STORMHJÄRTA

KAPITEL 11

Beatrice satt inne i badrummet med graviditetstestet i sina händer. Positivt visade testet. Hon var gravid, för fjärde gången. Hon visste inte riktigt vad hon skulle känna i den stunden. Tårar började att rinna nerför hennes kinder, men hon visste inte om tårarna var på grund av glädje eller illamående. Kanske var det bäst om hon inte sa någonting. Men hon kunde inte ta bort det. Hon kunde inte ens tänka tanken att låta en läkare ta bort det som hon och Coriolanus hade skapat med deras kärlek. Hon snyftade. "Tris?" Plötsligt knackade det på badrumsdörren. "Tris, är du okej där inne, min kära?" frågade Coriolanus oroligt. "Beatrice, öppna dörren!" Beatrice ställde sig upp och slängde testet i papperskorgen. Hon gick sedan fram och öppnade dörren till badrummet. Hon möttes av Coriolanus oroliga blick. "Beatrice, är du okej?", frågade han. Under de senaste åren hade Coriolanus fått vård och hjälp av Elderick för sin PTSD och mentala sjukdom vilket hade förändrat deras relation till det som den en gång hade varit. Men Coriolanus bar fortfarande en stor skuld för smärtan som han hade orsakat henne, vilket försämrat hans överbeskyddande beteende som blivit ännu värre. Beatrice suckade och gick förbi honom. "Tris, vad är det som har hänt?" frågade Coriolanus oroligt. Beatrice sjönk ner i schäslongen och försiktigt gick Coriolanus fram till henne. Han satte sig bredvid henne och lade sina armar på hennes axlar. Beatrice snyftade och hon började att gråta igen. "Tris, min kära", sa Coriolanus tröstande. "Säg vad som är fel." Beatrice tittade ner, tårar rinnande nerför hennes kinder. "Jag är gravid...", snyftade hon. "Och jag tänker inte ta bort det, jag kan inte..." Coriolanus suckade djupt och tog henne i sin famn. Han höll henne hårt medan hon grät och han kysste hennes panna. "Det är okej...", viskade han. "Jag kommer att finnas här för dig ända till slutet." Beatrice tittade upp på honom och hon snyftade. "Vad som än händer, kommer jag alltid att älska dig", sa hon. Coriolanus log och kysste henne mjukt på läpparna.

Några månader passerade och än så länge verkade Beatrices graviditet inte involvera några större komplikationer. När Alina och hennes familj kom och besökte Serrano-familjen i på juldagen samma år var Beatrice frisk och sju månader gravid med hennes och Coriolanus barn som de båda förväntade sig att bli en dotter. "Så har ni tänkt på ett namn än?", frågade Alina nyfiket och log mot Beatrice. Beatrice log och nickade. "Vi tänkte Constantino om det är pojke och Lucinda om det är flicka", svarade hon. Alina nickade. "Fina namn", sa hon. Beatrice log mot Alina som för två år sedan hade haft hennes och Oscars andra barn. "Så ni har inte tänkt några fler barn", frågade hon. Alina log och skakade på huvudet. "Mina föräldrar hade bara mig och Jonathan", svarade hon. "Och två barn räcker för att bära vidare Salazar och Hitterdal familjen." Beatrice nickade och Alina log. "Men när ska du föda?", frågade hon. Beatrice log. "Vårt barn förväntas komma i slutet av februari, runt den 18, 20 februari ungefär", sa hon. Alina nickade. "Jag önskar dig lycka", sa hon. "Mamma!" Giuliano gick fram och drog i Beatrices arm. "Jag vill ha kaka!", sa han. Beatrice tittade ner på sin son. "Var är pappa?", frågade hon. "Be honom hjälpa dig och Ellie..." Giuliano nickade och sprang sedan bort mot Coriolanus. "Pappa!", ropade han. Coriolanus vände sig om och Beatrice log mot sin make som kramade om deras son. Han lyfte sedan upp deras yngre son, Lorenzo, i hans famn. Alina log mot henne. "Coriolanus älskar dig verkligen", sa hon. "En nephilims kärlek dör aldrig..." Beatrice log. "Du har rätt", sa hon. "Jag vet inte ens vad jag skulle göra utan honom och våra barn..." Coriolanus tittade upp på henne och han log. Beatrice lade sin hand på sin mage och suckade.

Lite mer än två månader senare passerade. Beatrice satt i sin och Coriolanus sovkammare medan hennes barn lekte i korridoren utanför och inne i sovkammaren. Coriolanus var borta på ett möte på AG8 akademin, men förväntades snart att komma hem. "Mamma, titta!", sa Eleonora och kom springande med Giuliano bakom henne. Beatrice log och ställde sig upp. Hon lade handen mot bordet vid schäslongen när hon kände en skarp smärta i hennes mage. "Mor?" Giuliano gick oroligt fram till sin mamma. "Giuliano...", sa Beatrice. "Ta ut dina syskon härifrån och be dem skicka efter din far..." Beatrice kände skuld över att behöva skicka sin åttaårige son, men i det här tillfället hade hon inget val.
Någon tid senare låg Beatrice i förlossning med Elderick och Lidwina vid sin sida. Samtidigt var Coriolanus på väg hemåt, desperat att komma fram till Beatrice innan det var för sent. Men Beatrice hade känt det redan från sekunden som hon fick signalen för förlossningen. Hon visste redan att hon kanske inte skulle komma att överleva. "Kom igen, Beatrice, ge inte upp", sa Lidwina. "Du är nästan där...", sa Charlene som höll hennes hand. Beatrice krystade en sista gång och rummet fylldes med ljudet av friskt barnskrik. Beatrice andades ut i lättnad och lutade sig tillbaka. Men hon kände sig så svag och smärtan... Hon blöder fortfarande och hela hennes kropp värkte. "Beatrice...", sa Lidwina oroligt. "Det är en flicka, en frisk liten flicka..." Elderick svalde hårt. Blödningen verkade ha slutat, men fortfarande var det någonting som inte stod rätt till med Beatrice. "Hon är för svag...", sa Charlene oroligt, och hon lade sin hand på Beatrice panna. "Hon har feber..." Beatrice svalde hårt. "Ge mig min dotter, snälla...", snyftade hon. Elderick suckade och lindade in barnet i en filt innan han placerade barnet i Beatrices famn. "Hon är döende...", sa Lidwina sorgset och tittade på Beatrice som knappt orkade hålla sin dotter. Plötsligt kom Coriolanus in i sovkammaren. Han stannade upp när han lade ögonen på Beatrice. Elderick suckade och gick fram till honom. "Vad är det?" frågade Coriolanus oroligt. Elderick skakade på huvudet. "Beatrice är svag...", svarade han. "Hon kommer inte överleva..." Coriolanus svalde hårt och gick fram till Beatrice som log mot honom. "Corio...", sa hon svagt. Coriolanus satte sig på sängkanten. "Åh, min kära...", sa han. Beatrice hostade och barnet började gråta. Coriolanus strök sin hustrus panna och Beatrice tittade upp på honom. "Ta henne...", bad hon. Coriolanus snyftade och Beatrice tittade ner på sin dotter. "Jag är ledsen...", sa hon. "Lucinda... Min lilla Lucy, mitt ljus... Mamma måste låta dig gå... Men din far är här..." Barnet grät och Coriolanus tog flickan i hans famn. Hon hade sin fars guldblonda hår och mörkblåa ögon, men hon var så lik sin mamma. "Ta hand om henne", snyftade Beatrice. Hon hostade och lutade sig tillbaka i smärta. Hennes andning började långsamt att försämras. Coriolanus lämnade över Lucinda till Charlene. "Lämna oss...", bad Coriolanus. "För att säga farväl..." Elderick svalde hårt och alla lämnade sovkammaren.
Coriolanus tog Beatrice i hans famn och snyftade. Han kysste hennes panna. "Snälla, gå inte...", bad han. Beatrice tog tag i hans arm. "Jag är ledsen...", snyftar Coriolanus. "Jag är så ledsen för smärtan jag har orsakat dig..." Beatrice skakade på huvudet. "Det är inte ditt fel...", sa hon. "Du var inte frisk..." Coriolanus snyftade. "Snälla...", grät han. "Jag älskar dig... Corio...", sa Beatrice svagt innan hon somnade in. Coriolanus kysste hennes panna. "Nej...", grät han. "Snälla, änglar, ta henne inte ifrån mig, snälla... Tris..." Och han bröt ut i tårar. "Lämna mig inte...", grät han. "Snälla...!"

Dörren öppnades långsamt och personal från AG8 kom in i rummet tillsammans med Coriolanus syster, Anastasia, som gick fram till sin bror. Hon lade sin hand på Coriolanus axel. "Corio...", sa hon försiktigt. "Beatrice är borta..." Coriolanus snyftade. "Hon är död på grund av mig...", grät han. Anastasia skakade på huvudet. "Hon älskade dig...", sa hon. "Men du måste låta henne gå..." "Jag kan inte..." grät Coriolanus. "Släpp taget och håll fast vid mig", sa Anastasia och tog sin bror i hennes famn. AG8-agenterna hjälptes sedan åt med att lyfta Beatrices livlösa kropp och placera den på båren. "Nej, Beatrice...", grät Coriolanus. Anastasia kramade om sin bror hårt och snyftade. Beatrice dog den tidiga kvällen, den 20 februari, år 2528, endast 27 år gammal, två dagar före hennes 28:e födelsedag. Och Coriolanus skulle aldrig komma att bli densamma efter hennes död.

Kvällen, två dagar senare efter begravningen, låg Coriolanus klarvaken i sin säng och stirrade upp i taket. Fortfarande hotade tårar att lämna hans ögon. Han sneglade mot Beatrices sida av sängen som var tom och han snyftade tyst. På hennes nattduksbord hade han lagt hennes halsband, vigselring, bland andra av hennes personliga ägodelar. Han vaknade upp från sina tankar av Lucinda som börjat gråta inifrån barnkammaren. "Pappa!", grät Lorenzo. Coriolanus suckade och klev ur sängen. Han gick ut i barnkammaren.
Försiktigt lugnade han Lucinda till sömns igen och Lorenzo somnade snart om igen. "Det är okej, Lucy...", viskade han. "Pappa har dig... Han kommer aldrig att låta dig gå..." Och han lade ner Lucinda i hennes säng igen. Han strök försiktigt sin hand över hans lilla dotters panna. "Din mor är alltid här...", sa han. "Hon kommer alltid att vaka över dig, alltid..." Och han tittade ut genom fönstret. "Änglar, säg mig, vad gjorde jag för fel för att förtjäna den här smärtan? Snälla, skydda mina barn..."