STORMHJÄRTA

KAPITEL 13

Coriolanus stod tillsammans med sin familj och agenter från AG8 precis utanför staden. Han såg sig oroligt omkring. "Några spår av henne?", frågade han en av agenterna. "Nej, chefen", sa agenten. "Pappa!" Coriolanus vände sig om när han hörde Giulianos röst och Giuliano pekade upp. Coriolanus tittade upp och såg Emmeline som landade på marken med Lucinda. "Pappa!", ropade Lucinda och Coriolanus andades ut i lättnad, tårar rinnande nerför hans kinder. Lucinda sprang fram och kastade sig i hans famn. Coriolanus kramade henne hårt. "Du skrämde livet av mig, Lucy!", sa Coriolanus. "Jag är ledsen, pappa", snyftade Lucinda. Coriolanus skakade på huvudet. "Åh, mitt barn", sa han. "Jag är ledsen." Och han såg på henne. "Din mors död är inte ditt fel!", sa han bestämt. "Du förstår?" Lucinda nickade. "Din mor älskade dig så mycket", fortsatte Coriolanus. "Och jag älskar dig så mycket, tro aldrig något annat! Jag trodde nästan att jag hade förlorat dig idag..." Och han kramade henne hårt. Lucinda började gråta. "Pappa..." Giuliano gick fram till sin pappa tillsammans med sina yngre syskon. Coriolanus bröt kramen och ställde sig upp. Han log mot sin äldsta son och kramade sedan om sina barn.

Den natten bäddade Coriolanus ner Lucinda i hennes säng och han lade försiktigt täcket över henne. Lucinda log mot honom och Coriolanus satte sig på sängkanten. "Pappa berätta en saga?", frågade Lucinda nyfiket. Coriolanus log och nickade. "Okej", sa han. Han lade sig bredvid henne i sängen och tog henne i hans famn. "Det var en gång...", började han. Han berättade sedan en kort saga för Lucinda som efter en stund somnade i hans famn. Coriolanus log och kysste sin dotters panna. Han lade försiktigt täcket över sin dotter och släckte lampan. Han lämnade sedan hennes sovkammare och stängde dörren bakom honom.
Coriolanus kom in i hans sovkammare och stängde dörren. Han gick fram till sitt nattduksbord och lade då märke till fönstret som stod öppet. Han såg sig omkring och tittade ner på nattduksbordet där det låg en lapp. Han tog lappen och öppnade den. Han läste sedan vad det stod;

'Kan inte vänta att träffa dig igen, herr Serrano.

Vänliga hälsningar, din vän och mentor, Narcissa Morrigan.

PS. Jag är så ledsen för din förlust...'

Coriolanus suckade djupt. Han hade ingen lust att träffa Narcissa. Inte efter det som hände med hans far och allt hon gjort för att orsaka skada mot honom och hans familj under de senaste åren. Allting hade börjat för flera hundra år sedan efter Noah Hitterdals tid då Narcissa slog sig ihop med Richard Navarro. Men nu var Richard död. Han hade varit död i sjutton år. Beatrice hade nu varit död i snart åtta år! Varför skulle Narcissa ta kontakt med honom nu? Det spelade ingen roll. Det räckte med att hon hade följt honom sedan hans första år på AG8 akademin. Kan det vara så att hon var tillbaka och jobbade som lärare på akademin igen utan att han fått reda på det eller blivit informerad? Han måste ta reda på det så snart som möjligt. Det var endast sex månader tills Giuliano skulle börja på akademin. Han måste få veta innan dess. Nog var Narcissa en bra lärare, men hon hade alltid några ess i rockärmen och man kunde aldrig riktigt vara säker på vems sida hon stod på. Det hade han lärt sig redan för länge sedan när han var sexton och gick på akademin.

Nästa morgon klev Coriolanus upp tidigt. Redan klockan nio satt han i matsalen med sin frukost och sin vanliga kopp med sitt morgonte. Giuliano kom in i matsalen ungefär en halvtimme senare. "Pappa, varför är du uppe så tidigt?", frågade han och satte sig vid bordet. Coriolanus tittade upp på sin son. "Jag ska träffa någon idag, min son", sa han. "En gammal vän." "Åh, får vi följa med?", frågade Lorenzo hoppfullt, nyfiken. Coriolanus skakade på huvudet. "Nej", sa han. "Jag ska träffa en av Giulianos framtida lärare på akademin", förklarade han. "Hon var även min lärare när jag gick på akademin." Giuliano såg på sin far. "Om hon ska bli min lärare, varför får jag inte följa med då?", frågade han. "För att jag behöver dig hemma och ta hand om dina syskon", svarade Coriolanus. "Och du ska njuta av sista tiden i högstadiet innan du behöver tänka på dina lärare på akademin." Giuliano nickade. "Ja, Far...", sa han. Coriolanus log och nickade. "Bra", sa han och ställde sig upp från bordet. "Jag ringer när jag är på väg hem", förklarade han och lämnade sedan matsalen. Giuliano vände sig om och såg på Eleonora.

Coriolanus stannade sin bil utanför staden och han klev ur bilen. Han stängde igen bildörren och såg sig omkring. Först såg han ingen, tills han hörde en bekant röst som fick honom att vända sig om. "Herr Serrano, det var länge sedan", sa Narcissa. "Narcissa", sa Coriolanus och mötte hennes blick. "Se på dig!", sa hon. "Hur gammal är du nu? Senaste gången vi träffades var du bara nitton år gammal." "Trettiosju", svarade han. Narcissa log. "Fyra barn om jag inte hört fel, två söner och två döttrar...", fortsatte hon. Coriolanus suckade. "Var det därför du ville träffa mig?", frågade han. "För jag har hört att du har börjat jobba på akademin igen och min äldsta son börjar på akademin efter sommaren." Narcissa nickade. "Jag jobbar på akademin, det stämmer", svarade hon. "Men, Coriolanus, du måste veta, jag önskar bara att hjälpa din son så mycket som jag kan." Coriolanus nickade misstänksamt. "Jag hoppas det", sa han. Han vände sig om, men Narcissa stoppade honom. "Jag har hört talas om att du inte mår så bra nuförtiden, lider av mardrömmar och humörsvängningar sedan din hustrus död", sa hon. Coriolanus vände sig om och han gav henne en blick. "Jag kan hjälpa dig, mitt barn", sa Narcissa. "Jag lovade din far att jag skulle se efter dig..." Coriolanus skakade på huvudet. "Jag behöver inte din hjälp!", svarade han och gick bort till sin bil. Han öppnade dörren till bilen. "Ängla Jägarna letar efter dig, Coriolanus", sa Narcissa oroligt. "Om du inte är försiktig, kommer de att lyckas ta dig igen..." Coriolanus ignorerade hennes varning och klev istället in i sin bil. Han körde sedan iväg hemåt.

Coriolanus körde in på den stora framgården till Serrano-herrgård och parkerade bilen. Han klev ur bilen och låste bilen. Han gick sedan lugnt fram till ytterdörren och låste upp dörren. Han klev sedan in i hallen. "Jag är hemma!", ropade han. Coriolanus gick in i vardagsrummet där Eleonora låg i soffan och läste. "Var är dina syskon?", frågade han. "Ella..." Eleonora svarade inte. "Eleonora Serrano!", sa Coriolanus strängt. Eleonora suckade och tittade upp från sin bok. "Du behöver inte skrika!", sa hon. "Jag är inte döv!" Coriolanus höjde på ena ögonbrynet åt henne och tittade på Air-podsen som hon hade i öronen. Eleonora suckade och tog ut lurarna ur öronen. "Giuliano tog med Lucy och Lorenzo till skogen", svarade Eleonora. "Det var en del av Giulianos födelsedagspresent till Lucy..." "Och du lät dem gå?", frågade Coriolanus chockat. "Jag bad er specifikt att stanna hemma tills jag kom tillbaka!" Eleonora rykte på axlarna. "Jag trodde inte att det var en så stor grej!", sa hon. "Skyll inte på mig, jag försökte stoppa dem!" Coriolanus skakade på huvudet och suckade. "Vid änglarna", sa han och tog fram sin mobil för att ringa sin son. Men Giuliano svarade inte. Coriolanus lade ifrån sig mobilen och såg på sin dotter. "Du stannar här!", sa han. "Lås dörren!" Eleonora flög upp ur soffan. "Pappa, vad är det som händer?", frågade hon oroligt.
Coriolanus skyndade in på sitt kontor där hans post låg på bordet. Han tittade bland breven och smällde handen i bordet när han lade ögonen på brevet från Ängla Jägarna. "Vi kommer för dig...", stod det. "Möt oss vid barriären eller så dör dina barn..." "Pappa?" frågade Eleonora oroligt. Coriolanus svalde hårt och gick fram till sin dotter. Han kysste hennes panna. "Lyssna...", sa han. "Hitta Benjamin och be honom ringa Lidwina, men lita inte på någon annan, förstår du!?" Eleonora nickade och snyftade. "Pappa..." Coriolanus kramade henne hårt. "Allt kommer att bli okej, jag lovar...", sa han.