Den kvinnliga varulven

Planen

Morgonen efter sitter jag i det förstörda köket och äter en burk av konserverad frukt när jag ser något blänka under en av de välta stolarna. Jag ställer ner burken med frukt och går för att kolla vad det är. Det visar sig vara en telefon. Skärmen var sprucken och den var täckt av damm men jag plockar ändå upp den och försöker sätta på den. Till min förvåning funkar den och jag kollar igenom kontakterna. Det fanns en massa namn som jag aldrig hört förut men sen ser jag ett som jag känner igen: Peter. Det måste vara någon av killarnas telefon.

Av nyfikenhet så trycker jag på knappen där det står 'ring' och snart hör jag ett pip. Det tar inte en lång stund innan jag hör en röst i telefonen.

"Hallå?Det är Peter" hör jag honom säga och sväljer en gång innan jag hittar min röst. Kommer han att lägga på?

"Hej" svarar jag lite tveksamt "det är Vanessa" Säger jag och det blir tyst i luren. Efter en lång tystnad hör jag hans röst igen.

"Vanessa Adams?"

"Ja det är jag, Peter" säger jag. "Jag undrade bara vad som händer där borta? De var mina vänner, du vet? Jag är nyfiken" säger jag men egentligen ringde jag honom för jag känner mig ensam.

Under de senaste åren har jag alltid varit omgiven av folk. Men nu, nu är jag ensam.

"Du har bara varit borta några dagar men mycket har hänt" säger han och jag känner en ensam tår rinna ner för min kind. "För det första så blev det ett litet slagsmål efter du gett dig av mellan Damon och Thomas. Eller ja det var mest Damon som skrek och slog Thomas." Vi fortsätter prata ett bra tag och det får mig på bättre humör. Men det som han sa sen gjorde att jag kom tillbaka till verkligheten.

"Vi har sätt trollkarlar vid utkanten av vårt område" säger han och allt skämtsamt borta ur hans ton.

"Finns det fler?" Frågar jag förvirrat och drar min hand genom mitt hår.

"Ja, det finns flera som hjälper den som vill döda dig" säger han innan han tillägger "när är din födelsedag?"

"Om en månad och två veckor" svarar jag.

"Okej, håll dig vid liv tills dess. Jag måste gå nu, ses" säger han och innan jag ens hinner svara har han lagt på.

Om jag ska stanna här ett tag så måste jag nog städa. Jag börjar med köket och dammar och soppar. Jag skrubbar bort blodet från när jag räddade John. Innan jag fortsätter till resten av rummen. När allt ser bra ut sätter jag mig i soffan och bara tar det lugnt. Jag börjar tänka tillbaka på mitt liv.

Jag har alltid varit på flykt eller gömd. När allt det här är över då vet jag vad jag vill göra, resa. Se världen. Men även om trollkarlen kommer och jag dödar honom kommer folk aldrig låta mig vara ifred. Men om jag skulle låtsas vara död i ett tag, då skulle jag kunna göra vad jag vill och ingen skulle leta efter mig. Och ingen skulle sakna mig. Min flock bytte ut mig, Damon känner mig inte ens och kanske Nick skulle sakna mig ändå. Jag skulle bara kunna vara borta några månader högst ett år och kunna göra göra allt som jag velat. Samtidigt skulle jag kunna reda ut hur jag känner för Damon och om vad jag ska göra i framtiden. Det vill säga om jag kan slå trollkarlen.

Jag kollar på klockan som hänger i hörnet och ser att den är ett. Jag går upp och går in i tränings salen. Jag går fram till bänken med knivarna och mina fingrar sveper över dem. Jag plockar upp en och väger den i handen. Jag kastar den och den flyger genom luften som så många gånger förut. Den missar och träffar det hårda träet på sidan av måltavlan. Den faller till marken och ett metalliskt klang fyller salen. Jag tar upp en till och kastar den också men lika som den andra missar den. Jag grimaserar, jag har blivit ringrostig tänker jag.
Under hela eftermiddagen tränar jag allt från knivkastning till kampsport.

När det börjar bli kväll går jag ut i köket svettig och trött i hela kroppen. Jag öppnar en konservburk med frukt och hugger in. Under tiden räknar jag hur många konserver jag har kvar och ser att det är fem. Jag kommer behöva ta mig in till stan för att kola fler. Jag kanske kan springa dit imorgon och köpa så att jag klarar mig ett tag.

Efter jag ätit upp frukten går jag till badrummet och duschar. Jag byter om till mjukis kläder innan jag sätter mig framför tv-n.

"En storm har dragit över västkusten och rör sig in mot landet. Den har fått namnet Helena och är väldigt våldsam. Allmänheten rekommenderas att stanna inomhus. Den har fått en 7 på richterskalan  men kan öka" hör jag en nyhetsrapporter och jag ser hur det i bakgrunden blåser och regnar. Jag byter kanal och ett matprogram där de lagar någon slags gratäng. Jag ger upp mitt sökande efter något bra att kolla på och reser mig och vänder mig om när jag hör ett högt kraschande. Jag springer mot dörren och rycker upp den. Jag springer in korridoren och ser snart dörren som går ut. Jag låser upp den och utanför ser jag att ett träd har fallit och att det redan nu blåser och regnar kraftigt. Jag springer tillbaka in och hämtar min plånbok som fanns kvar här från första gången jag var här. Samtidigt tar jag ett kläd ombyte. Jag skyndar mig ut och byter form och springer genom skogen  då snabbt jag kan mot närmaste stad. Jag kan inte överleva på de fyra burkar mat jag har kvar jag måste hitta mer.

Det tar inte lång tid innan jag ser ljuset av lampor på avstånd så jag ändrar form och klär på mig innan jag plockar upp plånboken och går mot ljuset. Snart ser jag en massa hus och ser en liten affär som jag går mot. Det är konstigt att stormen kom så snabbt och kraftigt utan varning men det borde nog snart vara över.

Dörrarna öppnas automatiskt och jag börjar genast leta efter konserver och jag plockar upp en korg och lägger i allt som jag behöver. När jag väl är klar och går mot kassan kollar tjejen som jag betalar konstig och jag höjer mina ögonbryn som för att säga 'har du stirrat klart?' och hon kollar bort. Jag sätter i kortet och skriver in min kod och börjar packa allt i plastkassar. Jag tror inte jag kommer kunna bära allt det här i min mun när jag springer så jag bestämmer mig för att jogga i människoform. Det kommer ta längre tid men jag får med mig allt hem. Jag börjar jogga igenom skogen och snart blåser det starkare och regnet står som spön i backen. Jag fortsätter framåt och när jag ser ingången till bunkern känns det som himlen. Mitt hår klibbar längst min hals och kläderna är som ett andra skin. Jag öppnar dörren och slänger in kassarna innan jag sjunker ner mot väggen.

------
Jag tycker inte kapitlet blev så bra, men vad tycker ni?
Följ mig på insta: Didyoujustfall ;)
~MK<3