All that glitters isn't gold | f.s

10.

Måndag 12/6 - 10.26

"Jag hade typ tänkt åka till stan med Felix idag" sa jag med en ursäktande rynka i pannan då mamma frågade ifall jag ville följa med till mormor och morfar på lunch. Mamma såg en aning förvånad ut, men log sedan.

"Okej" sa hon och fortsatte plocka ur disken. "Vad ska ni hitta på då?"

Jag ryckte på axlarna och bläddrade ointresserat i tidningspappret på köksbordet.

"Vi ska väl äta lunch, antar jag. Sen vet jag inte, vi hittar väl på något" svarade jag. Mamma kollade bak mot mig och log.

"Mamma" sa jag varnande. Hon gör alltid såhär så fort jag nämner någon annan kille än Charlie och Tobbe.

"Jag tycker bara det är roligt att du träffar lite andra killar igen. Inte bara Tobbe och Charlie" sa hon till sitt försvar.

"Är det något fel med dom eller?" frågade jag retsamt med ett leende och mamma himlade med glimten i ögat.

"Du vet att jag älskar dom där typerna" sa hon, ryckte sedan på axlarna och vände sig sedan om. "Jag tycker bara det är bra att du inte isolerar dig efter det som hände mellan dig och Liam."

"Mamma, ingenting hände mellan mig och Liam. Vi bara beslutade att det var bäst om vi inte var tillsammans längre" sa jag och försökte lura mig själv att tro på det jag sa. Mamma mumlade bara till svar innan hon vände sig om mot mig samtidigt som hon torkade ett glas med handduken i hennes hand.

"Jag tycker han var en väldigt bra kille, jag förstår bara inte varför det hände så plötsligt" sa hon och jag ryckte på axlarna, även fast jag visste exakt varför.

"Han var faktiskt en bra kille" sa jag ärligt, för det var han verkligen. Han var väldigt fin.

"Men," sa mamma och höll oskyldigt ut händerna. "jag antar att du vet bäst, så jag ska inte ifrågasätta."

"Tack mamma" sa jag och log mot henne, även fast hon stod med ryggen emot mig.

Måndag 12/6 - 11.14

Felix skulle när som helst knacka på dörren. Jag satt i trappan och trampade otåligt med foten mot det gråa kakelgolvet. Jag hade redan trängt på mig mina vita Converse och solglasögon. Jag var redo att åka med busskortet och bankkortet i jeans jackfickan som låg över min bara arm. Felix hade skrivit att vi skulle åka kommunalt in till stan eftersom han inte gillade att ta bilen in, så kommunalt it is.
Jag sneglade på klockan som hängde över klädhängaren i hallen. 11.15. Jag checkade mobilen, men inga snaps eller meddelanden lyste upp skärmen. Klockan slog över till 11.16 och jag suckade djupt. Jag följde sekundvisaren på klockan med blicken. Klockan slog 11.17. När klockan slog 11.22 knackade det äntligen på dörren. Jag öppnade den och som förväntat stod Felix där, iklädd en blå mönstrad skjorta, svart jacka och svarta jeans.

"Du är 7 minuter sen" sa jag med ett gömt leende och ena ögonbrynet höjt.

"Jag lovar att bättra mig till nästa gång" sa han och log snett. Jag bara himlade med ögonen, och insåg i samma ögonblick att jag gör det alldeles för ofta.

"Mamma, vi drar nu!" ropade jag ut mot köket och mamma ropade 'ha det så bra!' tillbaka.

"Vi skulle egentligen äta lunch med mormor och morfar idag" berättade jag för Felix då vi gick längs grönstavägen mot busshållplatsen.

"Men du valde att umgås med mig istället?" frågade han och jag ryckte på axlarna.

"Mormor och morfar är rätt tråkiga om man jämför med dig" svarade jag och log. Felix såg fundersam ut.

"Men det är viktigt att spendera tid med dom också, du vet" sa han och vände sig mot mig. "Dom kommer ju inte vara här lika länge som jag kommer."
Jag kollade på honom i några sekunder och studerade hans ansikte innan jag drog slutsatsen att han var seriös med det han sa.

"Så du vill alltså att jag ska åka dit istället?" frågade jag med blicken sänkt, men Felix skakade på huvudet och log.

"Nej, jag vill ju vara med dig," sa han och knuffade till mig med ett leende. "Men tänk på det nästa gång du får erbjudandet."

"Okej då" sa jag och log.

"Men vad sa din mamma då? När du sa att du skulle till stan med mig istället?" frågade han. Jag ryckte på axlarna.

"Hon blev faktiskt glad" sa jag och nickade. Felix såg förvånad ut, så jag kände mig tvingad till att förklara.

"Hon tycker det är bra att jag umgås med andra... killar...än bara Charlie och Tobbe" berättade jag och Felix nickade uppmuntrande. Jag ryckte på axlarna igen. "Det var en grej bara, för längesen."

"Vill du prata om det?" frågade han ödmjukt och jag kunde säga direkt att han hade en axel som man kunde luta sig mot när tiderna var hårda. Ännu en gång ryckte jag på axlarna.

"Du måste sluta med dom där axelryckningarna, Olivia" skrattade Felix och jag stämde in, dock lite halvhjärtat. Han märkte nog att jag inte var så taggad på att berätta, så han slängde armen om mina axlar och log.

"Du behöver inte berätta nu" sa han och jag log upp mot honom. Jag ville att hans arm skulle ligga runt mina axlar för evigt, men när vi närmade oss busshållplatsen kände jag hur greppet om mig långsamt lättade.