The Gabbie Rule

Kapitel 14~Fult spel

~Gabbie's Perspektiv~
Pågrund av att jag gick till engelskan utan någon bok, så skickade en irriterad Mr Millon iväg mig till mitt skåp. Och jag får se det här..?

Brandon stirrar oavbrutet på min skåps dörr utan något som helst tecken på att ha kontakt med världen runt omkring honom.

"Eh..Brandon?" Får jag tillslut ur mig akward och ger honom en frågande blick då han hastigt rycker till av min antagligen oväntade röst.

Hans ögon är stora som tefat då han generat möter min blick.
"Åh.." Hans blick flackar mellan mina ögon och det röda plastgolvet.
Utan att säga något mer vänder han sig om utan något mer att säga och går.

Jag är snabb med att greppa tag om hans arm vilket får honom att stanna upp och vända sig emot mig.

"Brandon, vänta." Säger jag och söker intensivt efter hans blick som vägrar möta min.

Jag suckar och lyfter min hand mot hans kind för att försöka få honom att titta på mig. Snabbt slår han bort min hand.

Mina ögon växer samtidigt som jag sakta drar tillbaks min hand.

Tystnaden faller över oss och jag drar skakigt efter andan.
"Okej..emm.." Vad tänker jag egentligen med? Varför skulle han vilja prata med mig?-
Men jag behöver prata med honom. Jag måste få veta varför han är såhär mot mig?

"Eh.., Brandon?" Börjar försiktigt, knappt nästan hörbart.

"Vad, Gabriella? Vad?!" Jag rycker chockat till av hans höga och otrevliga ton, innan jag svagt suckar till.

"Vi behöver prata-" Han fnyser direkt till.
"Det gör vi inte alls-"
"Brandon." Han ger mig en mörk blick.

"Jag tänker inte prata med dig-"

"Jo, det tänker du." Avbryter jag honom sammanbitet och hans hårda blick mjuknar för någon sekund.

Min hand på hans arm är fortfarande kvar, vilket verkar störa honom.
"Släpp mi-"

"Nej." Någonting i hans ögon glimtar till. Jag biter mig nervöst i innerkinden och min hjärna försöker komma med en så bra fråga som möjligt till hans dåliga humör.
..inte för att det är så enkelt som det är annars, då hans blick vilar på mig.

"Vad är det med dig?" Utbrister jag tillslut och får Brandon att svagt rycka till.

"Du beter dig som en..som en skitstövel. Eller en idiot, rättare sagt!" Han drar sig ifrån mitt grepp.

"Du har aldrig varit såhär innan? Vad har jag gjort mot dig? För vad jag vet, har jag inte gjort något!" Fortsätter jag.

"Sedan förstår jag inte varför du sa som du sa i biblioteket till mig. ..Jag kan knappt förlåta dig för det." Han kollar med samma blanka ansiktsuttryck på mig som innan.

Mina ögon hamnar på det röda golvet under oss.
"Ifall du är så himla arg på mig, varför kan du inte ta och berätta varför? Jag förtjänar-"

"Säger du sådär bara för att jag och Alessia är tillsammans igen?" Jag kollar chockat upp från golvet.

"Va?" Han lägger roat huvudet på sne med armarna flinande i kors.