The Gabbie Rule

Kapitel 17~Om du bara visste

"Till mat?" Utbrister jag och stirrar storögt på min dejt. Han ger mig inte ens en blick fastän jag nästan skrikit honom i örat. Allt han gör är att stirrar på Gabbie.

Det svarta tjocka molnet inom mig växer och jag vänder mig med en hatisk blick mot Gabriella som nu storögt stirrar tillbaks in i Brandons vackra ögon. Oh..bara ifall han hade stirrat på mig sådär.

Hennes kinder är knallröda och hon ser ut som världens fulaste ruttna tomat jag någonsin sett i hela affären. Jag hatar henne. Hur kan Brandon ens tycka hon är söt? Hon ser inte det minsta bra ut, det är bara på grund av allt smink som hon bär runt hennes fula ögon. Hela hon ser ut som en hora, rättare sagt. Samma sak med den där fula klänningen!

Min käke är hårt spänd då jag tillslut så hastigt ställer mig upp att stolen jag suttit på faller till golvet bakom mig.

Allas blickar hamnar äntligen på mig då jag slår iväg lite av mitt lockade hår och vänder mig om för att sedan utan att säga något gå ifrån bordet. Jag tänker inte stanna kvar med några idioter som inte behandlar mig på det sätt jag vill bli behandlad. Förtjänar att bli behandlad på.

Jag är en stjärna och bättre än den där Gabriella någonsin är eller kommer bli.

Jag är ingen idiot. Jag bryr mig inte om att Brandon och Justin är populära. Gabbie är en tönt. En nörd.

Och nu tror hon alltså att hon kan försöka hänga med mig? Seriöst? Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att vara med henne.

Speciellt då hon tror att hon kan få min man.

Utan att titta bak smäller jag igen glasdörrarna till restaurangen och lämnar två förvirrande idioter och min själsfrände som inte ser hur underbar jag är.

~Gabbie's Perspektiv~
Hela restaurangen stannar upp stunden Alessia smäller igen glasdörrarna med en oväntad smäll.

Jag hade brutit min blick från Brandons intensiva och med stora ögon kollat efter den rasande Alessia.
Hon hade försökt göra allt för att få Brandons uppmärksamhet vid bordet vilket varit tydligt för både mig och Justin. Men tydligen inte från Brandons.

Min hjärna hade upprepat vad Brandon hade sagt vid fotbollsplanen hela den tysta bilresan hit.

Jag vet att jag är fånig. Speciellt då löftet med mig själv om att hålla mig borta ifrån min crush brutits för..ja, enda sedan det där matkriget.

Inte hade jag heller kunnat hålla ögonen i styr stunden vi trädde genom restaurangens dörrar. Jag hade helt klart misslyckats med allt.

Justin hade i någon kort minut pratat om att jag skulle försöka hänga med honom i hans spel så gott som det gick.
Jag kommer ihåg hur jag frågat varför och hur ett svagt flin hade dykt upp på Justins läppar.

Han hade inte svarat.

Hade han vetat att Brandon gillade mig och inte sagt något? Men varför bjöd han då ut mig? Hade jag missat något? Varför var allting en enda stor röra vart jag än gick?

Varför behövde allt vara så komplicerat? Borde inte ens känslor för någon vara något vackert eller åtminstone mindre plågsamt?