Jag har nu sovit hos Dante på i en natt. Läkarna beslutade att jag får sova med honom i samma rum. Egentligen förstår jag inte riktigt varför just jag får det. Jag tänker på hans mamma typ, hon får bara komma på besök. Dock tror jag det har att göra med att han faktiskt vaknade till och pratade när jag kom igår. Trots att det inte var många ord så var det fortfarande något.
"Godmorgon Dante"
Säger jag och sträcker på mig. Det är lite som att prata med en vägg då jag inte får några svar alls. Dock har jag vant mig och idag känns det inte lika konstigt som igår.
"Ikväll skulle du haft konsert med grabbarna"
Fortfarande inget svar.
"Dom har dock valt att ha den ändå. De vet hur arg du hade blivit om de hade ställt in den."
"Mm"
Trots att ljudet som kom från Dante knappast räknas som ett ord så reagerar jag. Att han låter gör mig lycklig. Läkarna sa nämligen till mig igår efter att jag berättat vad han sagt till mig att varje lite ljud han ger ifrån sig är värdefullt. Det visar på något sätt att han är på bättringsvägen.
"Förresten killarna kommer och hälsar på innan konserten, så alltså snart"
"Aa"
Nu ser jag hur Dantes huvud vrids mot mig och hans klarblå ögon öppnas.
"Woow jag har aldrig tänkt på det men dina ögon är så fina"
"Så nu när jag är hjälplös tänker du på det"
Jag skrattar till över hans val av replik.
"Tänk för att jag gör det"
Han ler lite försiktigt, men det märks att han har ont. Varje liten rörelse han gör får honom att kvida till lite.
"Kom lite närmare"
Sakta går jag mot honom utan att veta vad han vill. När jag kommit fram till sängen ställer jag mig så nära som möjligt och kollar ned på honom.
"Kyss mig"
Säger han och jag gör som jag bli tillsagd. Jag skojar inte när jag säger att det var den bästa kyssen i hela mitt liv. Efter att ha väntat utan att veta om han kommer överleva eller inte så får jag nu en efterlängtad kyss. Jag känner att han lever, hans värme. Samtidigt som vi särat på våra läppar och gjort ett mellanrum så knakar det försiktigt på dörren. Jag går ifrån Dante och öppnar dörren.
"Meeeen tjaaaaa"
Utanför står killarna och jag kramar om en efter en.
"Är han vaken eller ligger han fortfarande i halv koma eller vad du nu kallade de"
Viskar Ludwig fram.
"Brooor du suger på att viska" '
Hör jag Dante säga.
"Där har ni svaret"
Killarna putter sig förbi mig och rusar fram till Dante. Tyvärr kan han inte ta emot kramar då han har så ont så killarna får nöja sig med att klappa honom försiktigt på axeln.
Efter att de hälsat och gett choklad till Dante så sätter de sig på de dem hittar i rummet. Axel och Noel sätter sig på varsin stol och Ludwig tar plats i min säng. Medans killarna pratar på så passar jag på att skriva till min mamma som är orolig. Hon har skickat typ 100 sms och frågat hur det är med Dante och tyvärr har jag inte orkat svara när jag har vart här. All min tid har legat på Dante vilket kanske inte är så konstigt.
