Den kvinnliga varulven

Brevet

Följ mig gärna på instagram: Didyoujustfall

Nu är det publikens tur att se förvirrade ut. Jag kollar runt omkring mig och letar efter någon som kan ge mig svar. Min blick landar på alfa Smith och han kollar lite osäkert på mig.

"Följ med mig" säger han och börjar gå igenom folkmassan som väntar på att jag ska göra något. Jag följer efter honom till ett kontor där han sätter sig i en läder fåtölj. Jag sätter mig i en stol mittemot honom och han börjar leta efter något i sitt skrivbord.

Efter några minuter harklar han sig och räcker ett kuvert mot mig, jag tvekar med min hand i luten men tar tag om den och öppnar det. Jag börjar läsa brevet och märker knappt att Smith går ut genom dörren och lämnar mig ensam.

Jag är ledsen att jag inte kan berätta det här för dig personligen. Det var meningen att vi skulle berätta det här för dig när du fyllde arton, men om du läser det här betyder det att vi inte längre finns där att berätta det här för dig, så därför skrev jag det här meddelandet till dig.

För 236 år sedan råkade en grupp med galna ensamvargar döda en trollkarls fru. Som hämnd la trollkarlen en förbannelse på alla varulvar. Alla kvinnor som hade någon gen av en varulv dödades genom en sjukdom. Men han visste att han inte kunde förgöra alla kvinnliga varulvar så varje år föddes en ny kvinnlig varulv och det här visste jägarna så dem började leta rätt på alla unga varulvar och varje gång dem hittade en kvinnlig döda dem henne.

Men varje förbannelse måste kunna brytas och när en kvinnlig varulv uppnår åldern 20 bryts den här. Jag vet att trollkarlen fortfarande lever och är hämndlysten på vårat folk. Han kommer försöka döda dig innan du blir 20 och jag är ledsen att jag inte kan vara där och hjälpa dig på din väg.

Du måste hitta de kvinnliga varulvarna och skydda dem, du är deras enda hopp, vi uppfostrade dig till en krigare och ledare och vi vet att du är det.

Som du vet var jag med i en flock innan du föddes, min alfa heter Alex Smith Han kan vara ganska dömande i början, men du kan lita på honom. Jag var Beta över hans flock och han och jag var bästa vänner tills jag behövde lämna flocken. När du var liten var ha och hälsade på flera gånger men du var för liten för att kunna komma ihåg det.

Var försiktig vem du liter på.

Jag och din mor är så stolta över att du tagit dig så här långt, vi älskar dig och vi hoppas att du mår bra.

Kramar, pappa.

Jag sitter länge och läser meddelandet om och om igen. Jag lutar mig tillbaka i stolen och suckar. Betyder det här att jag inte ska fly från det övernaturliga rådet, att det är trollkarlen jag ska vara rädd för? Jag är så förvirrad. Jag vet att jag borde sitta och gråta men istället känner jag bara en konstig tomhet i mitt bröst.

Har hela mitt liv varit en lögn? Vilka kan jag lita på?

Jag reser mig upp ur stolen och viker ihop brevet innan jag stoppar det i bh:n, jag går ut genom dörren och börjar gå mot balsalen. Jag ser dörren men det är det som änder bredvid den som gör att ett gammalt sår öppnas igen. Bredvid dörren står Damon och Hanna och dem hånglar ganska våldsamt. Men det som får mig att lägga benen på ryggen och springa därifrån är den runda bulan på hennes mage, hon är gravid!

Det lilla hoppet som fortfarande fanns hos mig om att han skulle vilja aha mig tillbaka krossas under ett ton av andra känslor och jag kan inte dölja mina tårar när jag vänder mig om och springer därifrån i mina klackskor. Jag hör någon ropa på mig och ja hör på rösten att det är Damon. Jag kastar av mig mina obekväma skor och springer ut genom dörren. Mina fötter gräver sig ner i det korta gräset och mitt hår flyger överallt.

Jag springer mot skogen och omges snart av träd och när jag sprungit en bra bit från huset kryper jag ihop mot en trädstam och drar upp knäna mot min haka. Jag känner tårarna som rinner ner för mina kinder, för mina föräldrar, tortyren, Damon och allt annat. Jag gråter ut alla mina känslor och även fast jag har hela min flock bakom mig känner jag mig ensam och det är en hemsk känsla. Att känna sig ensam fast man är omgiven av människor.

Jag sliter av masken från mitt ansikte och torkar bort mina tårar, jag struntar helt i sminket som runnit ner för mitt ansikte och att jag antagligen ser ut som en tvättbjörn. Jag plockar upp masken och börjar gå runt utan att ha ett speciellt mål.

Jag behöver bara acceptera faktumet att jag kommer leva ensam i resten av mitt liv, när alla andra får barn och lever lyckliga i alla dar kommer jag vara damen med ca 40 katter. Om jag ens överlever så länge.

Min klänning är förstörd av regn, tårar och smuts. Jag går så försjunken i mina egna tankar att jag inte märker att någon är bakom mig.

En arm tar tag om min övre arm och någon snurrar runt mig så att jag kommer ansikte mot ansikte med Damon. Jag får en sån lust att slå honom och det var det jag gjorde, två gånger.

"Vad var det där för?!" ropar han.

" Det där för att du avvisade mig, valde en annan kvinna, gjorde henne gravid, hånglade öppet med henne framför mig, vill du att jag ska fortsätta!" Ropar jag år honom.

"Jag är ledsen, jag var ung och dum" säger han och jag börjar skratta.

"Det var bara för någon timme sen!" säger jag. Och han kollar ner i marken.

"Vad vill du att jag ska säga! Att jag är en idiot? Dum i huvudet? Ett rövhål? Jag är alla dem sakerna, men jag är ledsen! Hanna är gravid men jag tror inte att barnet är mitt! Att avvisa dig va det största misstaget i hela mitt liv. Så snälla ge mig en andra chans? Snälla..." säger han och jag överväger det faktiskt.

Ska jag ge honom en andra chans?