STORMHJÄRTA

KAPITEL 2

Beatrice gick genom de tomma gränderna en bit från Sköldhjärta Centrum. Hon hade försökt att ringa hennes storebror, men inte lyckats få något svar. Hon funderade på om hon skulle gå hem igen, men hon visste inte heller om det var en bra idé. Speciellt inte om Dominic Santiago fortfarande letar efter henne. Beatrice drog upp sin jacka lite. Hon frös och hennes händer var iskalla. Hon hade ju blivit tvungen att ta en av sina tunnare jackor när hon flydde efter att Dominic brutit sig in i hennes föräldrars hus. Beatrice tog fram sin mobil. Hennes bror hade fortfarande inte svarat på hennes meddelande och det började att närma sig lunchtid. "Hejsan tjejen..." Beatrice vände sig plötsligt när hon hörde rösten. Bakom henne stod Dominic Santiago tillsammans med Alexanders män. "Ta henne", beordrade Dominic. "Nej, snälla...", stammade Beatrice och backade i rädsla. Dominic tog upp sin pistol och riktade den mot henne. "Ledsen", sa han. "Hökens order." "Dominic Santiago!" Beatrice andades ut i lättnad när hon hörde Fredriks röst. Fredrik och Caspian klev ur Fredriks bil. "Fred...", sa Dominic. "Jag trodde att du slutade... Låt oss ha flickan och ingen skadas." "Inte en chans", svarade Fredrik och riktade sin pistol mot Dominic. "Beatrice, spring!", utbrast Fredrik. Beatrice vände sig om för att springa, när Alexanders män greppade tag i henne. "Låt henne gå!", sa Fredrik. "Fredrik!", skrek Beatrice. "Nej..." Och hon sparkade till mannen som höll fast henne. Mannen gav ifrån sig ett smärtsamt skrik och slog till henne. Beatrice föll till marken. Hon stirrade chockad på brännsåret som hon orsakat mannen. "Din lilla..." sa mannen argt och sträckte sig efter henne. Ett skott avfyrades och mannen skrek. En ung man sprang fram och han attackerade mannen som angripit Beatrice. Beatrice backade, smärta sköt genom hennes ena sida och det var då hon såg blodet. Den unge mannen sparkade till mannen och riktade sitt vapen mot mannen. "Stick härifrån, nu!", sa han strängt. "Annars kommer jag för er, säg det till er chef!" Männen svalde hårt och flydde platsen.
Den unga mannen vände sig om och tittade ner på henne. Han såg ut att vara i hennes ålder. Han var ljushyad och hade vågigt gyllenblont hår och mörkblå ögon. Han var klädd i svart skinnjacka och svarta byxor och boots. Han gick ner på huk framför henne och han lade sin hand på hennes axel. "Du är säker nu", sa han. "Vem är du?...", stammade Beatrice. Mannen lade sin hand på hennes sår. "En vän", svarade han. "Mitt namn är Coriolanus Serrano, och jag är nephilim." Caspian suckade. "Äntligen!", sa han och tittade upp på honom. "Var har ni varit?" Coriolanus suckade och såg på Beatrice. "Får jag se ditt sår?", frågade han lugnt. Beatrice svalde hårt och Coriolanus lyfte upp hennes blodiga hand. "Det är okej", sa han lugnande. "Det är ingen fara, jag kan läka dig." Och han tittade upp på Fredrik. "Vet du om några säkra ställen?", frågade han. Fredrik suckade. "Jag antar att jag kan ta henne till mitt hus", sa han. "Kom..." Coriolanus lyfte upp Beatrice i hans famn och bar bort henne till bilen. Fredrik öppnade dörren till baksätet och hjälpte Beatrice in i bilen. Han och Caspian hoppade sedan in i framsätet och Fredrik körde iväg mot hans hus.

Coriolanus bar in Beatrice i vardagsrummet i Fredriks hus. "Fredrik, vad pågår?" Fredriks sambo, Lovisa, kom in i rummet och hon nickade. "Jag hämtar bandage", sa hon och gick ut i korridoren. Coriolanus lade försiktigt ner Beatrice i soffan och lade handen på hennes sår. Lovisa kom tillbaka in i vardagsrummet. "Får jag se?", frågade hon. Coriolanus tog bort handen och Lovisa började med att göra rent såret. Hon använde en pincett för att ta ut kulan. "En liten än", sa hon och gjorde rent såret igen innan hon tog fram bandaget. Hon tittade upp på Coriolanus. "Och du är...?", frågade hon. "Coriolanus Serrano", svarade Coriolanus. "Nephilim, AG8 agent." Lovisa nickade. "Jag förstår", sa hon. "Vad gör du i Sköldhjärta?" "Min far skickade mig hit", svarade han. Beatrice tittade upp på honom och Coriolanus log mot henne. "Så, låt mig se om jag har förstått allt rätt", sa Caspian. "Varför skulle Alexander Fagrell vara efter en sjuttonårig flicka?" Coriolanus suckade och skakade på huvudet. "Kanske för att hon inte är en vanlig flicka", svarade han. Beatrice vände sig om och hon såg förvirrat på honom. "Så vad är jag?", frågade hon. Coriolanus gick fram till henne. "Ge mig din hand", sa han. Beatrice tittade tveksamt på honom. "Varför?", frågade hon. "Ge mig din hand", upprepade han. "Jag lovar, jag skulle aldrig skada dig." Beatrice suckade och hon höll fram sin hand. Han tog hennes hand och strök med försiktigt fingrarna över hennes hand med sin ljusmagi. Ljusmagi dök upp i Beatrice hand och Beatrice gapade, chockad. "Det är omöjligt...", stammade hon. "Jag är inte nephilim..." Coriolanus skakade på huvudet. "Nej...", svarade han. "Men du är välsignad och det kan vara varför jag fann dig..." Beatrice log svagt och hon drog bort sin hand från honom. "Jag..." Hon tog fram sin mobil och andades ut i lättnad. "Äntligen, Theodore...", sa hon. "Min bror vet om vad som har hänt och säger att han vill träffa mig imorgon." "Det är goda nyheter", sa Fredrik. "Nej...", sa Coriolanus och skakade på huvudet. Beatrice såg på honom. "Varför?", frågade hon. "Han är min bror, och du bestämmer inte över mig!" Coriolanus suckade. "Men du är under mitt beskydd, så tills du är säker, är du mitt ansvar", svarade han. "Du får väl följa med mig då", sa Beatrice. "För jag ska träffa min bror!" Och hon klev ur soffan och gick bort mot badrummet.
Coriolanus suckade, men han kunde inte hjälpa att le lite grann. Kanske hade han varit menad att träffa henne, att hjälpa henne. Och kanske hans far visste om vad han skulle stöta på i Sköldhjärta när han skickade honom hit för sitt sista uppdrag inom hans examen. Men en sak var säker, han skulle Beatrice med sitt liv. Iallafall tills han visste mer om vem hon var och vad hennes band till änglarna var.

Beatrice stängde dörren till badrummet och hon satte på vattnet i handfatet. Hon tog vatten i sina händer och tvättade sitt ansikte. Hon såg sig själv i spegeln. Hennes bruna hår hade blivit alldeles rufsigt efter att hon sprungit och inte borstat håret innan hon blev tvungen att fly från sitt eget hem. Hon tog ett djupt andetag och torkade tårarna som rann nerför hennes kinder. "Tris, är du okej därinne?" Beatrice tittade mot badrumsdörren när hon hörde Coriolanus röst. Han hade redan gett henne ett smeknamn? Det här var långt ifrån okej! Det hade ju nästan precis träffats. Beatrice gick bort och öppnade dörren till badrummet. Coriolanus gav henne en blick. "Är du okej?", frågade han. Beatrice nickade. "Jag är okej", svarade hon. "Du behöver inte oroa dig." Kanske hälften av hennes ord var en lögn. Men hon litade inte riktigt på honom än. Coriolanus nickade och han nickade. "Okej", sa han. "Jag antar att du behöver en plats att stanna för natten." Och han vände sig om. Lovisa vände sig mot Fredrik som ryckte lätt på axlarna. "Jag antar att hon kan stanna här", sa han. "Om Beatrice såklart inte känner att hon vill följa med dig, Agent Serrano." Beatrice nickade. "Jag tror att jag föredrar att stanna här med er", svarade hon och tittade upp på Coriolanus. "Då träffas vi alla imorgon", sa hon. "Klockan tio?" Caspian nickade. "Låter bra", sa han och Lovisa nickade. "Jag håller med", sa hon. "Funkar för oss." Coriolanus nickade. Beatrice kunde se att han inte var nöjd med hennes val att stanna med Fredrik och Lovisa. Men hon ville lära känna den unga mannen först innan hon faktiskt bestämde sig för att stanna med honom. Coriolanus log mot henne. "Ses imorgon, Tris", sa han och gick bort till ytterdörren. "Kalla mig inte Tris!", ropade Beatrice tillbaka. "Okej, Tris!", svarade Coriolanus lite retsamt innan han försvann ut ur huset. Caspian harklade sig. "Jag antar att jag också ska röra mig hemåt", sa han. "Vi ses imorgon." Och han lämnade huset. Beatrice vände sig mot Lovisa och Fredrik. Lovisa log mot henne. "Låt oss börja med maten", sa hon. "Vill du hjälpa mig, Beatrice?" Beatrice nickade. "Såklart", svarade hon och tillsammans gick de ut i köket.