The Gabbie Rule

Kapitel 1~Mattanten till häxa

Jag tittar missnöjt ner på den kletiga sörjan på tallriken och sedan tillbaks på den sura mattanten.

"Inte nöjd?" Säger hon med en otrevlig ton och jag tittar förvirrat upp från den oaptitliga maträtten. Plötsligt tar hon upp en stor slev med den äckliga gratängen och slänger ner på min tallrik som det nu bildats ett berg av gratäng på.
Jag tittar tyst ner på maten ännu igen samtidigt som jag tar ett djupt andetag.

"Kan vi aldrig få typ köttbullar eller något?" Hon sätter den plastklädda handen bakom ena örat och tittar stöddigt på mig.

"Vad sa du fröken missnöjd? Mer mat?" Hon ska precis ta upp en slev till då jag snabbt vänder mig om och går med snabba steg mot salladsbordet. Jag känner sakta hur det blå anteckningsblocket under min ena arm sakta börjar glida ner så jag skyndar jag mig mot borden.
Plötsligt händer det som inte får hända.

Jag ser inte det framsträckta benet från ett av borden och helt omedveten om benet fälls jag framåt med brickan framsträckt framför mig för att hindra få mat på mig.
Plötsligt träffa brickan något.. eller rättare sagt någon. Jag tappar brickan och faller mot golvet.

Likaså gör brickan.

Jag tittar uppåt mot vad brickan träffat framför mig och får syn på det som jag minst av allt skulle vilja se i denna stunden.

Brandon Aniston

Han tittar stumt ner på sin fotbollsjacka som nu är dränkt i gratäng från det jättelika berget.
Hela mitt ansikte tar fyr. Jag reser mig snabbt upp från golvet med blicken sänkt mot golvet undvikandes hans blick.

"Vad i helvete gör du?!" Utbrister han efter att ha stått några tysta sekunder under ren chock.

Kan det blir värre?

"Oppsi..."

Kan det låta mer dumt? Jag.dör.

Jag reser uttryckslöst på huvudet och försöker hålla mig för skratt då jag ser Brandons förskräckta ansiktsuttryck.
Bredvid honom står en av hans kompisar, Chris som såklart ska ställa världens dummaste fråga.

"Är du ny här?" Frågar han istället förvirrat med en skannande blick.

Frågan går mig rätt på nerven. Jag fnyser till för att ge ifrån mig en grimas. Han måste skämta. Var det en välsignelse eller förbannelse att inte ens skolans fuckboy la märke till en? Killen som till och med flörtat med engelskläraren som snart ska gå i pension.

Jag skrattar till för att ge honom en lång blick.

"Ledsen, går du här? Tror jag skulle kommit ihåg ett ansikte som ditt," Ler jag för att mumla för mig själv, "ett IQ-befriat.". Orden flyger ut genom mina läppar innan jag hinner hindra dem. Vanligtvis skulle jag bara sprungit härifrån med svansen mellan benen, men idag var helt klart inte en vanlig dag.

Några tjejer från årskursen under mig stod som en halvmåne kring Brandon med servetter framhållna likt vindruvor på silverfat.
Bland fnittrandet och de sympatiska rösterna hördes Brandons djupa röst. Han hade inte ens gett mig en enda blick under hela denna katastrofen. Inte för att jag vill ha hans uppmärksamhet nu, men inte ens nu lägger han märke till mig.