Utmanad

- 12

SAM

"Hejdå", sa jag och vinkade till Caisa - en av tjejerna i klassen med hyfsad intelligens och därför inte outhärdlig att umgås med - och såg efter henne när hon försvann runt hörnet på skolan.

Vi hade precis slutat och egentligen borde jag också vara påväg hem, men jag tyckte alltid att det blev så jobbigt på bussen, eftersom att en fjärdedel av min klass åkte med samma buss som jag. För att då slippa sitta bredvid någon och tvingas in i pinsam tystnad i hela tre stationer valde jag att hellre vänta en kvart extra utanför skolan. Som sagt, jag umgås inte med mina "klasskamrater" utanför skoltid.

I väntan plockade jag fram min mobil och pluggade in hörlurarna. Smells like teen spirit fyllde mig från topp till tå och jag nickade lugnt med huvudet i takt till musiken.

Förvånat hoppade jag till när bänken smått gungade till av att någon slog sig ner bredvid mig. Vem annars var det om inte Oliver? Självklart skulle han komma och förstöra mitt liv lite till. Irriterat blängde jag på honom när han såg på mig och flinade.

"Tja", sa han.

Jag fortsatte att titta ilsket på honom.

"Värst vad munter du var då", sa han då, vilket fick mig att himla på ögonen. Men som tur var förblev han sedan tyst.

Jag hade inga intentioner att föra en konversation med honom, så jag valde att vara tyst jag med och ignorera honom. För att späda på det lite extra höjde jag musiken och det fick det nästan att verka hela situationen fridfull, som om det inte alls var Satan som reinkarnerats i personen som satt bredvid mig på bänken

Jag studerade en fiskmås som flög över den asfalterade planen utanför skolan, kallad skolgård, tittade på de små gröna knopparna på tråden som börjat titta fram och andades in våren.

Tyvärr varade bra fridfullheten en kort stund, för i ögonvrån såg jag hur Oliver fiskade upp ett paket Prince ur jackfickan tillsammans med en tändare.

"Vad håller du på med?" frågade jag bryskt och tog ur den ena hörsnäckan ur örat.

"Röker", svarade han kort, utan att se på mig. Sedan plockade han fram en cigarett, stoppade den i munnen och tände på.

"Måste du verkligen göra det här?"

"Var skulle jag annars göra det?" Början till ett leende ryckte i hans mungipa.

"Du är ju dum i huvudet!" utbrast jag och skakade på huvudet.

"Vadå?" Oliver flinade mot mig och tog ett bloss. Skulle han verkligen tvinga mig att göra detta?

Irriterat ställde jag mig upp och slog ut med händerna. "För det första", började jag, "så förkortar varje ciggaret ditt liv med i snitt fjorton minuter. Fjorton! Och åtta av tio som får en hjärtinfarkt innan femtio års ålder är rökare! Fattar du hur mycket du förlorar?!"

Oliver såg på mig, blinkade och la foten bekvämt över knät. Sedan tog han ett bloss, innan han vände sig bort och blåste ut röken.

"För det andra", fortsatte jag när han inte gav mig någon respons, "så släpper tillverkningen av cigaretter ut otroligt mycket miljögifter. Cigaretter är inte bara än fara för individens hälsa, utan även naturens!"

Han höjde lätt på ögonbrynen. Arrogant, det är vad han var. Äckligt arrogant och självupptagen.

"För det tredje", sa jag efter en stund, "om du inte bryr dig om dig själv och din hälsa borde du väl bry dig om alla andra runt omkring dig. Tänk på alla passiva rökare som utsätts för alla rökares skit. Och tänk dessutom på hur mycket pengar du förlorar på att röka! Hur mycket kostar ett paket? Sextio kronor? Det blir jävligt mycket pengar, och tänk vad du hade kunnat använde dem till istället."