STORMHJÄRTA

KAPITEL 5

Coriolanus vaknade tidigt nästa morgon av ljud som kom från köket och han öppnade ögonen. Han satte sig upp i sängen och gnuggade sömnen ur ögonen innan han klev ur sängen. Han började sedan att klä på sig sina kläder som låg framme på stolen som stod vid sängen. Han lämnade sedan sitt sovrum och gick ut i köket.
"Godmorgon", sa han och log mot Beatrice som stod vid diskbänken. Hon vände sig om och log mot honom. "Godmorgon", sa hon. Coriolanus lade sina händer på hennes kinder och kysste henne djupt på läpparna. Beatrice bröt kyssen och såg på honom. "Jag hörde dig tala med din mamma igår kväll", sa hon. "Om din far..." Coriolanus suckade djupt. "Mina föräldrar har pressat mig att gifta mig", sa han. "Jag gick ju ut AG8 akademin för några månader sedan och jag fyller tjugo om mindre än två månader, den 2 januari." Beatrice nickade och tog sedan ett steg tillbaka. "Och när du träffade mig, tyckte du att jag var en perfekt match på grund av att jag är en välsignad." Coriolanus suckade och skakade på huvudet. "Tris, jag menade inte så..." sa han. "Men det är sant, eller hur?", utbrast Beatrice. "Jag var menad att gifta mig med dig innan jag ens var född på grund av vad jag är!" Coriolanus suckade djupt och tog hennes hand. Han kramade hennes hand hårt. "Jag älskar dig...", sa han. "Tris, snälla, tro mig." Beatrice snyftade och hon skakade på huvudet. Coriolanus lade sin hand på hennes kind och Beatrice såg på honom. Coriolanus lutade sig fram och kysste henne djupt på läpparna igen. Beatrice tog ett steg bakåt och gick ut i hallen. "Vart ska du?", frågade Coriolanus oroligt. Beatrice lade sin hand på handtaget till ytterdörren. "Du kan inte gå ensam, Beatrice", sa Coriolanus. "Det är för farligt!" Beatrice stannade upp och vände sig om. Coriolanus såg på henne och Beatrice svalde hårt. "Gå inte...", bad han. Beatrice kände känslorna som hon hade känt sedan hon träffade honom, längtan, rädsla, lust. Hon ville ha honom, men någonting inuti henne tvekade. Plötsligt kände hon Coriolanus hand på sin axel och hon vände sig om. Deras blickar möttes och Beatrice lade sin hand på hans bröst. Hon lade då märke till någonting på hans rygg. "Vad är det?", frågade hon. Coriolanus röst när hon strök vid hans rygg. "Snälla, nej...", bad han. "Du vill inte se det..." Beatrice svalde hårt. "Vilka gjorde det?", frågade hon. Coriolanus suckade djupt. "Människor", svarade han. "Människor som hatar varelser som jag, folk som hatar och fruktar oss, nephilim och alla andra med demon och ängelblod." Beatrice log mot honom. "Men jag fruktar dig inte...", sa hon. Coriolanus log mot henne. "Beatrice", sa han. "Jag kan inte förändra det som är förutbestämt", förklarade han. "Men vi kan förändra vad vi gör av det, om vi vill ha ett fridfullt giftermål av kärlek och respekt, eller ett där vi ignorerar varandras existens." Beatrice svalde hårt. Hon förstod nu varför Coriolanus var så beskyddande över henne. Han ville inte att hon skulle gå igenom samma sak som han hade gjort. "Jag vill vara med dig, Coriolanus", sa hon. "Och jag älskar dig och alla dina ärr." Coriolanus log mot henne. "Så du följer med mig till Tarragona?", frågade han. Beatrice log. "När vi är gifta, följer jag med dig vart du än går", svarade hon. Coriolanus log mot henne och kysste henne. Han bröt kyssen. "Vi borde äta", sa han. "Du måste vara hungrig." Beatrice nickade och log. "Ja", svarade hon.

Beatrice satt vid ett tomt bord i restaurangen Medallion och väntade på Coriolanus som stod vid disken och talade med mannen som stod i baren. Mittemot Beatrice satt Lovisa och Fredrik. "Det var länge sedan jag var ute så här", sa Lovisa med menyn i händerna. Coriolanus gick fram till deras bord och han satte sig bredvid henne. "Jag tror jag tar kycklingen", sa Lovisa och lade ifrån sig menyn. Coriolanus såg på Beatrice som fortfarande funderade på vad hon skulle äta. Då hördes dörrarna till restaurangen öppnas och Lovisa tittade upp. "Herregud...", sa hon. Fredrik vände sig om och han suckade när han såg Alexander komma in i restaurangen tillsammans med Elliot. "Herr Fagrell, herr Sylvan", sa kyparen. "Ett bord finns reserverat till er." Alexander vände sig mot kyparen. "Underbart", sa han. Kyparen nickade. "Den här vägen, min gode herre", sa han och ledde dem upp för trapporna. Dominic slängde en blick mot Beatrice som svalde nervöst. "Borde vi inte gå?" frågade hon oroligt och vände sig mot Coriolanus. Coriolanus skakade på huvudet. "Jag lovade", sa han. "Ingen skada skulle komma till dig." Beatrice tog ett djupt andetag och Coriolanus tog hennes hand i sin hand. "Jag behöver gå till badrummet", sa hon och ställde sig upp. Hon lämnade sedan bordet och gick iväg. Coriolanus suckade och tog sedan fram sin mobil. Han lade märke till att hans mamma hade försökt att ringa honom flera gånger. Han hade helt glömt bort att han sagt att han skulle ringa henne. Coriolanus slängde en blick mot scenen som stod tom. "Varsågoda." Två servitörer placerade tallrikarna med deras mat på bordet. "Tack", sa Lovisa. "Smaklig måltid", sa den ena servitören och de gick sedan iväg. Coriolanus såg sig omkring efter Beatrice och Alexander slängde en blick mot honom. "Jag borde ligga lågt, pojke", sa Caspian som lade märke till blicken som Alexander gav Coriolanus. Coriolanus skakade på huvudet. "Jag är inte rädd för honom", klargjorde han. Caspian nickade och sneglade på Fredrik som ryckte på axlarna. Beatrice kom gående mot bordet och hon satte sig ner bredvid Coriolanus som log mot henne. "Luktar gott", sa hon och drack lite från hennes alkoholfria cider innan hon tog sina bestick. De började äta sin middag och för en stund verkade allting lugnt. När de hade ätit klart och väntade på efterrätten, slog det Beatrice och hon vände sig mot Coriolanus. "Jag vill sjunga!", sa hon. Lovisa nickade och log. "Varsågod", sa hon. Beatrice ställde sig upp och hon tog Coriolanus arm. "Kom nu!", sa hon. Coriolanus skakade på huvudet. "Tris...", sa han tveksamt. "Jag vet inte..." "Du kan sjunga, kom igen nu!", sa Beatrice och drog upp honom från stolen. Beatrice klev upp på scenen och Coriolanus klev upp efter henne. Beatrice tog en av mikrofonerna och musiken började att spela i en soft ton. Beatrice mötte hans blick och hon log. Coriolanus log mot henne och Beatrice började sedan att sjunga;