Utmanad

- 2

SAM

Gruset på trottoaren gjorde att brädan skakade under mina fötter. Det gick segt och guppigt att ta sig fram, men det gick ändå snabbare och var mer praktiskt än att gå. Dessutom var jag trött i kroppen efter att ha varit den senaste timmen på gymmet och skateboarden underlättade det lite.

Jag stannade upp när min mobil vibrerade i fickan. Smidigt fiskade jag upp den, innan jag sparkade iväg igen.

Alice, stod det på skärmen och ett leende spreds på mina läppar.

"Hej, Alice", sa jag med mobilen tryckt mot örat.

"Sam, hej", svarade hon och jag la genast märke till att hon inte lät som vanligt.

"Har det ... hänt något?" undrade jag.

Det tog en stund innan hon svarade. "Nej", sa hon, men jag hörde att hon inte talade hundra procent sanning.

"Okej", sa jag ändå och försökte ignorera obehagskänslan som spreds i kroppen. Jag kunde ana varför hon lät annorlunda. "Ville du något speciellt?"

"Skulle du kunna komma över?" frågade hon.

Ett leende spreds på mina läppar. "Självklart. Jag kan vara hos dig om tjugo minuter."

"Ja, jättebra."

"Förresten", sa jag efter en kort tystnad, "kan jag duscha hos dig? Jag har varit och tränat och om jag åker hem släpper mamma och pappa inte iväg mig igen. Du vet ju hur de är."

"Mm", svarade hon och en tystnad uppstod mellan oss. Jag kände mig obekväm och sparkade ifrån hårdare mot asfalten för att komma snabbare framåt, och på så vis snabbare få reda på vad som var fel.

"Då ses vi då", sa jag till slut, men hon hummade bara kort som svar innan hon la på.

Min tunga kändes torr när jag lät mobilen glida tillbaka ner i fickan på de svarta mjukisbyxorna. Om jag hade rätt om mina aningar om varför Alice var som hon var just idag, så... Fan.

Förra helgen hade vi varit tillsammans i sex månader. Sex månader. Det var nästan en evighet. Vi hade firat med restaurang och bio. När vi senare på kvällen låg i hennes säng för att sova hade jag sagt det. Jag älskar dig, sa jag. Rätt ut, bara sådär. Jag äskade henne, det gjorde jag verkligen, så det var inte det som var problemet.

Problemet var det att hon inte sa det tillbaka. Hon hade bara stirrat på mig en stund, för att sedan kyssa mig lätt på munnen och krypa ihop intill mig. Kanske hade jag sagt det för tidigt. Var sex månader för tidigt?

---

Jag log brett mot Alice när hon öppnade dörren till den vita villan. Hon hade bara på sig ett tunt vitt linne, som visade de spetsiga brösten tydligt, och ett par korta tygshorts på sig. Det ljusa håret låg som ett täcke över axlarna och ramade in hennes ansikte perfekt.

"Hej", sa jag och klev in i hallen och mot henne.

Med besvikelse såg jag hur hon stod kvar på sin plats, på stadigt avstånd från mig. Ingen kyss, inte ens en kram. Jag vände blicken mot stenplattorna i golvet och ställde ifrån mig brädan mot väggen. De svarta conversen snörade jag snabbt av, hela tiden med Alices brännande blickar i ryggen.