"Isabelle"
Sakta öppnar jag ögonen och möter Ludwigs bruna ögon.
"Va är det?"
Mumlar jag trött samtidigt som mina ögonlock stängs igen.
"Klockan är 11 du kanske borde gå upp, alla andra är vakna"
Ett stort frågetecken skapas i mitt huvud.
"Vänta va? somnade jag hos dig igår?"
Det sista jag kommer ihåg från kvällen innan är att jag kollad ut över Stockholm. Att jag kände någon sort sjuk känsla och att minnen strömmade genom mig. Men jag har inget minne av att jag somnade här.
"Haha ja, efter att du druckit ditt glas vin så deckare du typ. Så då bestämde vi att det blir lättast om alla sover här."
"Men gud hur kunde jag bara somna efter det? Fast i för sig jag va ganska trött igår så"
Ludwig nickar som svar och är påväg ut ur rummet men han stannar i dörren.
"Frukosten är framdukad förresten"
Jag ger honom ett leende som han besvarar innan han försvinner ut ur rummet. Jag får väll ta tag i livet kanske och äta lite frukost. Jag sträcker på mig och lämnar en ljudlig gäsp, innan jag reser mig. Med tunga släpande steg tar jag mig till köket där jag möts av 3 killar som är fullt uppe i att äta. Ingen av dem märker att jag kommer in och sätter mig. Därför lämnar jag en liten suck. Jag orkar inte sitta här som ett spöke liksom.
"Oj, tja har du kommit"
Jag nickar åt Noel.
Axel ger mig ett svagt leende och sträcker fram en macka åt mig, som jag börjar ät på utan smör eller pålägg.
"Men gud ska du inte ha något på"
Säger Axel chockat.
"Ne asså jag gillar inte riktigt Bregott"
säger jag och slänger en blick på smöret som står på bordet. Jag har liksom aldrig nånsin gillat Bregott. Det är för salt och det går ju knappt att smöra en macka utan att den går sönder. Kanske lite konstigt att inte gilla ett sorts smör, men sån är jag.
Ingen av killarna svarar på de jag sagt utan forsätter bara äta. Runt bordet sitter vi en stund, bara tar det lugnt liksom. Vilket är ganska skönt. Det känns inte som jag har tagit det lugnt sen Dante gick bort. Det är en bekväm tystnad runt bordet också vilket jag trivs med. Tyvärr verkar inte Axel tycka att tystnaden är lika skön för han öppnar munnen.
"Du Isabelle"
"Aa?"
Jag blir nästan lite nervös när Axel vill säga något till mig. Han och jag har aldrig riktigt varit nära och pratat så mycket. Det är lite samma sak med Ludwig. dock är jag närmre Ludwig än vad jag är med Axel.
"Vi tänkte gå förbi Dantes grav idag och lämna lite blommor, har du lust att följa med?"
Noel är snabb med att fylla i
"Du behöver inte alltså"
På något sätt känns det jobbigt men det klart att jag ska hälsa på min kille. Och det klart att jag hellre gör det med folk än helt ensam.
"De klart jag följer med, har ni köpt blommor?"
Noel ger mig ett leende.
"Nej vi ska göra det efter att vi är klara här. Vi tänkte att du kanske vill va med och välja"
Det värmer lite att dom faktiskt tänkt på mig.
"Åhh va snälla ni är, jag går och plockar ihop mina grejer direkt"
Ludwig ger mig en nick. Jag ställer in mitt glas i diskmaskinen och går sedan in till vardagsrummet där jag sovit inatt. Det är också där de få grejer jag hade med mig igår befinner sig. Jag tar upp min handväska från golvet och min stickade tröja trär jag på mig över linnet jag har på mig. Jag dubbelkollar området där jag hade spritt ut mina grejer en sista gång innan jag börjar gå mot köket igen. Dock hinner jag inte så långt innan jag möts av Noel.
"Sätt dig i soffan"
Jag gör som han säger utan motstånd. I vanliga fall hade jag ifrågasatt honom men jag orkar inte riktigt idag. Jag sätter mig och han sätter sig bredvid mig.
"Vad är det Noel Flike?"
"Jo igår när vi satt på balkongen, så såg jag att du blickade ut över staden. En tår föll ner över din kind. Det var inget speciellt va? Jag är så orolig för dig"
Fan han såg. Nu måste jag förklara.
"Jo alltså jag ser minnen i platser. Jag såg alla glad minnen och på något sätt kom jag på att minnen som ligger i platser kommer ingen kunna ta ifrån mig. Dom finns alltid där. Men ex röster glömmer man bort."
Han ler åt mitt svar.
"Du har så fina och bra tankar hela tiden, jag slutar aldrig förvånas över dig"
Jag drar in honom i en kram och där sitter vi nu, i Ludwigs soffa. Invirade i världens mysigaste kram. Det är något speciellt med Noel. Jag vill ha honom men ändå vill jag ha honom på avstånd. Han är mig allra närmsta vän. Jag gillar honom kanske lite mer men det är först nu dom tankarna kommit. När jag och Dante var tillsammans såg jag honom endast som min lite halvt irriterande vän. Jag släppte kramen och kollade på honom. Han är riktigt fin också, det slår inte Dante men han är fin. Fan varför går mina tankar såhär? Jag älskar Dante ingen annan. Även fast att han inte finns fysiskt så är han fortfarande min och jag tänker på honom hela tiden. Och att hitta någon ny kan väll inte va så lätt som att kolla på killen som sitter framför mig eller?
"Vad tänker du på?"
Noel kollar nyfiket på mig.
"På att jag måste plocka ihop mina grejer"
Han nickar och låter mig gå ifrån honom. Jag river snabbt ihop allt jag spridit ut och lägger det i min väska. Jag vänder mig om och möter Noel som står och kollar på mig i dörröppningen. Han lämnar mig verkligen aldrig.
"Har du typ en tröja jag kan låna eller nått"
Frågar jag Noel och han drar av sig den han har på sig. Han är ju inte direkt otränad.
"Men nu har ju inte du någon"
Han ler mot mig.
"Jo jag tog med en t-shirt igår så kan ta den"
Jag nickar och mimar ett tack. Tröjan får jag lätt på mig då den är ganska stor. Och herregud vad den luktar gott. Jag står en stund och bara drar in dofterna innan jag går till hallen där alla andra redan står redo att gå.
Snabbt får jag på mig mina vans och nu sitter vi alla i Luddes bil påväg till en blomsterhandel. Ludde visste tydligen någon som låg nära kyrkogården där min älsklig vilar.
"Här är den"
Säger Ludwig och pekar. Vi har knappt åkt i 5 min och nu ser jag den också. Det var nån standard blomsteraffär typ och alla går med på att vi kan köpa något här. Vi bestämde oss för att köpa lite rosor. Det kanske inte är just det man har på en grav vanligtvis. Men Dante älskade verkligen rosor så varför skulle han inte kunna få ha det på sin grav. Jag köpte även en liten sten som det stod "Min ängel, saknar dig" på. Jag ser hur Noel kollar ned på stenen jag håller i.
"Den är superfin, Din och Dantes kärlek va så fin"
"Tack"
Svarar jag lite kort och avfyrar världens leende mot honom som han besvarar.
Ludwig betalade allt det blev lättast så. Vi andra får swisha i efterhand. Nu sitter vi återigen i bilen. Det tar typ ca 10 min att åka till kyrkogården härifrån. Nu börjar jag bli nervös och tror påriktigt att jag kommer spy typ. Något Noel märker. Han tar tag i min hand och jag tror någon sorts Lug sprider sig. Men jag har fortfarande ångest över att gå till Dantes grav. Saknaden är så stor.
