STORMHJÄRTA

KAPITEL 8

Nästa kväll stod Alina framför spegeln i hennes och Oscars sovrum och förberedde sig inför festen. Hon satte på sig ett par matchande silvriga hängande safirörhängen till att matcha med hennes långa mörkblåa festklänning med silvriga detaljer. Oscar kom in i sovrummet, klädd i en silvrig kostym. Han log mot henne. "Alina, chauffören väntar", sa han. Alina vände sig om och hon höll upp sitt silvriga Salazariska safirhalsband. "Kan du hjälpa mig med halsbandet?", frågade hon. "Jag lovade min far..." Oscar visste mycket väl om hur hårt det hade varit för sin hustru att förlora sin far och sin mor under bara tre år. Hela hennes liv hade hon längtat efter att bli återförenad med sina föräldrar för att endast ha dem tagna ifrån henne under mindre än tre år. Oscar gick upp bakom henne och han satte på henne halsbandet. "Sådär", sa han. "Du ser underbar ut." Och han kysste sidan av hennes panna. "Du tror inte att det är för mycket med diademet?" frågade Alina och såg sig själv i spegeln. Oscar tittade in i spegeln på det silvriga diademet med safirer som Alina bar runt hennes panna som bevis på att hon var Marcias drottning. Det var även ett diadem som Peter hade lämnat efter sig i gåva till henne innan han dog. Oscar log. "Du ser underbar ut", sa han. "Diademet är perfekt." Alina log och hon ställde sig upp. Hon vände sig om och kysste honom mjukt på läpparna. "Då åker vi", sa hon. Och de lämnade sovrummet.

Den stora festsalen var fylld med folk. Överallt fanns det folk från hela staden. Alina kunde även lägga märke till Dominic Santiago som stod bland hennes morbrors män. Scenen verkade fortfarande förberedas, men Alina kunde se Coriolanus med hans hustru, Beatrice Wellington, stående bland folkmassan tillsammans med Fredrik och Lovisa. "Alina!" sa Lovisa och kramade henne. "Du ser underbar ut!" Coriolanus slängde en blick på henne och Alina vände sig om. Hon log mot hennes morbror och Elliot som stod tillsammans med Victoria. Elliot stod på huk och försökte få deras tvååriga lilla dotter, Lysandra, att gå till honom. "Lyssie, kom...", sa Elliot. "Kom till pappa." Lysandra snubblade fram till honom och Elliot fångade henne i sin famn. "Duktig flicka!", sa Elliot och lyfte upp henne i sin famn samtidigt som han ställde sig upp. Victoria log och höll ut sina armar. Hon tog sedan deras dotter i hennes famn.
Alina log och gick sedan fram till Coriolanus. "Vi är glada att ha er här", sa hon. "Det är en ära att vara här, ers nåd", sa Beatrice med ett leende. "Jag ser fram emot uppträdandet senare." Alina nickade och lade sedan märke till Jonathan som stod tillsammans med Juliette bland folkmassan. "Ursäkta mig", sa hon och gick bort till sin bror. Coriolanus nickade och gick sedan vidare genom salen tillsammans med Beatrice.

"Var har du varit?", frågade Alina oroligt och tittade upp på sin storebror. Jonathan suckade. "Jag hörde att du samarbetar med Serrano", förklarade han. "Har du någon aning i vilken fara du är?" Alina skakade på huvudet. "Jag förstår inte vad du menar", sa hon. "Han är farlig!" "Farlig?" frågade Alina, tveksamt. "Vad pratar du om? Han är inte annorlunda från dig om du säger att han är farlig!" Jonathan suckade djupt. "Teri, snälla, lyssna...", bad han. Beatrice klev upp på scenen och folket i salen applåderade. Alina vände sig om. Victoria log mot sin lillasyster och musikerna började att spela. Beatrice började sedan att sjunga;

[BEATRICE]
We danced through the night, so close,
forever you and I
A heart of gold, our love felt so strong
But something changed, I can't understand
What did I do wrong?
Your mind, it started to change

The man I love, he's not the same
You're not the same
You're heart of gold is turning
Into a heart of stone

Why do you shut me out?
Why do you dominate, saying it's my fault?
I'm afraid of losing you, I feel myself losing control
Giving into your heart of stone

We were once, once a perfect melody, you and I
But now the loves notes are out of key
Your heart of gold has turned into stone
Please, love, how could it go so wrong?

I'm searching for the love we used to know
Lost in the shadows, where did it go?
Where did you go? I'm still holding on
I can't let you slip away
Trying to break through your heart of stone, I pray

Why do you shut me out?
Why do you dominate, saying it's my fault?
I'm afraid of losing you, I feel myself losing control
Oh, heart of stone, won't you let me in

I can see the suffering, it's buried deep in your soul
And everytime I see you breakdown
You tell me to stay away and you shut the door
Giving into your heart of stone
And it's all empty words from a heart of stone

You shut me out,
I see the cracks in your hardened walls
No matter how much I might get hurt
I won't give up, I'll break through them all
And I'll show you my love, it's still pure and true

In this symphony of love, we'll find a way
To heal all the wounds that we caused
Let the angels guide us back to love's embrace
And I'll break through your heart of stone
We'll find a the heart of gold that we
Once lost in the heartbroken storm
Together we'll break through this heart of stone
This heart of stone

Alla applåderade och Beatrice mötte Coriolanus blick. Såklart visste han att sången handlade om dem. Beatrice kunde se det genom den kalla blicken han gav henne. Beatrice tog på sig ett modigt leende och klev sedan ner från scenen. Hon gick fram till Coriolanus som gav henne en blick. "Vad var det där om?", frågade han, tyst i en lite irriterad ton. Beatrice tog hans hand. "Corio...", sa hon försiktigt. "Det är bara en sång... Du vet att jag älskar dig..." Coriolanus fnös åt henne och skakade på huvudet. "Tris, jag känner dig bättre än så", sa han. "Sluta ljug för mig." Beatrice gapade, chockat. "Jag skulle aldrig ljuga för dig, Corio!", sa hon bestämt. "Och vad har jag ens för anledning att ljuga för dig?" Coriolanus skakade på huvudet och suckade. "Vi åker hem, nu!", sa han bestämt. "Jag går ingenstans!", sa Beatrice bestämt. "Inte förrän du slutar bete dig såhär, du skrämmer mig!" "Vad är det som händer?" Fredrik klev in i konversationen. Coriolanus såg på Beatrice. Beatrice suckade. "Okej...", sa hon. "Vi åker." Och hon följde med AG8 agenterna ut ur salen. Fredrik tittade misstänksamt mot Coriolanus som sedan lämnade salen. "Vad hände?", frågade Victoria. Fredrik skakade på huvudet. "Jag vet inte", svarade han. Victoria svalde hårt och Alina lade en hand på hennes axel. Victoria log mot henne.

Beatrice satt i tystnad i sin och Coriolanus sovkammare. Hon hade precis lagt sin dotter till sängs, när Coriolanus kom in i sovkammaren, nyduschad. Beatrice svalde hårt när hon såg ärren på hans rygg. Coriolanus hade aldrig pratat om ärren och när hon frågade hade han bara sagt att det var från sin tid på AG8 akademin. Men hon trodde inte på det. Hon hade alltid förstått att det var från någonting annat. Coriolanus gick fram och satte sig på sängkanten av sin sida av sängen. Beatrice drog sig försiktigt närmare honom och lade sina armar runt hans överkropp. Försiktigt kysste hon hans ärr och Coriolanus ryckte till. "Tris...", sa han i en varnande ton. Han hatade det. Sättet hon bröt sig igenom hans fasad och berörde hans känsligaste delar som han helst höll gömda till sig själv. "Vad gör du?", frågade han kallt. "Vacker...", viskade hon mot hans hud. Coriolanus vände sig plötsligt om och föste ner henne i sängen. Beatrice skrattade, men blev avbruten av att han kysste henne djupt på läpparna. "Corio...", flämtade hon. Coriolanus fortsatte att kyssa nerför hennes hals, tillbaka upp till hennes läppar. "Min kära...", viskade han förföriskt mot hennes läppar. Han drog långsamt ner hennes nattlinne nerför hennes axlar och kysste hennes axel. Det kändes fel fortfarande, men Beatrice stoppade honom inte. När hon låg naken framför honom, kände hon sig sårbar. Det var första gången de var intima med varandra sedan deras dotter, som föddes för en månad sedan. Han smekte hennes underliv och Coriolanus virade hennes ben runt hans midja. De blev då avbrutna av ljud från barnkammaren. Beatrice försökte sätta sig upp, men Coriolanus höll fast henne. "Corio, hon gråter", sa hon och puttade försiktigt bort honom. Coriolanus grep tag i hennes arm. Beatrice vände och såg chockat på honom. "Vad håller du på med?", frågade hon allvarligt. "Corio, du gör illa mig..." Coriolanus släppte taget om hennes handled och Beatrice snyftade. Hon plockade sedan upp sitt nattlinne som låg på golvet. Hon satte på sig nattlinnet och gick ut i barnkammaren.
"Mamma...", grät Giuliano. Beatrice stoppade om sin son och strök hans panna. "Det är okej...", sa hon. "Jag tar hand om Ellie." Och hon vände sig om. Hon gick fram till barnsängen och lyfte upp Eleonora i sin famn. "Shh...", viskade hon. Eleonora slutade gråta efter en stund och somnade om igen. Hon lade sedan ner Eleonora i sin säng igen. Hon lämnade sedan barnkammaren och stängde dörren bakom henne. Hon vände huvudet och tittade mot Coriolanus, men han var inte där och några av hans kläder var borta. Beatrice svalde hårt. "Nej..." sa hon oroligt. Hon gick fram och tog upp sin mobil som låg på bordet en bit från himmelssängen. Beatrice gick in på numret för att ringa Coriolanus parabatai och bästa vän, Benjamin Guglielmo Antonio Moretti den I. Hon tryckte sedan på ring-ikonen. Hon lade mobilen mot örat.
Benjamin vaknade mitt i natten av hans mobil som ringde och sträckte sig efter mobilen för att svara, försiktig för att inte väcka hans hustru, Katherine. "Tris...", sa han sömnigt. "Det är mitt i natten..." "Coriolanus är försvunnen!", sa hon. "Du måste hjälpa mig att hitta honom!" Benjamin suckade och han gäspade sömnigt. "Okej...", sa han. "Jag meddelar agenterna..:" "Tack, Benjamin", sa Beatrice och lade på samtalet. Hon hoppades bara att Coriolanus var okej.