The Gabbie Rule

Kapitel 6~En viss persons uppmärksamhet

"Jag vet." Upprepar han suckande.

"Men hon bara kom emot mig. Vad skulle jag göra?!" Jag spänner blicken i honom.

"Puttat bort henne som normala killar som inte vill hamna i bråk med skolans fotbollskapten." Han himlar dramatiskt med ögonen åt mig.

"Vad får dig att tro att jag inte vill hamna i bråk med honom då? Gabbie. Jag är trött på att vara 'nörden' de inkompetenta killarna alltid hackar på. Jag är trött att bli kallad för nörd." Jag ger honom en lång blick.

"Man behöver iallafall inte sno någons flickvä-"

"Seriöst Gabbie? Varför inte bara låta ödet ha sin egen väg och inte göra något motstånd?" Jag suckar och kollar ner i den svarta texten från ena av de många Narnia böcker jag äger.

"Men du är ju den där killen som tycker om att plugga. Och som har intresse för skolan och sin framtid. Medan t.ex basketkillarna bara intresserar sig för nutiden och hålla i så många fester som möjligt." Blane lägger huvudet på sne.

"Det är inte så att jag kommer sluta bry mig om skolan, Gabbie. Det är bara att jag ska bli så kallat 'norm-snygg'." Jag slår dramatiskt ut med armarna.

"Du måste skämta med mig? Ska du börja träna?! Vänta lite här.. Säg inte att du har tänk börja utnyttja tjejer också! Isåfall är vi inte kusiner längre!" Han börjar direkt att skratta.

"Herre gud, Gabbie. Nej. Jag har inte tänkt bli en Chris 2.0. Jag ska bara börja ser ut som en av idrottskillarna." Jag rynkar ogillande på näsan.

"Du menar som fotbollskillarna, inklusive Chris?" Blane fnyser bittert.

"Roligt. Jätte roligt, Gabbie." Jag ger honom ett roat flin samtidigt som jag reser mig upp från golvet.

Jag går fram till mitt skrivbord och tar tag om min mobil.
Direkt får jag syn på en enstaka liten notis på hemskärmen.

Okänt nummer:
Tja, G! Hur är läget?   
/Brandon

Jag stirrar tyst på den upplysta skärmen innan jag försiktigt kollar tillbaks på Blane.
Snabbt går jag in på meddelandet och skriver in Brandons namn i kontaktlistan. Hur fick han tag på mitt nummer?

Jag sväljer hårt och biter mig osäkert i läppen innan jag bestämmer mig för att svara på hans korta hälsing.

Gabriella:
Hej-

Jag suddar direkt bort det dumma hej:et innan jag istället skriver tja. Det låter tråkigt. Tja låter mycket coolare att skriva...jag menar, han skrev ju ändå tja till mig. Varför kan inte jag göra det då?

Gabriella:
Tja-

Mina tänder gnager nervöst på min underläpp innan jag tar bort det ensamma tja:et. Det låter som om jag härmar hans hälsing...det kan jag inte göra..

Gabriella:
Hallå där-

Jag tar hastigt bort den otroligt dumma hälsingen. Så kan jag inte skriva! Det låter som om jag skulle vara en gammal dam eller gubbe som försöker låta cool...

Jag skakar storögt på huvudet och suckar tungt. Ska jag ignorera honom?
..fan, han har sett att jag sett. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ignorera honom nu!