101 saker innan du dör - Noel Flike

0 dagar kvar;

• Noel •
Jag höll Hannas bleka hand i min och lekte med hennes fingrar. Min arm låg runt hennes axlar och jag höll om henne så hårt som jag bara vågade. Jag var rädd att om jag tryckte för hårt så skulle hon gå sönder, som om hon vore en porslinsdocka. Man kunde nästan missta henne för en. Under den senaste veckan hade hennes hy blivit blek, den var nästan vit och det var som om hon bara var gjord utav ben.
Jag pussade henne på hjässan och lät mina läppar vila där samtidigt som jag slöt mina ögon. Hon skrattade till åt något på tv:n, men efteråt var hon tvungen att hosta: hon kunde knappt göra någonting längre utan att hosta eller att bli utmattad. Hela hennes kropp skakade.
"Jag trodde ändå att det hela skulle vara mycket mer panikartat." Hostattacken var över och kroppen slutat skaka. Jag öppnade mina ögon och tittade ner mot henne, hon kollade redan på mig.
"Vaddå för något?"
"Att dö." Jag skakade på huvudet och strök min hand upp och ner för hennes arm.
"Säg inte så. Snälla." Hon la sitt huvud på mitt bröst med blicken rakt fram mot den vita väggen.
"Men jag känner liksom som ett lugn över mig."
"Hanna. Sluta." Jag bet mig i kinden, jag gjorde allt i min makt för att hålla tillbaka tårarna som börjat forma sig i mina ögon. Hon satte sig upp och tittade på mig. Hon hade ett leende på läpparna. Inte sitt vanliga busiga flin som jag för flera år sedan blev förälskad i. Utan ett trött leende som knappt nådde upp och visade hennes smilgropar; men som jag var lika kär i ändå. Hennes hand åkte upp till min nacke och hon lekte med en hårlock. Jag la mitt ansikte mot hennes hand och hon släppte håret för att istället hålla i min kind. Handen var kall och hennes blick var utmattad.
"Vi hann i alla fall bocka av alla 100 saker på listan." Den avbockade papperslappen låg hemma i lägenheten. Även om det Hanna sa var sant, vi hade hunnit bocka av alla 100 punkter, så hade jag inte mage till att slänga lappen. Den var som en påminnelse. En påminnelse om att vi klarat oss igenom det. Vi hade överlevt året, tillsammans.
"Ja. Ja det gjorde vi." Jag log och blundande. Hennes tumme smekte över min kind och även om den var kall fick den mig att känna mig lugn.
"Men jag har kommit på en sista punkt." Jag öppnade ögonen för att kolla på henne. Även fast jag inte ville det så slant en tår ner från ena ögonvrån. Hannas tumme var snabbt där för att torka upp den. Jag studerade hennes ansikte och hon bet sig i läppen.
"Vaddå för något?" Jag la min hand på hennes höft och hon satte sig raklång i den lite för trånga sjukhussängen.
"Jag vill att du kysser mig en sista gång." Jag öppnade munnen för att protestera, jag tänkte inte kyssa henne en sista gång, för det skulle inte bli någon sista gång. Hon la ett finger över min halvöppna mun.
"Shhh. Kyss mig bara Flike." Hon lutade sig fram och jag mötte hennes läppar. Kyssen smakade salt från tårarna som nu rann ner för mina kinder. Mina händer omfattade hennes kinder och hennes åkte upp i mitt hår.
"Jag älskar dig." Fick jag fram mellan kyssarna och hon log, sitt riktiga Hanna leende.
"Och jag älskar dig."
Kyssen var passionerad. Jag gjorde som jag blev tillsagd, jag kysste henne som om det vore sista gången. Vilket det också blev. För efteråt somnade vi till ljudet av tv:n i bakgrunden, bara det att det bara var en av oss som vaknade upp igen.

-

- 1 kapitel kvar.