. Ett leende formade Lucindas läppar när de lyfte från marken och Emmeline log. "Du vet", sa hon. "En gång kände jag som du när jag fann min far." "Gjorde du?", frågade Lucinda. "Vad hände?" Emmeline log och började sedan att sjunga;

[EMMELINE]
Once I was selfish girl
A witch, a demon, they called me
It made me seek revenge
Turned my only family I had known
Into my enemies
But a love sent my heart a glow
So beautiful, yet so strange

So when I found out the truth
I found my father who showed me
That it's never too late to change

When I was in evil's hands
My back against the wall
He gave it all to save my life
And dared to face me,
he dared to risk it all
Things were getting rough
But he answered my call
I had to stay strong and dare to
risk it all
I learned to accept who I am
And finally dared to risk it all
To forgive myself for what I had done

Your mother's death have led you astray
And now you feel it's your fault
Caused your father's grief
To make up for his mistakes, he must face the truth
But you must believe in his words
You've done nothing wrong

Your father's in a cage made of grief
His back's against the wall
His hands are tied
So believe and give it all you've got
And dare to risk it all
If things start getting rough
Just ask for your family's help
You have to stay tough
And dare to risk it all
I know you're brave enough
To forgive him for the mistakes he's done

To forgive and save the ones you love
You have to rise above
The grief will finally heal
But only if you dare
Finally dare to forgive him
For the mistakes he's done

Lucinda tittade upp på Emmeline som log mot henne. "Din far älskar dig", sa hon. "Glöm aldrig det, Lucy..." Lucinda nickade och log mot henne. "Det kommer jag inte", sa hon. Emmeline log mot henne och nickade.