All that glitters isn't gold | f.s

6.

Lördag 10/6 - 13:43

När det väl ringde på dörren sprang jag ner för trappan snabbare än någonsin.

"Jag tar det!" ropade jag till mamma som inte ens hade hunnit resa sig ur stolen i köket när jag äntrade hallen.

"Hej" sa en leende Felix med händerna bakom ryggen då jag öppnade dörren.

"Hej!" sa jag och log mot honom. Han hade en svart kortärmad tröja på överkroppen och ett par ljusblåa jeans på benen. "Kom in."

Mamma kom ut i hallen av ren nyfikenhet och kollade på Felix.

"Åh, mamma det här är Felix. Han höll mig sällskap igår när jag skulle gå hem" introducerade jag honom och han log mot mig sedan vände han sig mot mamma.

"Trevligt att träffas!" sa han och skakade hand med henne. Jag studerade hans profil noga. Han såg annorlunda ut nu när man kunde se hans hår sådär. Frisyren passade honom verkligen.

"Miranda" presenterade hon sig.

"Jag ska hämta din jacka" sa jag vänd mot Felix och han nickade leendes till mig.

"Vill du komma in?" hörde jag mamma fråga då jag började gå upp för trappan.

"Nej, jag har lite bråttom, men tack ändå. Kanske någon annan gång" svarade Felix och jag kunde höra deras samtal fortsätta från nedervåningen. Jag svängde in på mitt rum och tog Felix's jacka från min säng. Den luktade fortfarande lite rök. Bara inte mamma känner det för då kan Felix hälsa hem direkt.

Jag gick ner igen, med jackan tryckt mot bröstet och hoppades att mamma hade gått. Men det hade hon inte. Felix kollade på mig då jag kom ner för trappan och jag tittade på mamma som stod där med ett leende på läpparna. Felix verkade ha fångat hennes hjärta.

"Åh nej, pastan!" utbrast hon plötsligt och skyndade sig iväg. Jag skrattade åt henne och Felix stämde in.

"Här" sa jag och sträckte fram jackan mot honom. Han började inspektera den noga och gav mig sedan en misstänksam blick. Jag boxade till honom på armen.

"Skärp dig!" sa jag och försökte dämpa leendet som smög sig fram på mina läppar. Felix skrattade.

"Ta det lugnt Olivia, du klarar dig" sa han och log. Jag började vifta bort honom mot dörren och han såg en aning förvånad ut.

"Ska du köra ut mig också? Först ger du mig ett blåmärke på armen och nu kör du ut mig? Är det verkligen ett schyst sätt att behandla sin vän på?" sa han med en tillgjord, sårad röst och jag kunde inte låta bli att skratta.

"Nej, men din jacka luktar rök och mamma kommer märka det" viskade jag högt och han luktade på jackan. Han ryckte på axlarna.

"Den luktar inte så farligt. Den luktar mest dig" sa han och för att dölja rodnaden på mina kinder öppnade jag dörren och puttade lätt på honom.

"Hejdå, Feliiiix" sa jag med ett leende, men han stannade envist kvar.

"Men, vad gör du nu?"

"Vad menar du?"

"Ja, jag menar väl det jag menar! Vad gör du just nu?" Jag log, skakade på huvudet och lutade mig mot dörrkarmen med handen på handtaget. Felix kollade på mig med ett litet leende och ögonbrynen lätt höjda i en vädjande blick.