STORMHJÄRTA

KAPITEL 4

Beatrice, överraskad, kysste Coriolanus tillbaka och bröt sedan kyssen. Coriolanus log mot henne och Beatrice log tillbaka, hon rodnade. "Förlåt", sa Coriolanus. "Jag trodde du..." Beatrice tog hans hand och kramade den hårt. "Jag är ledsen...", sa hon. "Kyssen var riktig..." Coriolanus log mot henne och Beatrice log. "Menade du det?", frågade han. "Att du litar på mig?" Beatrice nickade. "Du räddade mitt liv...", sa hon. Coriolanus log mot henne. "Jag kommer aldrig att lämna din sida...", sa han. Beatrice log och hon kastade sina armar om honom. Hon kramade honom och mötte sedan hans blick. Hon lade sin hand mot hans kind. Hon vände sig om. Hon såg sig omkring. Fredrik och Caspian tittade på henne. Beatrice log och började sedan att sjunga i en vacker, mjuk ton;

[BEATRICE]
I've been out in this world, all alone
All I've known is war och ruins
Blood and death
The girl I once was is dead and gone
Promise you won't leave now

[CORIOLANUS, BEATRICE, BÅDA]
You've been lost in a world of darkness
Hardened by the darkest demons, ruled of violence
You're so mysterious, but you feel so safe
Promise you won't leave me now

I've seen too much
I've not seen enough
Don't leave me here
I'm so frightened
You've lost too much
But you have my trust
I won't leave you here
'Cause we've got something
Something to fight for

Come with me, and we'll find a way
Look beyond the demons and ruins; hope remains
There's a bond that we can't escape
Promise me you won't leave me now

I've seen too much
I've not seen enough
Don't leave me here
I'm so frightened
You've lost too much
But you have my trust
I won't leave you here
'Cause we've got something

I'm not scared of the darkness of evil
All the demons lurking in the dark of night
I'm just scared that I'll watch you go
Promise you won't leave me now

I've seen too much
I've not seen enough
Don't leave me here
I'm so frightened
You've lost too much
But you have my trust
I won't leave you here
'Cause we've got something
Something to fight for

Coriolanus mötte hennes blick och lade sin hand på hennes kind. Beatrice log mot honom. "Coriolanus, jag..." Coriolanus skakade på huvudet och log mot henne. "Jag förstår om du är rädd, Tris", sa han. "Men jag lovar, jag kommer inte låta någon skada komma till dig." Beatrice kände trygghet, tillit till honom. Han var sann. Han hade inte gjort något annat än att skydda henne från mörkret runt omkring dem. Men vad var priset för hans beskydd och kärlek? Hon var inte säker om hon ville veta. Ändå ville hon inte att han skulle lämna henne. "Beatrice, vi borde gå." Fredrik gick upp bakom henne och Beatrice vände sig mot poliskommissarien. Hon skakade på huvudet och log mot honom. "Det är okej, Fredrik", sa hon. "Jag kommer att stanna med Coriolanus." "Du säker?", frågade Fredrik. Beatrice nickade. "Ja", svarade hon. Fredrik nickade. "Okej", sa han. "Vi söker upp dig imorgon." Och han gick fram till Caspian som stod vid hans bil. De klev in i Fredriks bil och körde sedan iväg. Beatrice vände sig och tittade upp på Coriolanus. "Kom", sa han. "Den här vägen." Och han ledde henne nedför gatan, bort till husen där han hade sin tillfälliga lägenhet i Sköldhjärta.
Coriolanus låste upp dörren till lägenheten och öppnade dörren. Beatrice klev in i hallen och började sedan att klä av sig. Lägenheten var större än hon först förväntat sig. I hallen stod en garderob med ytterkläder och på väggen hängde en klädhängare. Det fanns även ett skoställ nedanför klädhängaren. Precis framför henne fanns ett stort kök, bredvid ett vardagsrum och sedan fanns det tre sovrum. "Väldigt stort och lyxigt för att vara en tillfällig lägenhet", sa Beatrice och gick ut i köket. Coriolanus följde efter henne. "Min far ville att jag skulle ha ett ordentligt hem eftersom vi inte visste hur länge jag skulle spendera tid här", förklarade han. Beatrice nickade och hon log mot honom. "Så hur länge stannar du?", frågade hon. "Vi vet inte ens om Alexander kommer att sluta jaga efter mig och om jag kommer att vara säker." Coriolanus tittade upp på henne. "Jag sa att jag inte skulle lämna dig", började han och lade sin hand på hennes hand. "Beatrice, jag tror du borde följa med mig till Tarragona, jag kan skydda dig, och samtidigt säkra min familjs arv." Beatrice svalde hårt. "Vänta, du menar gifta mig med dig?", frågade hon chockad. Coriolanus nickade och log mot henne. "Jag kommer att vara en god make till dig, Tris, lojal, jag kommer älska dig och när du gett mig en arvinge, behöver du stanna, vi kan separera och du kan få ditt eget hem Tarragona." Beatrice svalde hårt. "Coriolanus...", började hon. "Du behöver inte göra det här för mig, tänk om jag inte kan älska dig..." "Du älskar mig, gör du inte?", frågade Coriolanus. "Och som jag sa, jag begär inte att du ska älska mig, allt jag ber om är din tillit och stöd som min hustru..." Beatrice visste inte vad hon skulle säga. Hennes föräldrar skulle säkert bli väldigt nöjda om det hörde att hon gifter sig med nefilim, en halv ängel från en av de mäktigaste familjerna av nephilims. "Beatrice, du behöver inte bestämma dig idag", fortsatte Coriolanus. "Du kan fundera tills imorgon innan jag ringer min far." Beatrice tittade upp på honom. "Jag gör det...", sa hon. Coriolanus såg på henne. "Är du säker?", frågade han. "När vi är gifta, kan du ändra dig och inte jag heller, för att det är mitt löfte till änglarna att älska dig till döden." Beatrice nickade. "Jag är säker, Coriolanus...", sa hon. Coriolanus nickade och han log mot henne. Han kysste hennes panna. "Jag kommer att ta hand om dig, jag lovar", sa han. Han tog hennes hand och tog av ringen som han hade på sitt finger. Han satte sedan ringen på hennes finger. "Jag borde börja med middagen", sa han. "Du kan ta det lugnt en stund om du vill." Beatrice nickade. "Sovrummet till höger", sa Coriolanus och nickade bort mot dörren en bit bort från vardagsrummet. Beatrice log och gick sedan bort till sovrummet.

Den natten låg Beatrice vaken en länge efter att hon gått till sängs. Tankar i hennes huvud gjorde det svårt att sova. I mörkret tittade hon på ringen runt hennes finger som Coriolanus gett henne. Beatrice snyftade tyst och drog täcket mot henne. Hon försökte blunda och sova, när hon hörde Coriolanus röst utanför sovrummet och hon hörde hans steg. "Mor...?", sa han. Han måste tala i telefon med sin mamma. Men vid den här tiden? Beatrice sträckte sig efter sin mobil och tände upp skärmen. 22:30 stod det på skärmen. "Mor, hon är säker", fortsatte Coriolanus. "Jag vet, men... Hon gick med på att gifta sig med mig..." Han suckade djupt. "Du är säker på att du inte vill att jag ska komma hem?", frågade han. Han suckade igen. "Kan du i alla fall ringa farbror?", frågade han. "Jag vill inte att du ska behöva vara ensam med mina syskon nu när far är borta." Han suckade igen. "Okej", sa han. "Älskar dig mamma och jag ringer dig imorgon." Och han lade på samtalet. Beatrice låg tyst och lyssnade tills hon hörde honom gå tillbaka till sitt sovrum. Det verkade som om Coriolanus hade varit pressad att gifta sig från första början. Det var inte så konstigt att han hade sett sin chans att uppfylla sina föräldrars önskan när han träffade henne. Det är en perfekt match. Hon kommer från en rik familj, familjen som trollkarlen Magnus Stone är ättling ifrån, och hon själv välsignad med magi. Hon kände sig inte lurad, men lite irriterad på sig själv att hon inte såg tecknet tidigare. Men nu fanns det ingen återvändo och det verkade som om hon snart skulle komma att få träffa Coriolanus föräldrar. Iallafall hans mamma.

Alexander satt inne i sin herrgård med ett glas vit vin när han hörde dörren öppnas. "Alexander, jag kom så fort jag kunde!" Elliot kom in i vardagsrummet och Alexander tittade upp på honom. Elliot suckade och satte sig i fåtöljen bredvid honom. "Vad är det som har hänt?", frågade han oroligt. Alexander skakade på huvudet och suckade. "Jag ville bara ha lite sällskap", sa han. "Om du inte känner dig upptagen." Elliot log mot honom. "Jag finns alltid här för dig, min vän...", sa han. Alexander log och Elliot kramade honom hårt. Alexander bröt kramen och Elliot log mot honom. "Jag fruktar...", sa Alexander. "Att det här kriminella imperiet kan komma att falla tidigare än vi tror, och Ljusväktaren återvänder." Elliot nickade förstående. "Men då kommer vi att vara redo", sa han och tog hans hand. Alexander log och nickade.