Son Till Min Chef

Kapitel 3 - Det går inte.

Sanningen är att jag var arg att man som hade bara av vet. Det var inte normalt i mig att lämna att känslor tog av mina handlingar men är som att man var irriterande. Han hade sett det en gång och var redan på min svarta lista. Jag var persona non-grata för mig och hoppades att det inte skulle komma igen till visas mittemot mig, eftersom jag kunde sluta ta mig igen och sjunga fyrtiotalet.

Men viktigaste var att jag inte visste när han var min chef. När han ringde och frågade, de berättade att de inte kunde ge mig information om patient, och om han skulle till sjukhuset och försökte besöka honom, två säkerhetstjänsteman som hade varit på dörren ville inte låta mig passera.

Jag visste att herr Rönngren var en viktig person, men jag skulle bli galen som han inte visste om han var bättre eller om det hade försämrats. Jag kände skuld för att inte ha gett mig konto tills han hade fel och ord av mannen från sjukhuset hade inte lugnat mitt samvete.

Och jag fick ett samtal från företaget säger att det finns en ny chef och jag var tvungen att gå till jobbet i morgon. Å ena sidan såg det fram tillbaka till rutin uttråkad mig mycket men att herr Rönngren inte hade återvänt till arbetet innebar att han inte kan göra sitt jobb.

Och när jag kom på morgonen efter jobbet, jag var rädd för chefen att jag skulle hitta. Hon hade varit mycket lyckligt lottad som har herr Rönngren som överlägsen men som skulle för att avsluta med denna nya chef, hade den känslan. Fick i hissen och kallas på dörren till kontoret med sin darrande hand. Jag kom in när jag hörde en röst jag lämnade och gick ned blicken i marken, med rädsla för att upptäcka min nya superior.

-Saknar Lundgren? -en stark och kall röst frågade.

-Ja, Sir, sa medan jag var nära men förblev utan titta honom i ögonen.

-Du var tidigare sekreterare i min far?

-Din pappa? -Jag lyfte ögonen och såg bobo av sjukhuset.

Han bar en grå kostym och skulle... Var äckligt. Min förvirring är förvandlats till ilska men min blyg ande kom till ytan så jag gick tillbaka till få hans huvud och nickade.

-Jag gick det, herr Rönngren - sa jag med låg röst. Jag... Jag undrade eftersom han är Lord Rönngren, är det bra?

Jag fick inte något svar, men jag lyfta inte huvudet. Det tycktes mig vara mycket sällsynt är att han inte kände igen mig men verkade som jag inte kommer ihåg så var jag mer eller mindre säkra, kunde han minnas när som helst och adjö.

-Ta dessa roller måste ge mig en översikt över alla - sa när han tenderade en mappar över mina ögon. Jag vill ha till lunch... snabbt!

Jag nickade och gick ut så snabbt för att släppa av demonen.

Jävla rövhål! Jag var tvungen att spela bara otäcka Sagan om hosital och som gåva var att han var son till den älskvärda Charles Rönngren. Det var omöjligt, de inte verkade alls. Lord Charles var vänlig och sällskaplig medan hans son var den mest dknsdfndfndllls, jag skulle vara omöjligt att kontrollera mig själv för att inte få mitt riktiga jag. Jag gick till mitt kontor och började arbetet som bestod av mer än 50 mappar med flera blad inom. Jag fokuserade på arbetet och nedsänkt så mycket att när jag tittade på tiden på min klocka så såg jag att det var dags för lunch. Tack Gud hade jag slutat så jag skrev ut min sammanfattningar och jag gick till kontoret av Herr Gruñon. Jag hittade receptionisten som hade blivit tjock som tjuvar och hon log mot mig då ser på mig med avund.

-Jo, Hannah har lycka. Jag är avundsjuk på dig.

- Och att varför? -Jag frågade nyfikna.

-Hur man varför? Du har till Simon Ronngren som chef och är så tyst. Om jag hade skulle det hela dagen titta på hans stilig ansikte, han är så snygg att jag dör.

-Ashley, är inte så - jag klagade på min vän.

-Du är galen! Herr Rönngren planerar att stanna tills hans far återhämtar så du har tid att kasta slingan. Vad väntar du till flytta flik?

-Nej väntar jag på ingenting! Jag tänker inte försöka något med min chef, men det betyder inte att du inte kan, jag ser dig mycket villiga - dessutom skojade consigiendo Hon skrattade. Jag måste gå till min chef att ge honom några papper.

-Gå, gå! Vänta inte för din snygg superior.

Jag satte ögon tomt och gick från att nå dörren till kontoret. Jag ringde och fick några sekunder efter. Jag kontaktade Ronngren tabell och lämnade papper på bordet. Han slutade skriva på datorn för att plocka upp en av mapparna och börja leta.

-Behöver något annat, herr Rönngren? -Jag frågade stirrade på mina hälar.

-Jag måste vara behöriga. Dessa sammanfattningar verkar vara skriven av en åtta-årig flicka, som inte lärs ut honom att skriva ordentligt på universitetet?

Mamma vad--förlåta mig, herr Rönngren, inte kommer att passera - jag sagt de vänligaste ton som kunde läggas på det ögonblicket.

-För att se om det är sant, Ms. Lundgren. Gå för en kopp kaffe och några Pepparkakor.

-Just nu, herr Rönngren.

Jag gick ut där och jag ville dra hår, inte dra hår till den. Jag tog tag i min jacka och jag gick till butiken där köpte lunch på Lord Charles. Han bad mig alltid Pepparkakor, så var det redan en vana att köpa dem. Jag väntade mig att röra och, som det verkade att det skulle ta, jag drog ut min cookies som Michael hade gjort till mig och åt dem mentalt för att tacka min bror. Han hade insisterat på att göra mig lunch varje dag och som gjorde mig vill ha det mer, deras kex och jag mindes till Sverige. Jag missade mitt land, men jag visste att här det kunde vara något och tjäna en bra lön.

Jag återvände till kontoret och jag fick en annan gräl från min chef hade lett mig att ge dig lunch. Vad fel hade jag som dam som var framför mig i kön i butiken inte visste att välja och kommer att hända mer än femton minuter osäkra? Nej! Men jag bokade min åsikt eftersom att mitt huvud inte du intresserad och inte du var att ge fler anledningar för är klaga.

Att ja, en dag av dessa skulle ta gift för råtta i ditt kaffe. Av det var säker.