STORMHJÄRTA

KAPITEL 9

Coriolanus satt i tystnad nere vid stranden och tittade ut över det oändliga havet. Han visste inte hur länge han hade suttit vid stranden, men han brydde sig inte heller. Han var så uppe i sina egna tankar att han inte hörde när en bil stannade bakom honom.
Benjamin klev ur bilen och sprang fram mot honom. "Corio!", ropade han. Coriolanus vände sig om och han suckade. Han tittade bort från Benjamin som stannade vid hans sida. "Beatrice är jätteorolig för dig", sa han. "Din mor ringde henne." Coriolanus suckade djupt och tittade ner i marken. "Bara lämna mig ifred!", muttrade han upprört. Benjamin skakade på huvudet. "Du vet att jag aldrig skulle göra det...", sa han. "Du är min parabatai!" Coriolanus svalde hårt och snyftade tyst. Benjamin suckade och lade sin hand på Coriolanus rygg. "Vad är det?", frågade han. "Är det mardrömmarna igen? Du har inte berättat för Beatrice, eller hur?" Coriolanus vände sig och gav honom en ilsken blick. "Såklart jag har!", sa han argt. En till lögn. Coriolanus vände bort blicken och han suckade. Han hatade att de lyckades se igenom fasaden och smärtan som han så hårt kämpade med att hålla gömd. Han ville inte visa svaghet. Han kunde inte visa det minsta tecken på svaghet. Han är den i kontroll! Han behövde ha Beatrice i hans kontroll annars kunde hon förgöra honom! Han hade redan varit nära en gång och de hade nästan lyckats bryta ner honom. Han kunde inte låta det hända igen. Han behövde ta kontrollen över situationen. "Corio...", sa Benjamin oroligt. Coriolanus ställde sig upp och gick iväg.

När Coriolanus kom tillbaka hem, låg Beatrice och sov. Han gick fram till henne och log. Han strök hennes kind. "Min... Min ängel...", viskade han. Beatrice mumlade tyst i hennes sömn och Coriolanus började att klä av sig. Han tittade en sista gång på rapporten från Sköldhjärta innan han skrev.

"Kära kusin, ni är varmt välkomna till Tarragona om några veckor för firandet. Jag hoppas att du och hela din familj vill närvara, det skulle vara en ära och bevis på vår allians."

Hälsningar

Din vän och kusin, Coriolanus Serrano.

Han tryckte sedan på skicka för att skicka meddelandet innan han lade ifrån sig mobilen. Han lade sig sedan ner i sängen och drog in Beatrice i sin famn och kysste hennes panna. "Du tillhör mig, Tris...", viskade han. "Glöm aldrig det..." Och han drog täcket över sig själv. Han låg vaken en lång stund med Beatrice i hans famn. Han ville inte försöka sova. Varje gång han stängde ögonen, var han alltid tillbaka på samma plats. I den där mörka cellen. Fastkedjad, ingenstans att ta vägen. Utanför, endast ljudet av Ängla Jägarnas hånfulla skratt och jublet arenan. Minnena brände honom djupt in i själen, men Beatrice fick smärtan att lätta. Hon var det enda han hade. Den enda som fick honom att känna att han var fri, att han var den i kontroll. Han kunde inte överleva utan henne. Han försökte i sina tankar föreställa sig henne under honom, hur deras kroppar möttes, hur sårbar hon var i hans händer när han var den som hade kontrollen. Det fanns ingen annan än henne. Hon var hans svaghet, lika mycket som hon var hans enda ljus. Efter att hans far dog, hade någonting inuti honom långsamt börjat att förändras.
Han lät försiktigt stryka sin hand genom hennes hår och Beatrice mumlade tyst. Han undrade vad hon skulle säga om hon var vaken, han undrade var hon tänkte. Om hon kunde läsa honom, vad stoppade då honom från att läsa hennes inre tankar? Vad var hennes svaghet? Såklart var deras barn ett av hennes starkaste svagheter. Han kunde fortfarande inte förstå varför hon hade valt att stanna med honom efter att deras son hade fötts? Han hade gett henne en chans att lämna honom. Han hade lovat henne ett eget hem i Tarragona. Men hon ville stanna... För att hon älskade honom... Och hon visste det. Historien kunde endast sluta med hennes död från hans förbannelse.

Beatrice vaknade tidigt nästa morgon till en tom säng. Hon öppnade ögonen och satte sig upp i sängen. Förvirrad, såg hon sig omkring i rummet. Men det fanns ingen skymt av Coriolanus och klockan var halvsex på morgonen. Han brukade aldrig kliva upp tidigare en halv sex. Han hade inte ens möten vid den tiden. Hans möten brukar inte starta förrän senast klockan halv nio. Förvirrad och morgontrött, klev Beatrice ur sängen och gick bort till dörren till barnkammaren för att titta till sina barn. Giuliano verkade fortfarande sova, lika med Eleonora. Hennes lilla flicka sov fortfarande. Men var är Coriolanus? Kanske han var inne på sitt hemma kontor. Det var trots allt lördag och han brukar inte ha några möten på lördagar och söndagar.
Beatrice tog fram en mörkblå somrig kjol från garderoben och ett vit linne till, och en vit BH. Hon klädde på sig, satte på sig sina inneskor och lämnade sedan tyst hennes och Coriolanus sovkammare.

Coriolanus satt inne på sitt kontor med en kopp morgonte. På skrivbordet låg högar av hans viktiga papper och dokument utspridda framför sig på skrivbordet. Han försökte att fokusera, men allting stod bara stilla. Imorgon skulle Alina och de allierade komma på besök och han kände redan hur han låg långt ifrån planerna. "Coriolanus?" Beatrice knackade på dörren till hans kontor och Coriolanus suckade djupt. "Kom in", svarade han. Beatrice kom in på kontoret och hon gick fram till honom. "Vad gör du?", frågade hon. "Jag trodde du lovade att du inte skulle jobba helg!" Coriolanus tittade upp på henne. "De allierade kommer på besök imorgon och jag måste avsluta det här innan tisdag", förklarade han. Beatrice kunde inte kontrollera sig själv, utan kastade ner alla papperna på bordet. "Du lovade mig!", utbrast hon. "Du stänger mig ute, du försvinner under nätterna, du skrämmer mig med ditt dominanta beteende! Har du någon aning om hur det får mig att känna?" Coriolanus tittade upp på henne, ilska i hans ögon. "Ut härifrån!", sa han tyst. Beatrice rörde sig inte. "Inte förrän du berättar för mig vad som är fel!", utbrast hon. Coriolanus smällde sina händer i skrivbordet och ställde sig upp. Beatrice backade och Coriolanus greppade tag i hennes arm. Beatrice snyftade och Coriolanus drog henne mot honom. "Jag gav dig ett val!", sa han kallt. "Du valde att stanna, en gång Serrano, alltid en Serrano..." Beatrice snyftade. "Snälla...", grät hon. "Jag vill hjälpa dig..." Coriolanus släppte taget om henne och puttade henne till golvet. Beatrice snyftade och Coriolanus tittade ner på henne. Tårar började formas i hans ögon när han såg henne. Beatrice tittade upp på honom, rädsla i hennes ögon. Coriolanus satte sig på huk framför henne och han kysste hennes panna. "Stanna...", viskade han. "Jag är ledsen..." Beatrice förstod att han försökte manipulera henne. Men hon förstod inte varför. Det kunde inte vara för att han precis hade fått ett utbrott. Han hade puttat henne till golvet som ingenting, som hennes omsorg för honom betydde ingenting för honom. Beatrice tittade upp på honom och Coriolanus reste sig upp. Han gick tillbaka till sitt skrivbord och tog fram någonting från skrivbordslådan. Han gick förbi henne och gick bort mot dörren till kontoret. "Vart ska du?", frågade Beatrice oroligt. Coriolanus stannade upp och han vände sig om. "Ut!", svarade han kallt och lämnade kontoret. Han smällde igen dörren bakom sig och Beatrice snyftade. Långsamt ställde hon sig upp och hon tittade ner på blåmärket på hennes arm. Hon mötte sig själv i spegeln, tårar började rinna nerför hennes kinder. Hon kände sig svag, utnyttjad, manipulerad. Men det fanns inget sätt hon kunde rymma från det. Hon kunde inte lämna honom, Coriolanus var sjuk och han behöver henne. Men till vilket pris? Hon älskade honom, men hon behövde hjälp. Beatrice tog ett djupt andetag och tittade ner på ringen på hennes finger. Hon snyftade och suckade.

Gatorna kändes tomma när han gick genom staden alldeles ensam. Kanske det var på grund av att det fortfarande var väldigt tidigt
på morgonen? Han tittade upp mot den stora klockan som högt på den främre fasaden av Tarragonas stadshus. Hur många gånger hade han varit där sedan han tog över sin fars position efter hans död? Inte många kunde han komma ihåg. Det har nu gått fyra år sedan hans fars död. Hans far hade endast varit fyrtiofyra år när han dog och hans mamma hade blivit änka endast fyrtiotvå år gammal. Coriolanus ville inte ens tänka tanken att lämna sina barn. Han ville inte heller ens tänka tanken att förlora Beatrice eller förlora kontroll över henne. Han slog sig ner på en tom bänk vid hamnen och tittade ut över havet. Han snyftade och strök händerna över ansiktet. Han lutade sig tillbaka när han kände mobilen vibrera i hans ficka och han tog fram mobilen. Beatrice: "Var är du? Snälla, svara, vi måste prata..." Coriolanus suckade djupt och torkade tårarna som rann nerför hans kinder. Han skrev sedan; "Jag är ledsen, jag är hemma snart så vi kan prata när jag kommer hem." Han tryckte sedan på skicka och ställde sig upp. Han började sedan att gå tillbaka hemåt.

Beatrice satt inne i den mindre matsalen, när Coriolanus kom hem. Han gick in i salen och gick långsamt fram till bordet. Han satte sig ner. Han kunde se att hon hade gråtit. "Tris..." sa han försiktigt. Han lade sin hand på hennes hand. Beatrice tittade upp på honom och Coriolanus torkade tårarna som rann nerför hennes kinder. Han lutade sin panna mot hennes panna. "Jag älskar dig...", viskade han. Beatrice ville tro på hans ord, trots allt som hänt mellan dem. Hon älskade honom. Beatrice tittade upp på honom. "Jag älskar dig också...", viskade hon. Coriolanus log och kysste henne djupt på läpparna. "Jag förlåter dig..." viskade hon. Coriolanus kysste sidan av hennes panna. "Tala aldrig om det här igen", sa han och lämnade sedan rummet.

Coriolanus satt i sitt och Beatrice sovkammare och spelade lite på sin gitarr. Han försökte släppa ut smärtan och tankarna genom att uttrycka det på ett kreativt sätt. Fortfarande ville han vara säker på att han hade Beatrice under kontroll och han tror att han visste hur han skulle göra det.