Den kvinnliga varulven

Räddad av djävulen själv

Damons POV
Det har snart gått 4 veckor sedan uppdraget om att rädda Vanessa startade och vi har inte kommit någonstans. Ibland känner jag en stark smärta genom vårat band, bandet är svagt men ändå känner jag bara lite av smärtan som hon känner. Jag fattar inte hur hon står ut, jag känner ungefär tio gånger mindre smärta än vad hon känner och det får mig att vilja lägga mig ner på golvet och gny av smärta.

Alfa Smith försöker skynda på sökandet och ibland verkar han väldigt driven att hitta henne. Men jag tror inte att hans avsikter med henne är bra.

Hannas mage har börjar växa och nu ser man att det är en liten bula under hennes tröja. Men när en kvinna blir gravid med en varulvs barn är det meningen att, mannen ska bli väldigt överbeskyddande och inte vilja ha någon man i närheten av kvinnan. Men jag känner inte alls så. Jag har mina misstankar om att barnet inte ens är mitt.

Just nu står jag och kollar på när mina män tränar. Jag kollar på när dem slåss i varg form och attackerar varandra.

Blake kommer springande över fältet och skyndar fram till mig.

"Vad har hänt?" Frågar jag honom och lägger mina handflator på hans axlar och stirrar rakt i hans ögon.

"Vi har en ledtråd på vart hon kan vara" säger han. "Men vi måste skynda oss dit" säger han och ropar åt grupp ett av mina krigare att vi ska ut på ett uppdrag.

Mina krigare är uppdelade i grupper med runt 50 personer i varje.

Vi möter upp med några andra flockar och börjar springa mot platsen där Vanessa kanske kan vara. Efter kanske två timmar kommer vi fram till en stor herrgård och vi börjar gå mot dörren. Våra tassar låter mot grusgången som leder till dörren.

Men när dörren öppnas och jägare strömmen ut med vapen siktade mot oss saktar vi ner. Jag börjar morra pt männen och kvinnorna och snart börjar resten av vargarna också morra.
En man kliver ut ur dörren och sätter sig på trappan som om vi inte ens var där.

"Vad kan jag hjälpa er med?" Frågar han. Alfa Smith ändrar form och sätter på sig ett par byxor.

"Vi vill ha tillbaka den kvinnliga varulven, Vanessa Adams." Säger han högt så att alla hör.

"Är ni säkra på att ni vill ha henne? Ni vet ju inte ens vilket skick hon är i" säger han och ut genom dörren kommer två män täckta av tatueringar och ärr. Dem håller något -rättare sagt något i armarna och jag ser att det är Vanessa.

Hennes kropp är slagen i en blålila färg och hon har en heldel sår som ser ganska illa ut. Hon lyfter svagt huvudet och kollar mot oss.

"Fan också" hör jag henne mumla. Det gör mig ont att se henne såhär men det tänker jag inte erkänna till någon annan.

Jag tar ett kliv närmre henne min inre varg ber om att få röra henne.

"Om du tar ett steg närmre sätter jag en kula mellan ögonen på henne" säger mannen som sitter på trappan och en av männen som håller i henne drar fram en pistol.

Jag backar lite bakåt och jag kollar mot Vanessa och ser att hon försöker ta sig loss från männens grepp.

"Vad ska vi göra för att få tillbaka henne?" Frågar alfa Smith.

"Vad sägs att dra åt helvete?" Säger mannen som också har dragit en pistol och viftar med den hotande i lusten.

En sak kan jag säga och det är att saker redan har börjat gått utför.

Vanessas POV

När jag vaknar känns det som att någon har dragit knivar längst hela min kropp, men vänta det hände ju.

Jag öppnar mina ögon och ser att jag är ensam i min cell. Jag försöker att resa mig upp och stödjer mig mot väggen. Jag stönar av smärta när mitt högra ben nästan viker sig under mig. Jag faller ihop på marken och lutar mitt huvud mot väggen. Några otrevliga svordomar flyger ur min mun.

Jag hör steg närma sig min cell igen och suckar, nu kommer jag bli torterad igen, tänker jag för mig själv.

Bruno och Bernard kommer in och till min förvåning låser dem upp kedjorna som var runt mina vrister och handleder.

Dem tar tag i varsin av mina armar och lyfter upp mig. Dem går igenom en massa korridorer men till slut kommer vi fram till en dörr som dem öppnar. Ljuset som vi möts av bländar mig och det tar en stund innan mina ögon hunnit vänja sig.

När jag ser vilka som står framför mig har jag lust att skrika ut varenda fult ord jag kan. Men det ända som kommer ur mig är:

"Helvete" säger jag men min röst låter annorlunda, svag och trasig.

Framför mig står flockarna som jag en gång  i tiden trodde skulle hjälpa mig.

Jag hör inte vad dem säger men jag ser att deras läppar rör sig. Det ända jag hör är ett irriterande pipande. Alfa Smith är den ända i människo form men jag känner igen de andra alfornas vargar.

Jag ser min föredetta mate stå och stirra på mig med ett konstigt ansikte utryck så jag ger honom den argaste blicken jag kan just nu och han kollar bort.

Jag ser att jägar ledaren sitter på trappan och på hans ansiktsuttryck ser det ut som han är arg.

Jag kollar åt alfa Smith och ser hans ansikte är lite rött.
Jag ser Smith säga något och det är då helvetet bryter ut. Gevär avfyras och vargar som attackerar jägare.

Jag ser Damon attackera jägare för att komma fram till mig och jag vrider mig i Brunos och Bernards grepp för att komma bort från honom. Jag vill inte följa med honom, jag vill inte följa med någon av dem.

Demon kommer fram till oss och hoppar på Bernard och en grå varg hoppar på Bruno. Den gråa vargen kollar på mig och jag känner igen dess ögon, det är Blake. Mannen som jag vägrade slå medvetslös, när jag stannade hos flockarna.

Jag hör ben brytas och sliter min blick från Blake och ser att Damon har ändrat form, och Bernard ligger livlös på marken.

Han börjar gå mot mig när han satt på sig ett par shorts. Jag börjar flytta mig ifrån honom men min kropp gör så ont att jag faller ihop på marken flera gånger.

Han kommer ikapp min krypande form och lyfter upp mig i sin famn och om jag skulle säga att det kändes dåligt skulle det vara en lögn. Jag kände en hetta där våra kroppar möttes. En svag hetta, som inte brändes, den var mer skön, den fick mig att känna mig säker.

Även fast vårat band är svagt, kan aldrig ett band mellan två mates brytas helt. Det kommer altid att finnas en tunn tråd som håller dem sammankopplade.

Han börjar gå med mig i sin famn och det sorgliga var, jag orkade inte kämpa emot...

~~~~~~~

~MK<3