Den kvinnliga varulven

Slutet

5 år senare:

Jag kollar mig runt omkring när jag går längst landsvägen mot flockarnas by. Under åren har flockarna vuxit och blivit fler. Ända sedan jag dödade trollkarlen har flickor börjat födas runt hela jorden. Jag kanske har tagit avstånd från varulvs samhället men det betyder inte att jag har stängt mig ute helt. Varulvarna letar efter mig så klart, men jag levde nässtan hala mitt liv gömd jag vet hur man ska hålla sig borta från folk. Jag har rest runt hela jorden och träffat underbara människor och vänner för livet men nu kände jag att det var dags att ta tag i livet igen.

Att säga att jag är nervös över att träffa alla är det igen är det ingen tvekan om. Vad kommer de göra när de träffar mig? Slänga ut mig? Jaga bort mig?

Jag börjar se husen på avstånd och omedvetet ökar jag takten på mina steg. Jag vet att det inte kommer hända något mellan mig och Damon, han har blivit tillsammans med Hanna igen efter deras första barn föddes, en flicka. När jag tog kontakt med Thomas för att fråga hur det var med flocken hade han berättat. Vi kanske är mates men jag kan bara se oss som vänner. Hanna och jag kanske aldrig gillat varandra men jag tror att när hon vet att jag inte är ut efter hennes kille kanske vi kan lägga allt det bakom oss.

Nu är jag ännu närmre husen och jag börjar se människor som går runt mellan husen. Att gå in så här genom byn påminner mig om när jag var här senast, när jag bad flockarna om hjälp mot trollkarlen. Folk börjar nu lägga märke till mig och jag fortsätter framåt med mitt huvud böjt mot marken men stannar när jag hör någon harkla sig framför mig. Jag lyfter huvudet och ser Damon och Thomas framför mig med några krigare bakom sig.

På fem år har de förändrats mycket, de ser äldre ut, mer kraftfulla. När de väl känner igen mig faller deras hakor till marken. Ingen av oss säger någonting och efter en stund hör jag någon komma skrikandes mot oss. En liten flicka springer förbi mig och kastar sig i Damons famn.

"Pappa, han jagar mig!" ropar hennes lilla röst när hon lindar armarna runt hans nacke. Inte mer än några sekunder senare kommer en liten kille springandes förbi mig.

"Julie du måste skynda, pappa kommer snart" ropar den lilla pojken och drar i Damons byxben. Den lilla flickan, Julie hoppar ner från Damons famn och börjar springa runt. Snart kommer Blake, Damons beta springande och börjar jaga barnen och då ser jag likheten mellan honom och den lilla pojken. När Blake märker av mig stannar han upp och stirrar chockat på mig. Barnen slutar springa när de märker att de inte längre blir jagade. De ställer sig och härmar sina föräldrar som står och kollar på mig.

"Vem är du?" Frågar Julie och betraktar mig uppifrån och ner.

"En vän från det förflutna" Svarar jag och hon kommer fram till mig.

"Hej vän, jag är Julie" säger hon och sträcker fram sin lilla högra hand.

"Trevligt att träffas Julie, jag heter Vanessa" säger jag och hukar mig så att vi är i samma höjd och samtidigt tar jag hennes and i min betydligt större. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka.

När jag kollar upp ser jag att folkmassan vuxit och nästen hela flockarna står runt om mig. Damon bryter sig ur choken att se mig igen och ropar:

"För Vanessa som räddade alla framtida kvinnliga varulvar!" När han ropar det börjar alla ändra form och ylar mot himlen. Jag står ensam kvar med dem som inte kan ändra form och kollar på när vargar i alla olika färger ylar mot himlen. De slutar efter ett tag och ollar på mig och jag förstår vinken. Jag ändrar form och börjar springa mot skogen. Jag är minst ett huvud högre än alla vargar förutom alforna som bara är aningen mindre än mig. Mitt mottagande av flocken blev mycket bättre än vad jag förväntat mig.

Jag tror aldrig jag var menad att vara alfa men jag vet vad jag är nu, jag är den första kvinnliga varulven. Jag är hon som lyckades fly från det övernaturliga rådet många gånger. Jag är hon som lyckades skapa en flock av ensamvargar. Jag är hon som bröt förbannelsen och dödade trollkarlen och även fast det föds tusentals kvinnliga varulvar, kan ingen ta den titeln av mig.

Allt kanske inte har ett lyckligt slut. Man kanske inte blir tillsammans men ens själsfrände men allt kan nog bli ganska bra ändå. Jag är lycklig och vet att jag har vänner vid min sida som går igenom vått och torrt med mig. Jag har förlåtit Thomas, Damon har fått en dotter och Nick vet jag inte vad som hände med. Jag är glad över att allt detta hänt mig för om jag skulle fortsatt flytt skulle jag aldrig träffat dessa underbara människor.

Jag gavs detta liv för att jag var stark nog att leva det, det vet jag nu.

------
Jag tror det var det.... Jahopp.
Tack för att ni fortsatt läsa mina böcker även fast jag uppdaterar sjukt segt. Hoppas att ni gillade slutet <33 Jag kommer nog inte göra en uppföljare på den här boken 😢
Älskar er <333 ;)))
~Maya <3