Den kvinnliga varulven

Häxa

Nästa morgon:

Jag vaknar av att någon knackar på min dörr, så jag reser mig upp och sträcker på mig. Jag går mot dörren och öppnar den långsamt. Där utanför står Nick och ser lite stressad ut.

"Vanessa, det är en häxa som springer runt i området och vi behöver din hjälp att fånga och prata med henne" säger han och jag nickar.

"Vart sågs hon senast?" Frågar jag honom.

"Hon sågs senast vid östra gränsen" säger han och börjar gå mot Thomas rum.

Jag hör honom banka hårt på hans rum och jag går dörren och samtidigt som Thomas kliver ut ur sitt rum. Han kollar mot mig och nickar mot trappan.

"Kom igen" säger han och börjar gå.

Jag börjar gå mot ytterdörren och går mot ett träd och tar av mig min pyjamas som består av ett par mjukis shorts och en stor tröja. Jag ändrar sedan form och börjar leta efter en lukt spår som jag kan följa. När jag hittar hennes doft ylar jag mot himlen för att signalera åt de andra att jag har hittat ett spår. Jag börjar springa och följa spåret. Jag kommer fram till en övergiven lada. Jag kollar mot dem andra och ser att Thomas knappt kan stå stilla.

"Vad håller du på med?" Frågar jag honom genom tankelänken.

"Min varg är glad av nån anledning" svarar han och då förstår jag vad som är påväg att hända. Han är påväg att träffa sin mate. Jag går bakom ett träd och ändrar tillbaka och klär på mig.

"Okej, jag vill att ni stannar här ute medan jag går in och pratar med henne" säger jag till de tio vargarna som valde att följa med idag.

Jag börjar försiktigt gå mot öppningen. Häxor är ovanliga dem flesta familjerna blev brända på bål på 1500-1600 hundra talet.

Jag öppnar försiktigt dörren och kollar in. Jag kliver försiktigt in och ser först ingenting men i ögonvrån ser jag något rött flyga förbi.

"Jag tänker inte skada dig" säger jag ut i tomma intet.

"Och hur ska jag vara säker på det?" Frågar en kvinnlig röst över mig.

Jag kollar upp och ser två fötter sticka ut från ett loft. Jag går längre in i ladan och vänder mig mot loftet. Där uppe ser jag en rödhårig tjej sitta. Jag ser en stege och börjar gå mot den. Jag klättrar upp för den, snart är  jag också där uppe och sätter mig ner bredvid henne.

"Jag antar att du bara får lita på mig" säger jag.

"Och varför skulle jag göra det? Jag känner dig inte ens"  svarar hon.

"Du borde lita på mig eftersom att jag har en vän där ute som gärna vill träffa dig" säger jag

"Va?" Undrar hon.

"Min vän därute, har inte hittat sin mate än och hans varg har varit glad hela morgonen vilket bara kan betyda..." Säger jag

"Att jag är hans mate" svarar hon förvånad och jag nickar.

"Så vill du träffa honom?" Frågar jag henne. Hon reser sig upp och går mot ett fönster. Jag följer efter henne och ser att hon står och kollar på mina flockmedlemmar som nu ändrat form och klätt på sig.

"Vänta... Är du den kvinnliga varulven?" Frågar hon.

"Mhmm" svarar jag och hon ser chockad ut.

"Vem av dem är han?" Frågar hon och jag pekar på Thomas. Hon står och kollar på honom i några minuter och sedan kollar hon på mig.

"Okej, jag vill träffa honom" säger hon och jag går mot stegen med henne bakom mig.

"Vad heter du förresten?" Frågar jag.

"Scarlet" svarar hon och börjar klättra ner.

Jag går mot dörren och hon går bakom mig och gömmer sig lite.

När jag öppnar dörren vänds allas uppmärksamhet mot mig och sedan åt Scarlet. Thomas stirrar på henne och börjar långsamt gå närmre henne. Jag flyttar mig så att hon inte längre står bakom mig och ler åt Thomas som har hela sin uppmärksamhet på Scarlet. Han lägger sin hand mot hennes kind och viskar sedan 'mate'. Han tar henne i sina armar och kysser henne och hon ser inte ut att ha något emot det.

"Kom igen killar vi drar hem" säger jag genom tankelänken till resten av killarna för att ge Thomas och Scarlet lite egen tid.

Vi springer tillbaka till flockhuset där vi äter frukost. När vi är klara går jag ut genom dörren och går mot lekplatsen. Jag sätter mig på en gunga och kollar på när barnen leker och springer runt. En liten pojke kommer och sätter sig på gungan bredvid mig.

"Hej" säger han.

"Hej, vad heter du?" Frågar jag honom.

"Timmy" svarar han

" Vanessa" säger jag

"Varför är du ensam?" Frågar han.

"För att jag tänker, varför är inte du med och leker?" Frågar jag honom.

"För att dem inte vill leka med mig." Säger han ledset.

"Varför vill dem inte leka med dig?" Frågar jag.

"För att min mamma och pappa inte är här" svarar han och jag ser att hans underläpp darra lite och att hans ögon börjar fyllas med tårar. Jag kliver av gungan och sätter mig på knä framför honom. Jag lägger mina armar runt honom i en kram. Snart känner jag små armar krama mig tillbaka. Min axel blir snart blöt av en liten pojkes tårar och jag lyfter upp honom.

"Ska jag visa dig en sak?" Frågar jag honom och jag känner att han nickar mot min axel.

Jag går med honom mot det stora trädet som jag brukar klättra upp i när jag behöver tänka. När vi kommer fram kollar han upp mot de höga grenarna och kollar sedan på mig. Jag sätter ner honom på marken och sätter mig sedan bredvid honom.

"Vill du prata om dem?" Frågar jag och han nickar lite svagt.

"Min moster säger att dem är med månens gudinna nu. Men dem har varit borta i ett år snart och jag vill att dem ska komma tillbaka" säger han och små tårar rinner ner för hans kinder.

"Hur gammal är du Timmy?" Frågar jag honom.

"5 och ett halvt" svarar han.

"Vem tar hand om dig?" Frågar jag

"Min moster" svarar han och sätter sig lite närmre mig.
Han lägger sitt huvud i mitt knä och jag leker lite med hans hår.

Snart hör jag att han andas långsammare och ser att han har somnat. Jag plockar upp honom i famnen och börjar bära tillbaka till flockhuset.

Jag lägger honom på soffan och går ut i köket och tar ett äpple. Thomas kommer in men han lägger inte märke till mig förrän jag harklar mig. Han hoppar till och ser att jag också är i rummet.

"Hej, Vanessa" säger han.

"Hej... Jag tänkte dra iväg och besöka mammas och pappas grav så jag kommer vara borta i nästan två dagar" säger jag och han nickar "och under de här två dagarna vill jag att du ska ta befälet" säger jag och han ser lite förvånad ut.

"Mig? Varför?" Frågar han.

"För att du är min bästa vän". Svarar jag och lämnar köket för att börja packa.