The Gabbie Rule

Kapitel 18~Wow

~Blanes Perspektiv~
Kvällsvädret är kyligt och om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag gör ute såhär sent. Speciellt när jag har en svenska uppsatts som ska vara klar tills på fredag, om två dagar.

Men jag vet inte vad som hände. Efter att Gabbie hade lämnat hade Madelyn försök skaffa fram en viss stämning, men jag hade haft 'bråttom' till någon träff med några 'kompisar'.

Jag hatar när tjejer tror att man blir tänd på allting. Jag är inte dum i huvudet. Gabbie såg iallafall väldigt konstigt på mig då jag sa det. Kom igen, kusin? Du tror väl inte att jag är så vedervärdig att absolut ingen tjej ens känner mig förutom min mamma och hon själv?

Det roliga med det hela var att jag varken har några kompisar jag skulle träffa eller särskilt bråttom för den delen heller.

Gatan är full med skuggor från skyltfönsterna då ljuset från affärer och restauranger lyser ut på den mörklagda trottoaren.

Plötsligt ser jag hur en person smäller igen glasportarna till en resturang längre bort.

En låga nyfikenhet tänds inom mig. Så jag börjar öka mina steg för att få en skymt av vad som händer några meter bort.

Personen i andra hand börjar då istället gå mot min riktning och min blick börjar direkt att flacka.

Så mycket att jag inte ser mig för och går in i personen.

Tjejen morrar till av frustration, irritation och skjuter sig ifrån mig.
Det är tills min blick möter hennes och allt fryser.

Alessia

Min blick börjar igen att flacka nervöst.
Hon rynkar frågande på ögonbrynen åt mig och jag upptäcker direkt hur osäker jag måste se ut för henne.

Snabbt harklar jag mig till rätta och hela min ställning blir stoltare. Hennes blick bränner på mig då jag med ett roat leende tittar ner på henne.

Mitt leende verkar på något sätt smitta av sig på henne då hennes felfria ansikte sakta ger ifrån sig ett leende som svar. Vilket gör att jag nästan tappar andan så vacker hon är.

"Vad gör du ute så här sent?" Jag ångrar direkt vad jag sagt då hon säkert kommer himla med ögonen åt mig. Populära personer är ute såhär sent för att festa och dricka ihjäl sig. Det är vanligt. Get over it, Blane.

Men istället växer hennes leende och får mig att vilja knipa till mig själv för att se ifall jag drömmer eller inte. Hon ler. Hon ler mot mig.

Hennes leende är riktat mot mig.

"Oh, ja-jag var bara-" Hon pausar då leendet på hennes läppar försvinner med vinden. Lågan med lycka inom mig släcks med hennes leende.

Tills hon plötsligt brister ut i gråt. Snabbt känner jag hur paniken växer inom mig samtidigt som jag förskräckt kollar mig runt omkring med nöd i blicken.

Jag är inte bra på att trösta folk och kan vara den mest sämsta och stela person som går att prata med på denna jord.

Hennes händer ligger hårt trycka mot hennes ansikte medan hela hennes kroppsställning sjunker ihop.