Den kvinnliga varulven

Tortyr

Jag öppnar mina ögon och ser att jag är i någon slags cell. Snart kommer gårdagens minnen tillbaka till mig och jag andas ut, flocken är säker. Jag försöker att resa mig upp men ramlar ner på golvet igen när jag känner att mina armar och ben är fast kedjade i väggen. Jag ser en dörr på väggen mittemot mig och snart hör jag ljudet av fötter som närmar sig. Jag sätter mig upp lite rakare och här när personen stannar utanför min dörr.

Jag hör ljudet av nycklar som rasslar och ett lås som öppnas. Dörren öppnas och där står manen som jag tror är ledaren.

"Åh, jag ser att du är vaken Vanessa" säger han och sätter sig på en stol som jag inte hade lagt märke till tidigare.

"Vad tänker ni göra med mig?" Frågar jag och försöker att låta så neutral som möjligt.

Han lutar sig emot mig så att våra ögon är i samma höjd.

"Det...är en överraskning" säger han.

"Varför fångade ni mig?" Frågar jag honom.

"För att du är en av många kvinnliga varulvar" säger han och jag kollar förvirrat på honom.

"Så du vet inte?" Frågar han och jag skakar på huvudet.

"Du är inte den första kvinnliga varulven efter alla dessa åt som du trodde" säger han och börjar gå runt i det lilla rummet.

"Vad menar du?" Frågar jag förvirrat.

"Varje år föds en kvinnlig varulv. Så då blir det 236 efter alla år. Men du, du har varit svårast att fånga-"säger han innan jag avbryter honom.

"Menar du att nu söker upp unga flickor och dödar dem?" Frågar jag förbannat.

"Ja, det är exat vad jag säger, Vanessa. Men vet du vad jag tror?" Frågar han mig.

"Nej, men upplys mig gärna" säger jag och sarkasmen är lätt hörd.

"Jag tror att du är den starkaste både mentalt och fysiskt som vi någonsin stött på" Säger han och ignorerar min sarkasm.

"Vad menar du med det?" Frågar jag honom.

"Du kan få alfas att krypa iväg av rädsla. Du kan få ensamvargar att visa respekt, och har skapat din egen flock. Och sist men inte minst, du är en svart varg..." Säger han.

"Vad har min vargs färg med saken att göra?" Frågar jag honom.

"Har du inre hört legenden om den svarta vargen?" Frågar han och ser förvånad ut. Jag ger honom en blick och han förstår. Han hår ut ur rummet och efter några minuter kommer han tillbaka med en stor gammal bok.

Han slår upp en sida i mitten och scannar sidan.

"Åh, här.

En av dem som knappt finns kvar, kommer försvara dem utan flock.

Starkare än alla alfas kommer hon att leda en flock med över tusen män.

Rättvis och stark kommer hon stå upp för dem svaga.

Men när slutstriden närmar sig kommer hon att förlora tilliten till en av sina närmaste vänner.

Hennes mate som en gång förått henne för en annan kvinna kommer ännu en gång att förråda henne men på ett annat sätt.

Hon, den starka och rättvisa  kommer att möta ett mörker
som tvingar henne att söka hjälp från ett förvånande håll." Läser han ur boken och kollar sedan mot mig.

"Det kan vara någon annan" säger jag i ett svagt försök att ljuga.

"Det vet vi båda att det inte är." Säger han och tar boken ur sitt knä och sätter sig närmre mig.

"Om du nu är så stark, så vill jag se hur långt du kan gå utan att knäckas" säger han och jag ser ondskan som gömmer sig i hans ögon.

"Vi kommer träffas snart igen Vanessa, men så att du inte ska känna dig ensam har jag bestämt att två av mina män här ska hålla dig sällskap. Så låt mig presentera, Bruno och Bernard" säger han och två män fulla med tatueringar och ärr kliver in i rummet.

"Adjö Vanessa" säger han innan han kliver ut genom dörren. De andra männen i rummet börjar långsamt gå närmre mig, med elaka flin klistrade på deras ansikten.

"Om någon av er tar ett steg närmre mig kommer jag personligen att kastrera er båda två" hotar jag dem.

"Var det där ett hot?" Frågar den ena mannen mig.

"Nej, det var ett löfte" svarar jag.

De båda männen fortsätter att gå närmre mig men tvekade lite.

Jag känner att två händer tar tag under mig käke och runt nacken. Min mun tvingas upp och jag känner något gjort av glas pressas mot mina läppar. Snart fylls min mun av en vätska som börjar bränna på direkten.

Bruno och Bernard tvingar mig att svälja och den brännande känslan försvinner inte. Jag försöker att få ner luft i mina lungor men varje andetag gör bara att elden inuti mig blir värre.

"V-aaa-d v-ar d-e-t dä-r?" Frågar jag genom smärtan.

"Flytande stormhatt" säger han och då förstår jag varför det bränns.

Stormhatt är en blomma som är giftigt för varulvar. Det gör att vi inte kan ändra form och prata med folk genom tankelänken.

"Nu kan vi börja med det roliga" säger Bernard och öppnar dörren och drar in en vagn full men olika tortyr redskap. Ja, det här kommer bli jätte roligt, tänker jag med ett överflöd av sarkasm.

3 veckor och 5 dagar senare:

Min kropp känns tung som bly. Jag kan knappt öppna mina ögon och jag har aldrig känt mig såhär svag. Dem tvingar mig att dricka stormhatt varje dag och jag känner att vätskan har mindre och mindre effekt på mig, men ändå är jag för svag för att kunna göra något.

Dem kommer varje dag med nya så kallade 'leksaker' som dem provar på mig.

Jag undrar hur flocken har det. Letar dem fortfarande efter mig? Tror dem att jag är död?

Jag känner hur hoppet om att bli räddad långsamt försvinner som sanden i ett timglas.

Jag hör hur dörren öppnas och tunga steg närmar sig.

Jag hör dem ställa ner något på bordet framför mig och ser att det är min dagliga ranson mat. Det är två skivor torrt bröd med en skiva ost på varje sen får jag ett glas med ljummet vatten till det.

Jag kastar i mig maten och dricker sedan vattnet. Bernard skjuter undan bordet och knyter mina händer bakom min rygg igen.

Dem kommer två gånger om dagen och låter mig gå på toa och hittills har jag fått duschat två gånger och då var vattnet iskallt.

Idag har de två männen med sig varsina 'leksaker'. Bernard har med sig en piska av något slag. Och Bruno har någon slags knivar med sig.

Dem vänder mig så att jag har ryggen mot mot dem. Första slaget av piskan svider så mycket att jag nästan skriker. Men efter några slag börjar min rygg domna och smärtan avtar lite.

Sen är det Brunos tur och han börjar dra knivarna längst min hud och efter nästan en timme av det här känner jag mina ögonlock falla och jag förlorar medvetet.

----
Har inte rättat så det finns kanske många stavfel :P

Hoppas att ni alla mår bra<33

~MK<3