Den kvinnliga varulven

Sonen

"Men om han nu är din son, varför är du inte på hans sida? Och hur kan du vara så gammal?" Frågar jag och han stryker sig över sitt skägg.

"Jag är inte på hans sida för att jag ser skillnaden mellan gott och ont och det gör inte han. Jag lever fortfarande för att trollkarlar inte åldras som ni gör" säger han och vi sätter oss vid ett matbord.

"Vad heter du?" Frågar jag och ser honom rycka till innan han börjar stirra in i tomma intet. Han skakar på huvudet innan jag ser fasan i hans ansikte.

"Du måste gömma dig, nu!" Viskar han och tar tag om min armbåge och leder mig till en garderob och öppnar en lucka som leder ner i golvet.

"Vad händer?" Frågar jag och han stannar upp. Jag går ner i luckan och ser att det bara är tillräckligt mycket plats så att någon ska få plats.

"Han är här" säger han innan han stänger luckan och jag omges av mörker.

Jag hör en dörr smällas upp och rycker till. Arga röster hörs genom de tunna väggarna och jag känner igen den som låter argast, jag vet inte vart ifrån men jag känner igen den.

"Vart är hon, far!" Ropar mannen, sonen antar jag.
"Vad pratar du om min son?" Frågar trollkarlen lugnt.
"Du vet vem vi pratar om, Vanessa, det är bara några månader kvar tills hon fyller 20 och då bryts förbannelsen. Jag gör det här för mamma, kommer du ihåg vad det där djuret gjorde mot henne?!" Ropar mannen.

"Tror du verkligen att din mor skulle vilja det här, dig gå runt och mörda unga flickor, hon skulle vara besviken!" Säger trollkarlen och jag hör hur äcklad han är över hur han son beter sig. Jag hör ljudet av hur någon slår till någon och snart hörs ett lågt stön av smärta.

"Jag kräver respekt, det spelar inte nån roll att du är min far, säger du något liknande igen kommer ditt straff vara mycket värre än bara ett slag" säger rösten mörkt och hotande. Jag hör en dörr smällas igen och snart närmar sig fotsteg mot luckan.

Den öppnas snart och jag blir lyft ur luckan. Jag ser den äldre mannen och ser att han blöder näsblod. Han sätter sig på en stol i det mysiga köket och sätter en handduk mot näsan.

"Vad heter du?" Frågar jag igen och hoppas på att få ett svar.

"Robert von Burg" säger han och jag sätter mig på stolen mittemot honom.

"När fyller du år, Vanessa?" Frågar han.

"17 Maj" svarar jag och han ler sorgset."Vad?" Frågar jag.

"Det var då min fru dog" svarar han och jag lägger märke till klockan på väggen bakom honom. Den är 10.36.

"Jag måste gå, annars kommer folk börja bli oroliga" säger jag.
"Vill du följa med? Du skulle kunna hjälpa oss bryta förbannelsen?" Det känns konstigt att be en far gå bakom ryggen på sin son och hjälpa fienden.

"Jag vet inte, låt mig tänka på det." Svarar han och jag börjar gå mot dörren och jag hör honom följa efter. Jag var precis påväg att ändra form när han tar tag i min armbåge.

"Han kommer försöka döda dig innan din födelsedag, men om han inte lyckas måste du vara beredd. Lita inte på någon" säger han och betonar det sista ordet innan han vänder sig om och går in i huset.

Jag ändrar form och mina tassar slår i marken i en jämn takt. Det tar inte lång tid innan jag börjar känna igen mig och snart ser jag husen. Jag ser någon hålla upp dörren och jag springer in utan att ändra form. Jag springer upp för trappan och in i mitt rum, eller där jag sover, det finns inget personligt där.

Jag öppnar dörren som stod på glänt och går in i det ljus gröna rummet. Jag byter form och sätter på mig ett par shorts och en stor tröja och går mot köket.

Där ser jag Thomas, Nick, Damon, Scarlett och alfa Smith. Jag går förbi dem och tar ett äpple som jag börjar äta på, jag är inte sugen på att prata med någon av dem.
Jag tar mitt äpple och går och sätter mig i vardagsrummet. Jag lutar mig tillbaka i en av de gröna fåtöljerna och börjar nynna på en melodi. Flera fotsteg närmar sig och jag fortsätter att äta på äpplet. Smith kommer först in genom dörren och de andra följer efter honom.

"Vart har du varit?" Frågar Thomas och eftersom jag inte vet vem jag kan lita på, så ljuger jag.

"Lite här och där, jag kunde inte sova igår kväll så jag gick ut och sprang och somnade vid en sjö" säger jag och rycker lite lätt på axlarna.

"Vi trodde du blivit kidnappad, igen" säger Thomas stöddigt.

"För det första, jag gjorde det för att rädda er. För det andra, har du kommit upp i trotsåldern eller? Kom ihåg vem som är din alfa" säger jag hotande, det spelar ingen roll att han är min bästa vän, jag är alfan och om han vill ha min plats så kommer han få slåss för den.

"Visst, men du är inte en så bra sådan, vart har du varit de senaste månaderna?!" Frågar han och mitt tålamod med honom är en skör tråd.

"Kidnappad för att rädda min flock. Tror du att du skulle vara en bättre alfa?" Säger jag lugnt men man hör ilskan i min röst.

"Jag är säker på det. Jag Thomas Scott utmanar Vanessa Adams som alfa över De avvisade" folk runt om oss drar efter andan när han sagt klart meningen och jag kollar på besviken.

"Utmaningen godtagen" svarar jag innan jag kliver ur fåtöljen och går ut genom dörren och ut i skogen.
En alfa utmaning är en allvarlig sak, den som förlorar blir utskickad ur flocken och får aldrig komma tillbaka. Jag känner mig förrådd, han var min bästa vän, min beta och han högg mig i rygg. Har han alltid varit ute efter att vara alfa. Var han glad när jag blev kidnappad så han fick vara det för ett tag, önskade han att jag dog?

Jag klättrar upp på en stor sten ute i skogen och sätter mig och tänker. Det är 2,5 månader kvar till min födelse dag och en sak vet jag, jag ska överleva tills dess. Jag ska träna för ingen, inte en trollkarl, inte min beta och inte någon annan ska hindra mig från att bryta den här förbannelsen.