STORMHJÄRTA

KAPITEL 14

Coriolanus klev ur sin bil och tittade mot Valdemar Ravenscroft som stod med sina män som höll fast hans barn. Bakom och runt Coriolanus stod även Lidwina, Elderick, och Coriolanus syster, Anastasia. "Jag är här", sa Coriolanus. "Nu, låt mina barn gå..." Ravenscroft nickade mot sina män som släppte taget om Coriolanus barn. Giuliano sprang bort till Lidwina och Elderick. Ravenscroft log ondskefullt. "Jag har väntat länge på det här", sa han. Coriolanus stod helt stilla och han lät Ravenscroft tvinga ner honom till marken. "Pappa!", grät Eleonora. Lidwina kramade henne hårt. Coriolanus tvingade sig själv att hålla tillbaka tårarna som hotade med att lämna hans ögon. "Serrano, alltid lika dumma...", sa Valdemar. "Trodde du verkligen att jag bara skulle låta din familj gå?" Och han skrattade ondskefullt. "Nej...", sa han och greppade tag i Coriolanus. "Jag vill att de ska se på samtidigt som jag sliter de där vingarna från din kropp..." Anastasia snyftade och Valdemar log ondskefullt. "För bort dem till arenan, försäkra att folket ser!", sa han. "Pappa!", grät Lucinda när Ravenscroft män förde bort hennes far.
Arenan fylldes med Ravenscroft allierade. Anastasia ville inte ens titta när männen slet sönder hennes brors kläder och Valdemar tog fram piskan tillsammans med flera andra tortyrinstrument. Coriolanus knöt händerna och blundade i väntan på smärtan som han visste snart skulle falla över honom. Han bet ihop hårt när piskan slog mot hans rygg. Tysta tårar rann nerför Coriolanus kinder och hans minnen vandrade tillbaka till Beatrice. Han tittade upp och tyckte kunna se skuggan av henne. Hon såg på honom, tårar rinnande nerför hennes kinder. Piskan slog mot hans rygg och den här gången skrek Coriolanus i smärta. Anastasia snyftade och tittade bort. Valdemar tog fram en förgiftad kniv och greppade sedan tag i Coriolanus arm. "Hur känns det?", frågade han i en hånade ton. "Att vara svag, hjälplös... Din hustru, hon är död på grund av dig, att se dig såhär, det påminner mig om din far, innan jag dödade honom..." Coriolanus svalde hårt. "Du dödade min far?", frågade han argt. Valdemar log ondskefullt. "Och nu ska jag döda dig!", sa han kallt. Han skar med kniven i Coriolanus arm och Coriolanus snyftade i smärta. Coriolanus kände sedan hur det stack, nästan brände i hans arm. "Det räcker!", avbröt plötsligt en röst. "Valdemar, släpp honom!" Valdemar vände sig om och såg Narcissa som stod bakom honom. Han skrattade ondskefullt. "Narcissa, du kan inte stoppa mig ensam", sa han. Hans män omringade henne, men Narcissa log ondskefullt. "Jag är inte ensam!", sa hon och Alessandro Salvatore dök upp vid hennes sida, tillsammans med Emmeline, och hennes syskon. Valdemar fnös åt henne och log ondskefullt. "Fint, men jag är rädd för att du är för sent ute!", sa han ondskefullt. Han skar med kniven i Coriolanus bröst nära hans hjärta. "Nej!", utbrast Narcissa och Valdemar log ondskefullt. Han släppte taget om Coriolanus som föll till marken, blödande. Han nickade sedan åt sina män. "Attack!", utbrast han. Demon skapelser började att bryta sig in på arenan och Emmeline vände sig mot sina syskon. "Lilim!", sa hon. "Nu!" Och Emmeline tog ut sina vingar. Theresa tog ut sina vingar och Valdemar vände sig om. Narcissa och Alessandro gjorde sig redo för attack och Lidwina landade bakom dem tillsammans med Elderick, Magnus, och Cornelius, och Vanessa. "Det är över!", sa Narcissa. "Du borde fly, Valdemar, innan det är för sent!" Valdemar log ondskefullt. "Det här är bara början!", sa han. Han och Ängla Jägarna flydde sedan platsen.
Narcissa skyndade fram till Coriolanus och föll till sina knän vid hans sida. "Coriolanus...", sa hon och lyfte honom in i hennes famn. Coriolanus gav ifrån sig ett ljud av smärta. "Shh...", viskade Narcissa lugnande. "Du kommer att bli bra..." Hon lade sin hand på hans sår. Elderick gick fram till henne. "Vi behöver Emersions hjälp för det här", sa han. "Jag är bra på botemedel, men jag är osäker på det här..." Narcissa nickade. "Ja", sa hon. "Håll ut Coriolanus, allting kommer att bli bra."

Coriolanus gick genom skogen den täta skogen med Själssvärdet i sin hand. Han tyckte att han hade hört rösten förut. Den bekanta rösten, tänkte han. Beatrice? Men varför gömde hon sig från honom? Han tittade mellan träden. Han kunde inte se skymten av henne någonstans. "Tris?" ropade han. "Beatrice, var är du?" Inget svar. Var hade hon gått? Han kunde höra henne men han kunde inte se henne. Han ville bara se henne. Förklara allting. Han hade aldrig menat att orsaka smärta. Han hade aldrig menat att såra henne, han älskade henne. "Beatrice!", ropade Coriolanus igen. Ett ljud från träden fick honom att vända sig om och han drog Själssvärdet. Han riktade det upp mot träden, en vacker sångröst svarade honom. Beatrice vackra sångröst, hon sjöng en sång som hon aldrig hört henne sjunga förut;

Are you, are you, coming to the shores
Where they saw a prince
Clash into the mountains of the sea
Demons came to haunt this land of nephilim
No strangers would we be
If we met at midnight
At the shores of Marcia

"Jag fattar", tänkte Coriolanus. "Du försöker bara lura mig." Coriolanus skakade på huvudet. "Beatrice!", ropade han. Hennes röst blev mer och mer avlägsen tills den blev helt tyst. Coriolanus såg Beatrice framför sig och hon kände honom ta hans hand. "Kom hem till mig...", bad hon. Coriolanus svalde hårt och han skakade på huvudet. "Nej!", utbrast han, tårar rinnande nerför hans kinder. "Jag kan inte..." Beatrice gav honom en kall blick.

I will always break down
In the darkest moments
I lose control
In the darkest moments
I lose control
Love you gave me scars
Love you've given me scars

Coriolanus sjöng tyst för sig själv och tittade ner i marken. När han tittade upp igen så var hon borta. "Beatrice?", ropade han. "Beatrice, snälla, lämna mig inte..." Han snyftade tyst och tårar började att rinna nerför hans kinder. Han hade förlorat henne igen... Och den här gången skulle han aldrig få se henne igen. All smärta, all kärlek som han än gång hade känt för henne, kändes så långt borta nu. Han var förlorad. "Beatrice...", snyftade han. "Snälla, lämna mig inte..."