STORMHJÄRTA

KAPITEL 6

Coriolanus vaknade med Beatrice, fortfarande sovande i hans famn. Han log och strök försiktigt fingrarna genom hennes hår. Beatrice vaknade av hans beröring och hon öppnade sina ögon. Hon log mot honom. "Godmorgon, min ängel", sa Coriolanus och gav henne en mjuk morgonkyss på läpparna. "Godmorgon, Corio", sa hon. Coriolanus log mot henne och klev ur sängen. "Om du känner dig redo, så åker vi ikväll", sa Coriolanus och började att klä på sig. Beatrice satte sig upp i sängen och hon nickade. "Okej", sa hon. Coriolanus vände sig om och såg på henne. "Allt okej, min ros?", frågade han. Beatrice nickade. "Allt är bra", sa hon. "Fastnade lite i tanken bara." Coriolanus nickade och gick fram till henne. Han lade sin hand på hennes kind. "Du behöver inte oroa dig, Tris", sa han och kysste hennes panna. "Allting kommer att bli bra." Och han lämnade sedan sovrummet. Beatrice klev ur sängen och plockade fram ett par rena kläder att sätta på sig. Hon tittade bort mot fönstret och sin hemstad utanför. Staden som hon snart aldrig kanske skulle komma att få se igen.

Tystnad låg över Sköldhjärta den här tiden på morgonen. Beatrice kunde se några få människor som var ute och gick nedför gatorna. Antagligen på väg till sina arbeten eller för att utföra order från någon av kriminella cheferna eller Peter Salazar. Hon kunde knappt tro att det här en gång hade varit hennes hem. Hon minns fortfarande hur hon och hennes syskon brukade leka ute i trädgården utanför sina föräldrars hus. Hur det tillbringade somrarna i England och Wellington Herrgård. Allting kändes nu så bortglömt. Beatrice fortsatte att gå genom staden. Hon lade inte märke till Alexander Fagrell som kom gående bakom henne tillsammans med Elliot. Alexander stannade upp när han såg henne och han log ett ondskefullt leende. "Ser man på", sa han. Beatrice vände sig om och hon suckade djupt. "Alexander...", sa hon. "Är det inte Victorias lillasyster?" sa Alexander och gick fram till henne. "Beatrice Wellington..." Beatrice log mot honom och skakade på huvudet. "Inte länge till", sa Beatrice. "Jag är att bli Beatrice Serrano." Alexander gapade överraskat. "Där ser man", sa han. "Det verkade som om du och din syster inte riktigt kom överens." Beatrice suckade. "Vill du mig något?", frågade hon. Alexander skrattade och skakade på huvudet. "Nej", sa han. "Men jag önskar dig och Coriolanus all lycka änglarna kan ge er." Och han log. Han och Elliot passerade henne sedan och gick vidare nerför gatan. Beatrice suckade och hon tittade ner på ringen som Coriolanus hade gett henne. Hon började sedan att gå tillbaka mot Coriolanus lägenhet som låg några minuter bort.

När hon kom in i lägenheten en stund senare, stod hennes färdigpackade resväska redan ute i hallen. Coriolanus stod vid diskbänken med sin dator. Långsamt närmade hon sig honom. "Corio?" Coriolanus tittade upp och han log mot henne. "Redo att åka snart?", frågade han. "Min mor ser fram emot att träffa dig", förklarade han. "Trots allt, vi kommer att gifta oss inom kort." Beatrice svalde nervöst. "När?...", frågade hon. Coriolanus tittade upp på henne. "Innan du fyller tjugo, i alla fall, tror jag", sa han. Beatrice tittade ner och Coriolanus lade sin hand på hennes hand. "Vad är det?", frågade han. "Mina föräldrar har redan talat med dina föräldrar och giftermålet är arrangerat." Beatrice svalde hårt. "Jag är rädd...", började hon. "Tänk om jag inte kan tillfredsställa dig? Tänk om jag inte kan..." Coriolanus gick fram och lade sina händer på hennes kinder. "Du har inget att frukta, Tris...", sa han. "Ett barn räcker, och jag kommer att ta hand om dig." Och han kysste henne djupt på läpparna. Han bröt kyssen och log mot henne. "Vi borde äta något", sa han. "Vi åker om två timmar." Beatrice nickade och kysste hans kind.

Coriolanus öppnade dörren till Serrano Herrgård senare den kvällen. "Mor, Far, vi är här!", ropade han. Han vände sig om och såg på Beatrice som ryckte på axlarna. "Mamma!" Coriolanus gick in i vardagsrummet där hans mamma satt i tystnad tillsammans med hans yngre syster, Anastasia. "Mor?", frågade Coriolanus oroligt. Anastasia snyftade och hans mor, Melissa, ställde sig upp och såg på honom. "Din far är död, Coriolanus", sa hon. "Det var Salazars män, säger de." Coriolanus svalde hårt och Beatrice tog hans hand. "Jag föreslår att du och Beatrice gifter er så snart som möjligt", fortsatte hans mor. "Serrano familjens namn ligger i dina händer." Coriolanus svalde hårt och Beatrice tog hans hand. Hon kramade den hårt.

Giftermålet tog plats mindre än två år senare, den 2 april, år 2519, stod Beatrice vid altaret klädd i en vit lång bröllopsklänning. Runt hennes hals bar hon ett silvrigt halsband med Serrano-familjens symbol. Vigseln uttalades och Coriolanus satte ringen på hennes finger. Beatrice gjorde det samma och satte den andra ringen på Coriolanus finger. Coriolanus lutade sig fram och kysste henne mjukt på läpparna. Folket i kyrkan applåderade.
När bröllopsnatten kom, kom också nervositeten. Coriolanus gick fram till där Beatrice stod i sitt vita nattlinne och han lade sin hand på hennes kind. Han kysste henne sedan djupt på läpparna. "Vi tar det långsamt", sa han och kysste henne. Han bar sedan henne bort till deras säng och lade ner henne i sängen. Han lade sig sedan över henne och Beatrice glömde aldrig den första natten då hon för alltid blev bunden till Coriolanus.

För bara några månader senare, den 2 januari, år 2520, födde hon deras första barn, en son som fick namnet Giuliano Coriolanus Augustus Serrano den III. Giuliano hade sin fars gyllene blonda vågiga hår och mörkblåa ögon. Och endast två år senare, den 26 juni, år 2522, födde Beatrice deras dotter, Eleonora Beatrice Melissa Serrano den III. Eleonora hade sin mors mörka kastanjebruna hår och grön blåa ögon. Under den här tiden hade Coriolanus fått nyheter om att Sköldhjärta började återhämta sig från den kriminella tiden och att själva Alina Hitterdal hade tagit över efter sin familjs arv. Kanske det äntligen var dags att han besökte sin kära kusin...