STORMHJÄRTA

KAPITEL 3

Alexander satt vid ett runt bord i sin restaurang med sin middag serverad med ett glas vit vin. Han väntade fortfarande på nyheter från Dominic Santiago om flickan. Han behövde veta om hon skulle bli ett hot mot hans kriminella imperium som han spenderat år att skapa. Det räcker med att han behöver skydda sina territorier mot Peter Salazar. Han behövde inte en välsignad människoflicka och en AG8 agent som undersökte hans territorier. Det räckte med problemen och hoten som redan fanns omkring honom. "Chefen!" Dominic kom in i restaurangen och satte sig ner vid bordet. "Nå?", frågade Alexander. "Vad är flickan? Några goda nyheter, är hon död?" Dominic tog ett snacks från korgen som stod på bordet och tog en tugga. "Hon gick till poliskommissarien", svarade han. "Hon blev räddad av en AG8 agent vid namn Coriolanus Serrano." Alexander suckade djupt. Toppen, tänkte han. Så AG8 var i Sköldhjärta trots allt. Men kanske inte flickan skulle bli ett så stort problem ändå. Om hon föll för Serrano-pojken och flyttade till Stelios, Tarragona, skulle han fortfarande vara inom kontroll. "Och hur mår Fredrik?", frågade Alexander och drack från sitt vinglas. Dominic ryckte på axlarna. "Tror inte att han kommer att bli något större hot", svarade han. "Så länge Peter Salazar har kontroll över staden, är det ingen risk att de kriminella faller." Alexander nickade. "Bra", sa han. "Nu jag tänker efter, kanske jag ska göra ett besök till Fredrik." Dominic ställde sig upp. "Så du vill fortfarande komma åt flickan?", frågade han. Alexander skakade på huvudet. "Håll ett öga på henne", svarade han. "Men gör ingenting förrän jag har gett order om det." Dominic nickade. "Ja, chefen", sa han och tog en morot från den fyllda skålen som stod mitt på bordet. Alexander stirrade surt på honom och Dominic rykte på axlarna. "Det kommer bara att gå till spillo", sa han och han lämnade sedan restaurangen. Alexander suckade och strök handen över ansiktet. Han kunde inte hjälpa att undra varför en AG8 agent skulle vara så intresserad av en vanlig människoflicka. Kanske fanns det mer till den här flickan än han visste om. Kanske behöver han ta reda på mer information om henne innan han bestämmer nästa steg.

Coriolanus stängde dörren till sin lägenhet i Sköldhjärta och låste dörren. Han klädde av sig ytterkläderna och gick in i vardagsrummet. Han tog fram sin mobil som legat och brummat i hans ficka ett tag. Han drog ikonen för att besvara samtalet. "Hej, mamma", svarade han. Han nickade. "Allting är okej, hurså?", frågade han. Coriolanus suckade djupt. Han hade inte hört av sina föräldrar på ett tag och blev inte glad när han hörde att hans far skulle åka iväg till barriären igen. "Jag vet, mamma", sa han. "Men du vet att jag inte kan åka hem förrän jag har försäkrat Beatrices säkerhet." Han log för sig själv. "Okej", sa han. "Älskar dig." Han lade på samtalet och suckade. Han gick sedan vidare till badrummet för att ta en dusch. Han skulle ta en dusch, äta middag, och sedan gå och lägga sig. Han behöver sin sömn inför imorgon.

Beatrice vaknade till hennes mobil som brummade på nattduksbordet. Hon sträckte sig efter mobilen och tände upp skärmen. Tre missade samtal. Det verkade som om hennes bror hade försökt att ringa henne. Men hon skulle träffa honom idag om några timmar. Hon klev ur sängen och började sedan att klä på sig.
Hon kom ut i köket där Lovisa redan hade börjat förbereda frukosten. "Godmorgon", sa hon och log. "Godmorgon", sa Beatrice. Lovisa log. "Det är bara att ta för dig", sa hon. "Det finns bröd, pålägg, yoghurt, mjölk, juice, ta vad du vill ha." Beatrice log och nickade. "Tack", sa hon. Lovisa log och Beatrice började att göra i ordning en bricka med frukost. "Godmorgon", sa Fredrik, samtidigt som han kom in i köket. "Godmorgon", sa Beatrice och satte sig vid matbordet. Fredrik hällde upp kaffe till sig själv i en kopp och ställde den på matbordet. Han bredde sedan två mackor till sig själv innan han satte sig vid bordet. "Sovit gott?", frågade han. Beatrice nickade. "Ja", svarade hon och tog en tugga av sin macka. Lovisa satte sig bredvid Fredrik med sin kopp kaffe och mackor. "Redo att träffa din bror?", frågade Lovisa. Beatrice nickade. "Såklart", svarade hon. "Mina föräldrar sa att jag skulle bo med honom tills mina föräldrar kommer tillbaka hem", fortsatte hon. "Jag måste bara gå hem för att hämta Zelda innan jag möter min bror." "Vem är Zelda?", frågade Lovisa. "Min katt!", svarade Beatrice och rusade sedan ut i badrummet. "Är du säker på att du inte ska vänta på Coriolanus?", frågade Lovisa när hon hörde Beatrice ute i hallen en stund senare. "Det kan vara farligt där ute ensam!" "Jag klarar mig!", ropade Beatrice tillbaka och lämnade huset.
Lovisa vände sig och hon gav Fredrik en blick. "Ring Coriolanus och åk efter henne", sa Lovisa. "Man vet aldrig vad Höken och Myseriemannen håller på med, om nu Alexander är den som är efter henne." Fredrik nickade och gick ut i hallen. Han satte på sig sin jacka och Lovisa gick fram till honom. "Önska mig lycka till", sa han. Lovisa log och kysste honom mjukt på läpparna. "Lycka till", sa hon. Fredrik log mot sin sambo och kysste henne mjukt på läpparna. "Tack", sa han. "Jag kommer att behöva det." Och han lämnade huset.

Beatrice gick över de tomma trottoarerna, på väg tillbaka mot sina föräldrars hus. Hon försökte ligga lågt. Hon ville inte bli sedd av någon av Alexanders män. Inte heller Elliots eller sin egen systers män heller. Hon tog upp mobilen som låg i hennes ficka. Hennes bror hade skrivit och undrade var hon var. Hon kunde inte berätta att hon var hemma. Beatrice kom tillbaka hem och hon sprang upp på verandan. Hon tog fram husnycklarna och låste upp dörren. "Zelda!", ropade hon efter katten. Zelda kom rusande fram till henne och Beatrice klappade katten. Beatrice lyfte upp Zelda i famnen och hon stängde ytterdörren för att låsa den. Hon låste dörren och vände sig. Hon gick ner från verandan och vidare ut på gatan. "Hejsan, lilla flicka", sa en okänd röst. Beatrice tittade upp och såg Dominic som stod framför henne. Beatrice svalde hårt. "Vad vill du?", frågade hon, rädsla i hennes röst. Dominic log mot henne. "Höken undrar vad du och agenten planerar", svarade han. Beatrice skakade på huvudet. "Du menar Coriolanus?", frågade hon. "Vi planerar ingenting", förklarade hon. "Jag kom bara för att hämta min katt." Dominic nickade. "Såklart", svarade han. "Vi håller ett öga på dig." Och de gick. Beatrice suckade och skakade på huvudet. "Kom, Zelda", sa hon. "Dags att träffa Theodore." Och hon gick iväg nedför gatan.

En stund senare kom Beatrice fram till mötesplatsen där Fredrik och Caspian redan väntade på henne. "Är det en katt?", frågade Caspian, överraskad. Beatrice ryckte på axlarna. "Hon är min familjs katt!", svarade hon. Caspian nickade. "Okej", sa han. "Jag kommer inte säga något." "Beatrice!" Beatrice suckade och vände sig om mot Coriolanus som kom gående bakom henne. "Jag trodde att vi kom överens om att vi skulle gå tillsammans!", påminde han. "Jag har varit orolig för dig." Beatrice suckade. "Ledsen!", sa hon. "Jag kunde inte lämna min katt." Coriolanus suckade och en bil kom körande. Bilen stannade en bit ifrån och Beatrice log när hennes bror, Theodore Wellington, klev ur bilen. "Theo!", sa hon. Theodore log och Beatrice gick fram till honom. Theodore kramade om henne och tittade ner på Zelda i sin lillasysters famn. Chauffören gick fram till Beatrice och tog Zelda från hennes armar. "Redo att åka hem?", frågade hennes bror. Beatrice bet sig tveksamt i läppen och hon tittade mot Fredrik, och sedan Coriolanus som gav henne en blick. "Theo...", började Beatrice. "Jag kan inte..." Theodore tittade oroligt på henne. "Varför?", frågade han, förvirrad. Beatrice suckade. "Jag måste ta reda på var jag hör hemma", svarade hon. "Och jag har insett att det inte är med du, eller mamma, eller pappa, jag hör inte hemma i England, jag måste hitta min plats." Theodore nickade förstående och han tittade mot Coriolanus som log svagt. "Jag förstår", sa han. "Jag tror på att han kommer att ta hand om och skydda dig, Tris..." Beatrice slängde sina armar runt sin bror. "Jag älskar dig, Theodore", sa hon. "Jag älskar dig också, Tris...", svarade Theodore och bröt kramen. Han vände sig om. Han gick fram till bilen och klev in i bilen. Bilen körde iväg och Beatrice torkade tårarna rann nerför hennes kinder när hon kände en hand ta hennes hand. Hon vände sig och tittade upp på Coriolanus. Hon kramade om hans hand och Coriolanus log mot henne. Han lutade sig fram och kysste hennes panna. "Du är inte ensam", viskade han. Beatrice log mot honom. "Tack, Coriolanus...", sa hon. "För att du skyddar mig." Coriolanus log mot henne. "Jag kommer aldrig att sluta skydda dig, Tris...", svarade han. "Och jag kommer aldrig att lämna dig." Beatrice log mot honom och Coriolanus lade sin hand på hennes kind. Han strök bort ett hårstrå från hennes ansikte. "Jag kan inte hjälpa det, Beatrice", sa han. "Jag bara känner, jag känner mig bunden till dig, kanske det är änglarnas vilja att vi träffades." Beatrice log mot honom. "Kanske du har rätt", sa hon. "En sak vet jag, jag är inte rädd längre... Du måste bara lova mig en sak..." Coriolanus log mot henne. "Vad som helst", svarade han. Beatrice log mot honom. "Jag litar på dig..." Coriolanus lutade sig sedan fram och deras läppar möttes i en mjuk kyss...