101 saker innan du dör - Noel Flike

125 dagar kvar;

Nyårsafton; dagen som egentligen borde spenderas med vänner och alldeles för mycket alkohol i en för tight glittrig klänning och för höga klackar. Istället ligger jag här hemma i soffan med min föräldrar i mjukiskläder. Trött, flint och döende.

Noel hade hört av sig några fåtal gånger genom sms och be mig ta tillbaka honom. Han skickade de mest runt 02 tiden, vilket nog betydde att han fyllesmsade. Jag svarade aldrig. Även fast jag ville.

Mamma klev in med chips och dipp från köket och satte sig sedan ner bredvid mig och kröp under samma filt. Hennes armar svepte runt mig och jag la mitt huvud vilandes mot hennes hals.
"Är du säker på att du inte vill ut ikväll?" Jag visste att hon egentligen var lättad över att jag stannade hemma, utfall något faktiskt skulle hända, men hon ville väl vara en bra förälder och fråga ändå.
"Med vilka då mamma? Jag har inga vänner kvar." Cecilia var hemma hos sig med andra kompisar, jag hade blivit bjuden men hade inte orkat ta bussturen på 1 timme hem till henne. Och eftersom jag och Noel gjort slut, försvann även mina vänner där. När jag tänkte efter var det ganska sorgligt ändå hur lite avtryck jag skulle lämna på världen.
Pappa bytte kanal till 1:an där nyhetskrönikan precis skulle börja. Både han och mamma tittade sedan på mig med en omsorg i blickarna.
"Äsch, det är väl klart att du har det älskling?" Jag orkade inte diskutera med mina föräldrar. Dels för att 1, de skulle inte ge sig och 2, jag ville inte göra de besvikna att deras dotter inte direkt var den populära tjejen de kanske trodde att jag var. Jag fejkade en gäspning och kröp längre ner i mammas famn.
"Nej det är lugnt, jag är trött. Jag inviger hellre det nya året med er än någon annan ändå." Mamma gav mig en puss på tinningen och sedan la vi alla tre vårt fokus på TV:n.

• Noel •
Vi var på någon dålig hemmafest. Jag ville hellre vara ute på klubben, men eftersom hela umgängeskretsen planerat att vara tillsammans och Carmelo ville vara här så var jag fast. Låt oss bara säga att Carmelo inte alltid tar de bästa besluten.
Jag stod ute bland snön i öppen jacka och en ölburk i ena handen.
Klockan hade precis slagit 23, vilket betydde att det var en timme kvar tills de nya året skulle börja.
Jag visste att det var dåligt, men snyltade ändå en cigarett av tjejen som stod bredvid mig och tände den. Jag hade inte rökt på evigheter och jag höll in hostan som ville komma ur min hals. Ångesten som jag tidigare känt i bröstet försvann, och med några svep av ölen och bloss av cigaretten till så var den inprincip borta.
"Vad fan tror du att du håller på med?" Ludde kom upp bakom mig och korsade sina armar över sitt bröst. De som nyss varit omkring oss började obekvämt ta sig in i huset igen.
"Jag röker?" Jag tog ett bloss till och släppte ut röken i ansiktet på honom. Han viftade bort den och skakade på huvudet.
"Wow Noel Flike. Din flickvän har lungcancer och här står du med en tänd cigarett i munnen. Det är lågt, även för dig." Jag skrattade till.
"Hon är inte min flickvän längre Ludde." Luddes hela ansiktsuttryck ändrades, man såg att han blev arg. Han slet cigaretten ur munnen på mig och släckte den sedan med hjälp av sin fotsula.
"Klart som fan hon är. Du fattar väl att lämnade dig för att hon inte ville såra dig?"
"Om det var hennes mening så hade det motsatt effekt för att jag är ganska så sårad." Jag tog en till klunk av ölen och härmade sedan honom genom att sätta mina armar över bröstet.
"Noel ibland är du så sjukt jävla korkad att jag blir rädd." Alkoholen hade börjat ta över min kropp och orden lämnade min mun utan att jag riktigt hann bearbeta dem.
"Och du tror inte att jag är rädd!? Ena dagen pratade vi om lägenhet, hund, giftemål och barn och den andra så måste jag tillsammans med hennes föräldrar börja planera hennes begravning! Det är inte rättvist." Ludwigs ansiktsuttryck hade mjuknat, men det var fortfarande seriöst.
"Livet är inte alltid rättvist." Jag torkade snabbt bort en tår som formats i ena ögat innan han hann se den, vilket jag dock tror att han gjorde.
"Kom inte med din jävla livsfilosofi nu Ludde för jag behöver den inte."
"Men du behöver henne. Och ändå så står du här; ensam och patetisk på en hemmafest på nyår när du egentligen borde vara med henne."

Fan vad jag hatade Ludwig ibland. Han visste alltid vad han skulle säga och var så himla poetisk hela tiden. Även fast jag visste att han hade rätt.
Jag tog upp min mobil för att kolla klockan, 23.34. Jag måste ta mig till henne.