"D- du skämtar va?" Kontoret vi satt i var deprimerande, nästan mer deprimerande än beskedet jag precis fått. Väggarna var vita, golvet grått och de enda möblerna, förutom de obekväma plaststolarna vi satt i, var ett skrivbord gjort av mörkt trä samt en kontorsstol bakom. I fönstret stod en vissen blomma i en kruka som i grunden hade varit vit, men nu blivit målad med alla olika färger i olika mönster och former. Jag antar att läkaren altingen hade unga barn eller bara var väldigt dålig på att måla.
"Tyvärr inte. Alla reagerar olika på cancerbesked, särskilt när det upptäcks så här pass sent." Jag sa inget, vad skulle jag egentligen säga? Det var mamma som stod för pratet. Hon verkade lugn och samlad, även fast jag visste att hon på insidan skrek så högt att om hon släppte ut det skulle fönstren gå sönder. Pappa ville inte visa det, men jag såg att han grät bakom glasögonen samtidigt som han kliade sig över hakan; något han brukade göra när han var förbryllad. Även Noel var med. Han satt bredvid mig och klämde min hand så hårt att jag trodde den skulle gå av.
Jag hade fallit ihop hemma, bara sådär. Vi hade åkt ambulans in till sjukhuset där de började ta massa tester. Visade sig att huvudvärken trots allt inte bara var huvudvärk. Min pappa hade ringt Noel som hade åkt hit direkt.
"Hur länge har hon kvar?" Mamma knäppte händerna och satte de över knät. Hon jobbade själv inom vården, jag antar att hon ville verka professionell. Jag hade lust att säga till henne att det var okej att freaka ut lite, jag tror det är acceptabelt att göra det när man får beskedet att ens enda barn har cancer, men jag gjorde inte det.
"Med tanke på att den spridit sig från lungorna ut till de andra organen, skulle jag vilja säga att hon kan ha ett år kvar om hon har tur. Men forskningen går framåt hela tiden och vi har många nya metoder." Jag hörde nästan inte orden. Det tjöt i öronen på mig. Allt snurrade och det kändes som om golvet under mig försvann. Han pratade som om jag inte ens var här. Jag tittade på Noel men han satt med sitt ansikte djupt begraven i sin fria hand.
Mamma hade börjat gå in på vilka alternativ vi hade, vilken behandling jag skulle få och om jag skulle stanna på det här sjukhuset eller få åka till ett annat.
Det enda jag kunde tänka var att det enda som kan vara värre än att själv dö, är att ha ett barn som kommer dö utan att man kan göra något åt det, och det var då tårarna kom.
-
Kapitlet är all-over-the-place och en aning kort, förlåt.
ŞİMDİ OKUDUĞUN
101 saker innan du dör - Noel Flike
Hayran Kurgu"Vi måste verkligen göra 45....och 3. Eller ja vi ska ju göra alla." "Och om vi inte hinner?" "Det är väl klart vi hinner?" • Där Noel skriver en Bucket- list som måste avklaras inom 1 år för att ge sin cancersjuka flickvän den bästa sista tiden.
