"Vi måste verkligen göra 45....och 3. Eller ja vi ska ju göra alla."
"Och om vi inte hinner?"
"Det är väl klart vi hinner?"
•
Där Noel skriver en Bucket- list som måste avklaras inom 1 år för att ge sin cancersjuka flickvän den bästa sista tiden.
Rummet var mörkt och om man klev in skulle det bara vara mitt ansikte som blev upplyst av datorskärmen som syntes. De senaste dagarna hade huvudvärken blivit sämre, mamma misstänkte feber. Så här låg jag, ensam i min säng och slötittade på Netflix dokumentärer.
En lätt knackning hördes utanför och snart kom pappa in med en bricka full med mat. "Du måste få i dig något." Han ställde ner den på nattduksbordet och frågade om jag ville ha något just nu, vilket jag svarade 'nej tack' på. "Okej... men försök få i dig något snart i alla fall." Han strök mig över det långa håret som numera låg fastklistrad över pannan på grund av min egna kroppsvärme innan han pussade mig på pannan och lämnade mig ensam igen.
Jag kände hur mina ögonlock blev allt tyngre och tyngre, jag höll precis på att somna när mobilen gav ifrån sig ljud. Tröttsamt tog jag upp den och öppnade sms:et jag fått.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Noel hade åkt iväg tillsammans med sin familj till deras sommarstuga. Vanligtvis brukade jag följa med, de hade jag gjort de senaste 2 somrarna, men jag hade absolut ingen lust i kroppen alls. Jag blev andfådd över det minsta lilla och hade hostattacker i vad som kändes som var femte minut. Så allt jag riktigt hade ork med var att ligga i sängen, vilket jag gjorde mig riktigt ledsen. Jag älskade Noels sommarstuga, det var höjdpunkten på hela sommaren. Det var verkligen det som var semester. Vi brukade bada, sola, ha grillkväll nästan varje kväll hemma hos hans mormor och morfar där vi även spelade sällskapsspel när kvällen slagit till och myggorna kommit fram. Men i år fick Noel göra allt det där själv, något han förstås protesterade emot. "Om inte du åker, åker inte jag heller." Men till slut efter många om och men hade han åkt iväg. Han skulle inte komma hem fören om en vecka och jag saknade honom allt mer. Visst hade vi varit ifrån varandra under en längre tid än så här förut, men det hade bara varit skönt att ha honom här nu; även om det betydde att jag förmodligen hade smittat ner honom också.
Jag vände mig mot brickan pappa hade tagit in. Det stod en kopp te, ett glas vatten, en skål med soppa och två brödbitar utan kanter på det. Jag var inte hungrig men gjorde som pappa sa och försökte få i mig lite ändå. Jag tog en tugga av mackan som endast hade smör på sig, men jag var tvungen att spotta ut biten innan jag spydde. Jag försökte ta en klunk vatten men samma sak där, jag kunde inte få i mig något. Jag suckade, slog mig själv på pannan, la mig ner helt i sängen och somnade tillsist.
- Vet inte riktigt vad jag tycker om det här kapitlet om jag ska vara ärlig (vilket jag ska). En aning kort är det också. Men men, vad gör det om 100 år?
